Medelsvenssonstaden

Jag får väl skriva något som jag tror på

2011-07-15T17:55:00.004+02:00

Jag är inte frälst

Jag är inte frälst
Jag tror inte på några gudar
eller mirakel

Jag tror på människan
att ensam inte alls är stark
bara självisk
att en och en
inte gör någon vidare skillnad
men att vi är starka tillsammans

Jag tror på samåkning
på bussåkning
på cykelvägar till världens ände

Jag tror på dagisplatser
ett jobb att gå till
en lön att leva på
pengar att spara till semestern

Tror på hela golv
4 väggar
och tak över huvudet

Jag tror på raka ryggar
knutna nävar
inte bara framför TV:n

Jag tror på soluppgångar
solnedgångar
att kärleken trots allt är större
än allt annat

Jag är knappast frälst
tror inte att vi är någons avbild

Jag tror bara att jämlikhet
skapar trygghet
att mänskliga rättigheter
inte bara är ett uttryck
som man kastar ut i farstun
när det passar den politiska agendan

Jag tror på lekplatser
på skolresor som alla kan följa med på

Tror på frukost på morgonen
på skoluncher som är ätbara
på middag när man kommer hem

Jag tror på att hålla fröken i handen
på utflykter till stadsbondgården
på lammungar och barnungar

Jag tror kanske inte på nån Gud fader
som vakar över oss
men jag tror på mammor och pappor
som orkar och hinner

På ensamstående morsor
utan hushållsnäratjänster
förutom sig själva

Jag tror på mormödrar och morfäder
som kan leva på pensionen

Jag tror på ungar med drömmar
som klättrar högst upp i trädet

Jag tror på tjocka vantar
på kalla svenska vintrar
på höghus och villor

Nä jag är kanske inget vidare kyrklig
eller gudfruktig

Jag fruktar inte nån hinhåle i underjorden
men jag fruktar klassamhället

Jag skräms ungdomsarbetslösheten
betygssättningen
drömmar som krossas
utan att ens få drömmas först

Jag fruktar hyresavier
biståndsbeslut
utvisningsbeslut

Räds alla tinnar och torn
alla murar
som människor bygger

Den där känslan av att aldrig räcka till
hur man än försöker

Nä jag är inget vidare religiös
Jag tror inte att frälsningen är räddningen

Jag tror att vi själva är förändringen

Bestämt och helt utan tvekan

2011-05-01T17:19:00.003+02:00

Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag, och denna text framförde jag som ett mellanting mellan tal och estradpoesi på Vänsterpartiet Halmstads första majfirande i Picassoparken. Glad första maj till er alla!

Bestämt och helt utan tvekan

Vi hade stora drömmar då

Det var 90-tal

och vi satt på golvet

i det stora huset på Norra vägen 27

Pratade om revolutionen

så där som bara tonåringar kan göra

Bestämt

och helt utan tvekan

Vi pratade om en värld

där behoven styr

och inte profiten

Sa till varandra

att en dag kommer det klasslösa samhället faktiskt att finnas

Ett samhälle där friheten finns i verkligheten

och inte bara på pappret

eller i någons plånbok

Tillslut kommer äntligen den dagen

och kanske kommer vi

till och med att leva då

Vi var ute på nätterna

La flygblad om antirasism

i varenda halländsk brevlåda

Åkte runt

i någons första bil

och lyssnade på politisk hiphop

mellan Kvibille och Slöinge

Det fanns inga gränser

Det fanns bara kampen

Inga politiska uppdrag

bara ren ilska

och glöden i ögonen

Det fanns en tro på att vi kan allt

bara vi gör det tillsammans

bara vi håller samman

Och vi lyckades ofta med sånt

som inte ens vi trodde var möjligt

Just för att vi höll samman

Det var en härlig tid

en tid av gemenskap

Och drömmar

fyllda med revolutionär anda

och en viss gnutta

nyttig dumdristighet

En tid då sossarna var den stora fienden

Klassförrädaren

som sålt ut sin själ till borgerligheten

Att de riktiga borgarna tillslut skulle enas i klasskampen

fanns inte ens på vår karta

Inte trodde vi då att hela sjukvården skulle blöda resurser

att skolorna skulle konkurrera ut sig själva

och att det faktiskt skulle finnas människor vid makten

som tycker att sjuka ska skärpa till sig

och skaffa sig ett jobb

Kanske hade vi en naiv övertro

Det må vara hänt

Men vi trodde på människan

på att kämpa tillsammans

Att vi bygger ett samhälle på gemensamma krafter

och inte på att slå ut varandra

Vi anordnade feministiskt självförsvar

och demonstrationer

Vi debatterade sönder våra motståndare

och ingenting kändes omöjligt

när vi gjorde det tillsammans

Nu är det redan ett annat sekel

och vi sitter vid köksbordet på Kungsgatan 7

Bakar bullar

och dricker kaffe

Pratar om utförsäljningarna

av våra gemensamma tillgångar

Besparingarna som aldrig verkar ta slut

och vem som Reinfeldt har tänkt ska städa hos pigan

Vi pratar om jobbskatteavdrag

och förmögenhetsskatten

Om hur de som redan har

har fått ännu mera

Och de som inget har

har fått ännu mindre

Vi pratar om hur skolan görs om

så att arbetarklassen stannar vid sin läst

Hur äldre och funktionshindrade görs till handelvaror

på en marknad

och hur barngrupperna blir allt större

på det som förr kallades dagis

Vi bakar bullar

och dricker ännu mer kaffe

Diskuterar hur vi ska möta människors ilska

över orättvisorna

Om hur viktigt det är att visa

att det finns en annan vision om samhället

än att konsumera sig till lycka

Vi drömmer om en annan värld

där behoven styr

och inte profiten

Säger till varandra

att en dag kommer det klasslösa samhället faktiskt att finnas

Ett samhälle där friheten finns i verkligheten

och inte bara på pappret

eller i någons plånbok

Tillslut måste ändå den dagen komma

och kanske kommer våra barn

till och med att leva då

Vi säger till varandra att visst kan samhället förändras

bara vi gör det tillsammans

Vi säger det bestämt

och helt utan tvekan

För revolutionära idéer

dom har ingen ålder

Isranden

2011-02-21T18:42:00.004+01:00

En liten berättelse inspirerad av en tur vid sandbankarna.

Den lilla flickan står längst ut på isranden.
- Titta pappa, titta! Hon ropar högt. Ser han henne? Han höjer huvudet från sina sysslor. Visst ser han henne. Hur kan man låta bli att se henne? Hon står längst ut, så nära isranden att hon nästan faller i. Hon hoppar upp och ner nu. Ovanför henne är himlen klar, alldeles blå och iskall. Ur hennes mun kommer ånga. Han betraktar henne. Hon ser så lycklig ut, som om hon erövrat världens ände. Upp och ner hoppar hon men isen under henne rör sig inte. Inga sprickor uppenbarar sig. Inga andra ljud än hennes röst hörs. Hur kan han låta bli att se henne? Han kan någon låta bli att se henne? Hennes röda mössa, den röda overallen. Hennes höga skrik glädjeskrik i den kalla luften. Det går inte att missa henne.
– Jag ser dig, akta dig för helvete! Akta dig, kom genast tillbaka. Han är ganska säker på att inget kan hända men det hjälper honom inte. Är han inte hundra säker, finns ingen säkerhet. Hon gör ingen ansats till att sluta hoppa. Hon vinkar åt honom.
– Var försiktig, gå långsamt tillbaka, inga hastiga steg, ropar han en aning mer försiktigt. Han vill inte skrämma henne, flickstackarn. Vill bara att hon ska vara här bredvid honom, så han kan ha uppsikt medan han arbetar. Men hon ser inte rädd ut. Hon fortsätter hoppa, lyder honom inte. Hon är inte rädd.

Hon känner isen under sina fötter, hon har långsamt och försiktigt tagit sig hit ut från det ställe där sandbanken övergick i isblock. Någon vecka tidigare sprack isen upp en aning, när den frös igen skapade den detta månlika landskap. Under isen finns sand, det är så långgrunt här. Det var ingen fara att gå ut. Isblocken är rakt igenom solida. Det var ett spännande äventyr, hon hoppade mellan blocken. Såg att någon annans fotsteg, dessutom någon med mycket större skostorlek än hennes, hade gått här före henne. Hon satte sina fötter i denna så mycket större människas spår och gick försiktigt ut. Det svåra var att balansera, att inte hamna mellan blocken. Men hon var försiktig. En fot framför den andra, försiktiga hopp. Hon såg svanarna där ute simma i det klara öppna vatten, precis vid isranden. Hon visste att hon måste gå närmre, att hon måste se dem på nära håll. Se hur långt hon kunde komma. Hon vet att det inte är farligt, vet att hon till och med kan gå ut i det grunda vattnet och stå där utan att det är någon fara. Så hon fortsatte gå. Det enda som kan hända är något frusna fötter, något nya varma sockor kan ordna upp. Men allt detta vet inte hennes pappa, han ser henne från säkert hundra meters håll, hoppandes upp och ner på den farliga isen med havsdjupet under fötterna.

– Det är inte farligt pappa! Det är roligt! Hon halkar plötsligt till. Isen är hal under det tunna snötäcket, halka han man alltid, slå sig kan man alltid, oavsett hur säker isen är under fötterna. Detta ser han. Ser hur hon snubblar till, i sista sekund lyckas komma på fötter. Ingen fara. Inga skrubbsår på knäna, ingen trasig overall. Denna gången. För det kommer hända igen.
– För helvete, skriker han. Jag sa ju till dig! Han känner rädsla inom sig. Varje gång han ser henne så här, känner han rädsla. Hjärtat slår hårt, slår lite extra. Han rycker till. Tänker att nu är det kört. Nu ser han henne inte mer. Hur ska han förklara? Det är ju hans fel, det är han som inte haft ögonen öppna. Han har varit så fokuserad på vad hans händer gjort. Haft kniven i näven. Det är ju hans ansvar, hon är hans ansvar. Så här känner han varje gång, hon kan bara inte låta bli att gå på äventyr. Får tråkigt varje gång, måste upptäcka världen medan hon väntar. Han måste ju få sitt arbete gjort. Hon följer gärna med, går gärna ut på äventyr. Detta är priset han får betala för att ha henne med sig. Hon hade försvunnit lika mycket därhemma. Hon har sina vandringar men då är han långt därifrån. Nu är hon hans ansvar. Där ute vid isranden ser han hur hon faktiskt en kort stund stannar upp, kanske blev hon lite skrämd ändå. Hon säger inget mer i alla fall. Hon svarar honom inte.

– Nu kommer du tillbaka! Hon står bara helt stilla, kanske är det bara en sekund men hon står helt stilla. Är liksom avvaktande. Han hoppas att hon blev skrämd. Att hennes lilla rädsla får henne att vända om. Men hon vet inte om hon blev rädd. Det var bara lite obehagligt. Det hände ju inget. Hon slog sig inte. Ramlade inte ens. Men hon känner sig spänd i kroppen. Hon tycker inte om när det gör ont. Det gör väl ingen. Hennes kropp minns hur hon fastnade med foten mellan ekrarna i somras. Den smärtan vill hon inte vara med om igen. Ett kort ögonblick tänker hon på foten. Sen ruskar hon av sig det. Inget hände ju.

Hon vänder sig om ut mot havet, vänder sig från pappan, som om hon gömmer sig lite, fast helt synlig. Hon slipper i alla fall se hans ansikte. Hon tittar ut mot svanarna, de simmar där ute tillsammans. Hon tittar ut mot öarna där utanför. På andra sidan det öppna vattnet. Hon ser röken komma ur skorstenen på ett av boningshusen på den största ön, den bebodda. Innan isen sprack upp kunde man kanske gå dit ut. Det måste vara svårt att komma dit ut nu. Isen ligger packad runt ön och runt hamnen på fastlandet. Inga båtar kan ta sig ut där nu. Hoppas det är varmt där ute i huset. Åh, vad hon skulle vilja vara där nu. Sitta i köket, i den gamla kökssoffan och äta sockerkaka. Se pappa sträcka ut sig på soffan, sitta vid hans fötter. Känna hans lukt av svett. Dricka lite, lite kaffe med mycket, mycket mjölk ur en sprucken kopp och känna doften av kokekaffe i näsan. Höra på hur de vuxna pratar. Kanske är radion på borta vid fönstret. En ensam pelargon. Det gula gräset utanför fönstret. Den gamla katten som stryker över gårdsplanen. De vuxna som pratar om fisket, om fiskeriverket, om sjörapporten. Hon vet att hon inte är den enda som längtar. Men just nu är det hopplöst. De enda som kan ta sig dit ut just nu är svanarna med sina vingar men de verkar trivas bäst här vid isranden. De simmar lugnt, böjer sina halsar efter något under vattenytan, fortsätter simma. Hon vet att pappa tänker likadant när han tittar ut över öarna.

Hon vänder sig emot honom igen. Han står rakt nu, stela ben, knutna nävar. Han har släppt sitt arbete och har bara henne för ögonen.
– Ingen fara pappa! Jag halkade bara lite! Hon lyfter armarna och vinkar åt honom med sina tumvantar. Han vinkar tillbaka. Säger inget men gör tecken med armen om att det är dags att komma tillbaka. Det är det nog. Hon börjar långsamt ta sig tillbaka genom månlandskapet.

Tania och Gunn

2011-01-08T15:35:00.004+01:00

Under förra året var jag, ett antal andra poeter och konstnärer med i ett projekt, där vi skrev och skapade bilder till varandras texter och bilder. Min dikt, Min barndoms marker, blev till Venus, av Gunn Björn. Här publicerar jag bild och text tillsammans.

Min barndoms marker

Här ska jag begravas

Här bland kråkbär

gravhögar

och längs markens slingrande enbuskar

Här på min barndoms marker

Med mina fotsteg fastetsade i marken

och spåren av mina cykelhjul fortfarande synliga

för mina ögon

Här går mina slingrande stigar

över klippor

hala snubblande stenar

och aldrig slutande ljunghedar

Här leder vägen fram

genom snåren

På långt håll

syns boskapen

De kommer aldrig nära

Detta är platsen för alltings början

och alltings slut

Här gick jag så

Flickan som alltid var rädd

rädd för ormar

för det djupa vattnet i Ramsvålas jättegrytor

allra mest för andra människor

Här gick hon, skiten

med smuts under naglarna, tovigt hår

Ställde cykeln mot stängslet

hoppades slippa möte

gick som i andakt

Hon stannade

tittade ut över Kattegatt

fortsatte att hitta på sina historier

vilade sitt huvud mot hällarna

Här gick hon

och allt som oftast vill hon tillbaka

Här ska hon begravas

Inget annat spelar någon roll då

2010-12-29T17:02:00.003+01:00

Hur förklarar man?

Hur det är att sakna nån

som ständigt finns vid ens sida

varje natt ligger tätt intill i dubbelsängen

och som varje kväll sitter bredvid i soffan

och tittar in i samma Tv-skärm

Hur får man andra att förstå

att det vackraste man vet

har såriga kanter

Hur förklarar man för andra

hur det är att ständigt gå på spikmatta

hur svårt det är att tänka på annat

och hur man ideligen sopar brödsmulorna

långt in under plastmattan

så man kanske slipper finna dom sen

Hur berättar man för andra

om rädslan att gå innanför den egna ytterdörren

om skräcken efter en hel dag borta

De långsamma stegen längs Kungsgatan

och om hur dagens frånvaro är det enda

som håller ihop det

Hur ska man göra

för att få dom utanför att förstå

att hjärtat i halsgropen

blir en vanesak

att hyperventilationen

bara är den ena sidan av myntet

Om lugnet som finns på

andra sidan

Det där lugnet som bara finns där

de där dagarna

när vardagen långsamt går framåt

och veckans storhandling

faktiskt blir något gemensamt

De där dagarna när allting fungerar

och resan med tåget

middagen med vännerna

inte blir något man får berätta om efteråt

Den där känslan av det obönhörliga lugnet

känslan av att vara ett par bland alla andra

som bara infinner sig precis innan

stormen bryter ut

och allting börjar om från början

Hur förklarar man för dom utanför

om skakiga händer

halvrökta fimpar

en kreativitet som rinner mellan fingrarna

och att en Svenssontillvaro

trots allt

faktiskt kan vara högsta vinsten

Hur förklarar man den där känslan

av att stiga av bussen

och se honom stå där

med den röda halsduken knuten om halsen

Inget annat spelar någon roll då

Jag har ingen skyldighet att förklara

varför jag tänker stanna

fast varje dag

kan vara den sista

En tid i Kungsbackafjorden

2010-12-25T13:54:00.003+01:00

Dikt publicerad i Kungsbacka kommuns miljökalender för 2011, oktober månad.

En tid i Kungsbackafjorden
Det finns en tid i Kungsbackafjorden
en tidsålder undan verkligheten

En tid längst fram i fören på åla-ekan
klädd i blåställ och orange galon

En tid av tidiga dragningar mellan öarna
Med lukten av gasfläck i det djupa vattnet
mellan Karsholmen och Brokö

Det finns en tid av ljudet från den surrande Mercury-motorn
i det tidiga morgondiset
och doften av kaffe
stigande mellan skären

En tid av salta ostmackor innanför jackan
undan trutarna

En långsam tid av försiktiga vågor
som gungar till sömn
under hemfärden

En tidsålder som inte går
att skrubba bort ens med rotborste

En tid i Kungsbackafjorden

2010-10-31T12:32:00.001+01:00

Den här dikten är till en tavla av Kajsa Samuelsson. Vi samarbetar i ett projekt i Halmstad mellan konstnärer och poeter och har just nu utställning på café Strandgatan 20 i Halmstad.

Sprickorna i muren inom mig
Jag har vandrat den här vägen så många gånger förut
trampat över leråkrarna
fallit över stengärdsgårdar
Haft känslan av
att detta är ännu ett av mina otaliga varv
genom snårskogen

Jag har gått de slingrande stigarna ner mot havet
känt barken mot huden
drömt bort mig
dolt mig mellan träden
Runnit långsamt ner mot havet

Det är här jag hör hemma
långt ifrån människorna
långt ifrån husen

Jag har känt lukten från reningsverket
den ruttna tången från strandkanten
Känt illamåendet
som ett slag rakt i solarplexus
Men jag har inte vänt tillbaka

Jag har stått vid skogsranden
känt närheten till saltvattnet
Snart närmar sig iskalla höststormar mitt ansikte

Jag har stått här så många gånger
tittat på årstiderna
långt från människorna
låtit tiden långsamt passera
En och annan havsfågel visa upp sig

Det är en stund kvar till skymningen
men redan ser jag skuggorna
falla från höga tallar
över mig

Jag har så länge varit på väg undan människorna

Jag lägger mig här och väntar
låter vätan tränga in genom kläderna
skuggorna leta sig in också under enbuskarna
Årsringarna gå ännu ett varv

Kanske blir jag redo då
att gå tillbaka till människorna

Inga rasister i våra parlament!

2010-09-20T22:07:00.002+02:00

På den här bloggen brukar jag bara publicera sådant som har med min poesi att göra men nu har en av mina stora mardrömmar blivit verklighet. Rasister har tagit sig in i riksdagen och fått en maktposition de inte haft sedan andra världskrigets slut.
Men kampen mot rasism och fördomar har bara börjat.

Det är genom HANDLING vi visar vårat förakt för den människosyn som spridits till våra parlament.

Kom till Stora torg i Halmstad imorgon tisdag 21/9 kl 17 30 och börja kampen för att mota ut Sverigedemokraterna ur våra parlament

Ett Sverige för alla
Det här är Sverige
det här är fristaden
Det här är landet
som vi byggt upp
Eskil, Laszlo och Muhamed
och vi bär det på våra händer

Det här är Sverige
och det här är landet för oss alla
Här får inga mörkermän styra
för här styr
Sayeh, Lillmor och Merima
och vi bär landet på våra händer

Här får vi säga vad vi vill
vi tro på vad vi vill
vi får klä oss hur vi vill
och vi får vara de vi är
För det är just det som är Sverige

Här bygger vi landet tillsammans
vi bygger vår gemensamma välfärd
vi skapar vår gemensamma framtid
inte bara för oss
utan också för de som kommer efter

Här tar vi hand om de äldre, de sjuka
och skolan är en plats för alla
Här arbetar
Ida, Tania och Lumturije
och vi bär Sverige på våra händer

Det här är Sverige
och här är fortfarande alla lika mycket värda
Här behövs vi alla fortfarande
och här har vi inte glömt
vad som händer
när vi börjar skuldbelägga varandra
Daniel, Maria och Patricio
och vi bär dessa minnen på våra händer

Låt Sverige vara Sverige
ett land där mörkermännen inte får styra

Sluta aldrig kämpa mot främlingsfientlighet och rasism!
Det är först när vi slutar
som de kan vinna!

Med vänlig hälsning
Tania Bengtsson
antirasist

Ett Sverige för alla

2010-09-12T22:44:00.002+02:00

Det här är Sverige
det här är fristaden
Det här är landet
som vi byggt upp
Eskil, Laszlo och Muhamed
och vi bär det på våra händer

Det här är Sverige
och det här är landet för oss alla
Här får inga mörkermän styra
för här styr
Sayeh, Lillmor och Merima
och vi bär landet på våra händer

Här får vi säga vad vi vill
vi tro på vad vi vill
vi får klä oss hur vi vill
och vi får vara de vi är
För det är just det som är Sverige

Här bygger vi landet tillsammans
vi bygger vår gemensamma välfärd
vi skapar vår gemensamma framtid
inte bara för oss
utan också för de som kommer efter

Här tar vi hand om de äldre, de sjuka
och skolan är en plats för alla
Här arbetar
Ida, Tania och Lumturije
och vi bär Sverige på våra händer

Det här är Sverige
och här är fortfarande alla lika mycket värda
Här behövs vi alla fortfarande
och här har vi inte glömt
vad som händer
när vi börjar skuldbelägga varandra
Daniel, Maria och Patricio
och vi bär dessa minnen på våra händer

Låt Sverige vara Sverige
ett land där mörkermännen inte får styra

Rösta mot främlingsfientlighet och rasism på söndag
Håll Sverigedemokraterna utanför parlamenten!

Sprickorna i muren

2010-09-11T17:25:00.001+02:00

Jag har gått den här vägen
känt lukten av Väröbruk
så många gånger förut

Jag har sprungit fort över åkrar
ramlat över snåren
slagit huvudet i väggen
på väg hem
så många gånger förut

Jag har åkt buss över den Halländska landsbygden
känt åksjukan närma sig
olusten komma
passera hjärttrakten
som ett slag
rakt in i solarplexus

Jag har suttit med skolväskan på sätet bredvid mig
för att få vara ifred från idioterna
så många gånger förut

Jag har känt sprickorna i muren
skiten sippra genom
allting långsamt krackelera
och verkligheten rämna
så många gånger förut

Jag har försovit mig för att slippa
vandrat i dvala på väg till Högstadieskolan

Jag har fått i mig för lite att äta
druckit för mycket kaffe
sett skolan torna upp sig
och känt magkatarren komma
så många gånger förut

Jag har oroat mig för att fisklukten ska förfölja mig
gödselstanken följa med mig in i klassrummet
kommunistspöket jaga mig in i vrårna
oroat mig för sprickorna i muren
så många gånger förut

Jag har vandrat genom högstadiekorridorer
hållit huvudet högt
balanserat på vingliga ben
Jag har varit det osynliga barnet
så många gånger förut

Jag har varit (i alla fall lite av) mig själv
hållit huvudet kallt
haft rösten hemifrån med mig

Jag har vetat om mitt värde
låtit skiten rinna av mig
bestämt mig för att överleva dagen
så många gånger förut

Jag har spacklat igen sprickorna i muren
vetat om att ingen jävel kommer åt mig
så många gånger förut

Aldrig låtit Högstadieskolan
och hela dess avgrund
dra ner mig

Jag har varit eleven
så många gånger förut
Nu är jag läraren
som ska upprätthålla ordningen
men allting är detsamma
som så många gånger förut

För det är samma trånga gångar
det är samma sprickor i muren
det är samma blickar i korridoren
och De överlever nu
Precis som jag gjort
så många gånger förut

Och det är samma skitsnack bakom ryggen
det är samma otrygga pojkar
och samma rädda flickor
som styr med järnhand
i korridorerna
och innanför klassrummens fasader

Och det kunde lika gärna varit jag
som lät skiten rinna av mig
som tätade sprickorna i muren
som fortsatte balansera skolböcker på vingliga ben
Precis som De gör nu
som så många gånger förut

Jag hoppas att också De kommer levande härifrån
som så många andra gjort
så många gånger förut

Halländska poeter intar Ordscenen

2010-09-05T16:28:00.002+02:00

På Halmstad kulturnatt nu på lördag 11/9 är vi ett gäng halländska poeter som tar plats på ordscenen på andra våningen på Halmstads stadsbibliotek. Själv står jag på scen 22. 10. Välkomna!

21.10 Ingela Svensson. Rättspoet och verklighetsfipplare, åklagare som skriver poesi och försöker tränga in under huden på den trånga verkligheten.
21.30 Lotta Ahlgren Svensson. Med mod och insikt att uttrycka de utsattas rätt till ett värdigt liv.
21.50 Viking Bengtsson. En vresig typ som skriver på navigationsbordet på väg västeröver.
22.10 Tania Bengtsson. Politisk poesi mixad med lokalpatriotism från den Halländska myllan. Hallandsmästare i Poetry slam 2009.
22.30 Vincent Pålsson. "Serbjan Veres" skriver en ärlig och fantasifull poesi.
22.50 Alexandra Palmqvist. Årets hallandsmästare med läsningar på allt från vardagsrumsscener till Köpenhamns estrad.
23.10 Joakim Gullander. Svea rikes mest lovande lyricist, huliganpoet och ordvrickare.

Dessutom ett digert utbud av halländsk poesi i tryckt form- Ett hederligt bokbord!

När man inväntar hösten

2010-08-06T09:32:00.001+02:00

Det är så lugnt här bakom staketet
Här bland nässlorna
och taggarna
Här i tryggheten
och förvirringen
Här i stillheten
och vägdammet
Här har han sin frid
här bakom staketet
Nu när han inväntar hösten

Här sitter han med sina skrapsår på knäna
med smuts under naglarna
och han luktar verkligen fisk nu
Nu när ingen kan se honom

Hans kläder stinker av svett
håret är tovigt
och lite för långt över öronen
Och han är så lycklig nu
Nu när ingen kan se honom

Här kan ingen vänlig själ hitta honom
Här bakom staketet letar ingen
söker honom ingen
Här är det är ingen
som ber honom komma in
för att äta köttbullar
Ingen som klappar honom på huvudet
som säger
att han får ta hur många köttbullar han vill
Ingen som tittar på honom
med de ängsliga ögonen
och den flackande blicken

För alla vet
att nu inväntar man hösten
Nu inväntar man skuggorna
i korridorerna
stenarna över skolgården
och rösterna bak i kulisserna

För alla vet
att nu inväntar man tystnaden
de långsamma stegen nedför trappan
om morgonen
De tomma ögonen vid köksbordet
om kvällarna
och dunkandet i väggarna
om nätterna

Så det är bäst att vara snäll nu
Det är bäst att ge honom mycket kärlek
Bäst att vara hos honom nu
att bädda in honom i trygghet nu
Medan det fortfarande går
att nå honom
Nu när man inväntar hösten

Men det går inte att finna
honom någonstans
Nu när man inväntar hösten

För här sitter han
här i lugnet bakom staketet
Här bakom skygglapparna
och så långt från människorna
Här kan han tänka
fundera på sommaren
som är på väg att ta slut
Här kan han bygga sina drömmar
här kan han bestämma
hur saker verkligen är
här skriver han sitt eget manus
Han skriver det i gruset
han ristar in det i planket
och ibland i överarmarna
medan han inväntar hösten

Hela sommaren har han cyklat
hela sommaren har han varit på väg
just ingenstans
Han har haft sin sommarvän med
Han som försvinner om hösten
som lämnar honom ensam
att slåss med väderkvarnar
Vännen som han inte berättar något för
men som tycker att han
just han
är en vän värd
att cykla just ingenstans med
Och tillsammans har de inväntat hösten

Tillsammans har de sökt efter den perfekta vägen
Den perfekta omvägen
Det tar en hel sommar
att finna ut den
Det tar tid
det kräver perfektion
att hitta den perfekta vägen

De har hittat gömställen
längs vägen som ska ta honom
fram och tillbaka till skolan
De har hittat skrymslen
som bara han vet var de är
De har funnit stigar
undan vägen

För han har lärt sig att han måste hålla sig undan
Att ensamheten är hans ende och trofaste vän
att gap och skrik inte lönar sig
Att vad de än gör
eller säger
så ska han hålla sig undan
Inte bli arg
inte avge några bitska kommentarer
Bara invänta ensamheten
och följa den perfekta vägen
Att bara då kan han överleva hösten

Nu är allting bestämt
allt planerat in i minsta detalj
Så nu sitter han här bakom staketet
Gömmer sig undan
de kvävande
de som vill så väl
De som matar honom med kärlek
i form av köttbullar
som flackar med blicken
och oroligt biter sina naglar

Det är deras sätt att invänta hösten
men det är inte hans

Läst i Sommarmorgon i p4 Radio Halland 100806, som reflektion över tiden som gått och tiden som kommer.

Tania läser dikter i Radio Halland

2010-08-04T16:35:00.003+02:00

Fredagen den 23:e juli och nu på fredag 6:e augusti (vid 08-snåret) kommenterar jag veckan, enligt mig, i poesiform i programmet Sommarmorgon i P4 Radio Halland. Här kommer en länk från förra gången! Ungefär kvart över åtta är jag med.

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=70&date=2010-07-23&sida=2

Uppdaterad version av: Livet pågår fortfarande här inför väggarna

2010-07-23T11:16:00.002+02:00

Läste den här dikten som en krönika över veckan som gått i P4 Radio Halland 100723. Några raders tillägg, från tidigare. Ville fokusera på hur värmen påverkar oss, framförallt äldre människor.

Livet pågår fortfarande här inför väggarna
Den gamla damen
har lämnat sjukhuset nu
Sitter i den bekväma stolen
som en gång var hennes makes
och tittar ut över havet

Havet rör sig
där långt utanför fönstret
Det rör sig sakta fram och tillbaka
Hon hör
skogen
strandfåglarna
pågå
Bilar på väg ned till stranden
en och annan hund
åbäka sig

Själv pågår hon inte så mycket längre
orkar bara röra sig
en liten stund i taget
Det värker så
i benen
ryggen
och hjärtat slår lite för fort
om hon lämnar stolen alltför hastigt

Hon går en bit med rollatorn
för att ta en macka
i kylskåpet
Det står ett glas mjölk där också
Kylskåpet rasslar
det bråkar så förskräckligt med henne
men det pågår fortfarande
så hon håller sig lugn

Hon är så tacksam för flickorna
som brer hennes smörgåsar
som tar på henne stödstrumporna
och smörjer hennes ben

Ibland kommer det en pojk också
och han är lika fin han
När han ler under luggen

Hon är tacksam för barnen
Döttrarna och sonen
som kommer och går där
Det känns nästan skönt när de bråkar
det blir lite liv då
och det händer
att hon ler åt eländet
sådär lite i smyg

Det är skönt med lite liv
i alla fall en stund i taget
att någonting fortfarande pågår
här inne i huset
och inte bara utanför hennes fönster

Nu har barnbarnen
byggt bo
i stugan ovanför
Hon blir lite orolig
för dem
när hon känner lukten av grillning
Orolig för skogsbränder
det är så torrt nu
De är väl försiktiga?

Men hon är glad att de kommer
att de tar hand om vinbären
att de är glada och skrattar
att livet fortfarande pågår där uppe

Bara de är försiktiga med cigaretterna
de har lovat att vara försiktiga med cigaretterna

Hon återvänder till stolen
väntar på nyheterna
löser korsord i nya Hemmets
Ibland är orden lite för svåra
så hon struntar i dem
Hon vilar sina ögon
en stund
istället

Hon är så trött nu om dagarna
för det är så varmt i huset
i juli
och det är så svårt
att sova om nätterna
Hon vänder sig fram och tillbaka
vrider både sig och sina lakan

Hennes dotter har ställt in en fläkt
inne i sovrummet
men den
för så mycket oväsen
Det är som om trutarna
har byggt bo på fönsterbrädet
så hon ställer in den i garderoben
där kan den pågå lite i skym undan

Fast det säger hon ingenting om
för hon är tacksam
och dottern är så orolig
både för hennes hjärta
och sitt eget
Så nu hon vilar här i stolen istället
medan hon väntar

Kanske somnar hon en stund
och drömmer om
om en annan tid
En tid med ork i kroppen
cykelturer
och trädgårdsarbete

Snart kommer flickorna
och frågar vad de kan göra för henne
Hon ska le åt dem
säga att de är hennes solstrålar

Kanske kunde de bara pågå lite?

Jag är det osynliga barnet

2010-07-19T12:56:00.001+02:00

Jag är det osynliga barnet
den ensamma
ensam långt in under huden
den isande
den hukande längs husgrunderna

Jag är hon med den undvikande blicken
den ni mött
men aldrig nånsin känner

Jag kunde riva era väggar
flaga färgen på era fasader
slå sönder de finaste glasen
men jag vandrar mina osynliga stigar

Jag sitter stilla
minsta vindpust fäller mig
minsta surrande fäller mig
så jag sitter stilla

Ingen kan märka mig här
bakom knuten
Ingen kan se mig
där jag kryper ihop
till nästan oigenkännbarhet
jag sitter stilla

Ingen kan höra mig här
vinden tystar mig
sveper omkring mig
bäddar in mig i sitt täcke

Jag sitter stilla
jag samlar mod
tills ingen längre kan se mig
tills ensamheten är total
huden rinner av mig
ögonen slutar stirra
fotsulorna inte ger av sig ett ljud
på sina vandringar

Jag är det osynliga barnet
jag är samma barn nu som jag alltid varit
jag vandrar samma stigar
jag trampar över hällar
lägger mig att vila
på ljunghedar

Jag gömmer mig för mänskligheten
människor är hårda som stenar
människor är seniga
som krypande ormar
de sticker i fotsulorna
bränner i huden
så jag sitter stilla

Jag gömmer mig undan
här bakom knuten
Jag låter ingen komma åt mig
jag låter ingen komma till mig
jag låter allting rinna av
jag låter allting sakta rinna av

För jag är det osynliga barnet

Jag tampas med utsikten över Vendelsöbukten

2010-07-08T18:12:00.000+02:00

Har inte publicerat ngt på ett halvår, tänkte att det nog är dags. Texten är dock från i vintras!

Jag tampas med utsikten över Vendelsöbukten
Jag tampas med utsikten över Vendelsöbukten
slåss med den vinterblå himlen
med de förbipasserande tågen
nere vid kustlinjen

Det är så förbannat vackert här
när solen sakta försvinner
bakom öarna
ljusen tänds i fönstren
hemma hos öborna
och isen fortsätter fortsätter
bort mot horisonten

Det är vinter nu
detta är en istid i dubbel bemärkelse
Detta är min istid

Försöker krampaktigt
acceptera skönheten
utanför fönstret
Inte slå den ifrån mig
för att det är enklare så

För att det är enklare
att gräma sig
att sitta bitter med
en kopp snabbkaffe
mellan kalla fingrar
och känna otillräckligheten
komma till sig

För att det är enklare
att ge upp
inför det egna motståndet
än att kapitulera
inför utsikten över havet

Detta är en bergstopp
som jag sitter på
Jag har ett val
för att jag är människa

Jag väger
tröttheten
mot skönheten
på guldvåg
Känner orken
långsamt komma tillbaka
genom kroppen
Låter magvärken släppa
och känslan av tillräcklighet
nå ut i fingertopparna

Tar mig sakta upp för berget
Känner lugnet
till slut infinna sig

Träden hänger tunga av snö
längs landsvägen
Istappar gnistrar till
mellan grenarna

Detta finns att vila i

Ger till slut upp inför utsikten över Vendelsöbukten

I vår gamla röda Lada Samara

2009-12-31T00:13:00.000+01:00

Vi åkte längs de där landsvägarna
så många gånger
på väg till skidtävlingarna
i vår gamla röda Lada Samara
Den enda på vägarna
jag någonsin sett
Vi passerade Horred, Kinna stadshotell
Björketorp
dit prästen i vår församling flyttat
för pappa sa
att de var ännu galnare där
så det passade visst honom

Vi for genom granskogarna
i Viskadalen
såg knappast en bil
så tidigt på morgonen
Ingen annan var på väg
till skidtävlingarna
en lördag morgon
när vi passerade Sjuhärads snögräns

Jag drömde om
Torgny Mogren och Christer Majbäck
där i baksätet
i vår gamla röda Lada Samara
Jag fick aldrig se dem
i verkligheten
Men jag fick träffa Tomas Wassberg
i en mögelskadad idrottshall i Ullared
och såg Vladimir Smirnoff
skata förbi i Ulricehamns skidspår
på en SM-tävling
en av de sista vintrarna
med snö
i Sveriges södra delar

Vi brukade svänga av
med vår gamla röda Lada Samara
någonstans
i obygderna
för dagens tävling
med samma förhoppning
om att denna gång skulle det gå
och skidorna skulle vara perfekt vallade
Och det pratades om glid och fäste
med samma frenesi
som det pratades om höstens hummerfiske
där hemma

Men skidpjäxorna skavde om fötterna
där ute i skidspåren
och benen värkte
när jag saxade uppför backarna
Nedförsbackarna var alltför branta
kurvorna för skarpa
och det spelade ingen roll
hur mycket jag än
stakade på upploppet
för platsen
var någonstans långt ner i resultatlistan

Fast det spelade ingen roll
på väg hem genom granskogarna
där jag satt i baksätet
i vår gamla röda Lada Samara
och åt pappas ostmackor

Det var som en dröm
de där helgerna
på väg till och från skidtävlingarna
och helgens förlust
Borta från skolan
och det verkliga livet
i vår gamla röda Lada Samara
genom Viskadalen

Jag har sällan varit lyckligare

Uppdaterad Så går en dag och kommer ständigt åter

2009-12-01T21:04:00.003+01:00

Efter lite textbearbetning och en uppläsning har Så går det en dag och den kommer ständigt åter förändrats så mycket att jag bestämt mig för att publicera den på nytt i sin nya form. Den känns helt enkelt bättre nu och är mer mer anpassad att läsas högt. Håll till godo (eller inte)!
/Tania

Så går en dag och den kommer ständigt åter
Han skriker
han vet inte vart han ska ta vägen så han skriker
Han springer
han vet inte vart han ska ta vägen så han springer
Han ser någon komma så han gömmer sig
han vet inte vart han ska ta vägen så han gömmer sig

Han springer genom korridorer, förbi rektorsexpeditionen,
via matsalen,
och ut över skolgården
Slutar först
borta vid klassrumsfönstret

Han står här utanför fönstret,
tittar in på dem där inne
De som ser ut att trivas
nu när han äntligen har gått
Han trycker näsan mot rutan
han vill att de ska märka honom så han trycker näsan mot rutan

Klasskamraterna där inne ser honom, suckar
vi gör vad som helst för att slippa så vi suckar
Vi drar ned persiennerna
Vi tittar åt ett annat håll och böjer oss ner över våra böcker
Vi försvinner in i en värld
där han inte är välkommen
Inte mer
inte idag

Han skriker lite högre
Han bankar på rutan
han vet inte vad han ska göra så han bankar

Klasskamraterna därinne stänger av sina öron
Vi läser i våra böcker och vi försöker förstå vad det står där
Vi anstränger oss så hårt
att orden bara virvlar förbi våra ögon
Men vi håller honom borta
Vi håller honom utanför

Han står här
Han vet inte vart han ska ta vägen så han står här
Han trycker näsan mot fönstret och hoppas att någon ska bry sig
Men ingen verkar bry sig
Ingen orkar bry sig
inte fler gånger
inte idag

Fröken har sagt att det är nog nu
Hon har suckat, hon har höjt rösten lite för mycket,
hon har klappat honom
Hon har tittat honom så långt in i ögonen som hon bara kan
försökt hitta honom där längst in
och frågat honom hur det är
Sagt att hon finns där
Han vet att hon finns där
men nu orkar hon inte mer
inte fler gånger
inte idag

Fröken orkar inte mer
Klasskamraterna orkar inte mer
Han orkar inte heller mer

Han orkar inte mer så han springer
Han orkar inte mer så han skriker
Han orkar inte mer så han gömmer sig

Han gör vad som helst
men han går inte hem
Bara han slipper gå hem

Så går en dag och den kommer ständigt åter

2009-11-17T18:28:00.003+01:00

Han skriker
han vet inte vart han ska ta vägen så han skriker
Han springer
han vet inte vart han ska ta vägen så han springer
Han ser någon komma så han gömmer sig
han vet inte vart han ska ta vägen så han gömmer sig

Han springer genom korridorer, över skolgården,
bort mot klassrumsfönstret
Han står utanför fönstret, trycker näsan mot rutan
Klasskamraterna där inne suckar
De gör vad som helst för att slippa så de suckar
De drar ned persiennerna
tittar åt ett annat håll och böjer sig över sina böcker

Han skriker lite högre
Han bankar på rutan
Klasskamraterna stänger av sina öron
läser i sina böcker och försöker förstå vad det står där
De anstränger sig så hårt
att orden bara virvlar förbi deras ögon
Men de håller honom borta
De håller honom utanför

Han står här
Han vet inte vart han ska ta vägen så han står här
Han trycker näsan mot fönstret och hoppas att någon ska bry sig
Men ingen verkar bry sig
Ingen orkar bry sig
inte fler gånger
inte idag

Fröken har sagt att det är nog nu
Hon har suckat, hon har höjt rösten lite för mycket,
hon har klappat honom
Hon har tittat honom i ögonen och frågat honom hur det är
Sagt att hon finns där, han vet att hon finns där
men nu orkar hon inte mer
inte fler gånger
inte idag

Fröken orkar inte mer
Klasskamraterna orkar inte mer

Han orkar inte heller mer så han springer
Han orkar inte mer så han skriker
Han orkar inte mer så han gömmer sig

Han gör vad som helst
men han går inte hem
Bara han slipper gå hem

Läsningar på gång!

2009-10-24T16:56:00.002+02:00

Det var ett tag sedan jag uppdaterade min blogg men här kommer ett par läsningar framöver!

Teckningsmuseet i Laholm torsdagen den 29:e oktober kl. 18.30 - Poesi med Tania Bengtsson
Temat på dikterna är ofta barndomen i det nordhalländska landskapet, relationer mellan människor och självupplevda händelser, ofta med en ironisk och politisk udd. Tania är regerande halländsk mästare i poetry slam.

Öppen scen på Halmstad stadsbibliotek tisdagen den 3:e november kl 18 30.
Familjesuccéerna fortsätter... Jag och min käre far (Viking Bengtsson) presenterar öppen scen i bibliotekscaféet. Alla som vill får sjunga, spela och läsa dikter. Anmälan sker på plats.

Där utanför

2009-08-08T19:08:00.001+02:00

jag sitter och drömmer här i fönstret
och sommaren beter sig där utanför
men det biter inte på mig
hur den än larmar och gör sig till
jag önskar det hellre regnade småspik

du ligger i sängen
här bredvid
med ögonen slutna
andas tungt
fast du är vaken

den här sommaren är som ett hån mot dig
som den gör sig till

jag önskar det hellre regnade småspik
där utanför

Poesishow på Rotundan tisdag 4/8!

2009-08-02T14:54:00.003+02:00

På tisdag 4/8 blir det halländsk poesi på café Rotundan i Halmstad. Tiden är kl 18 00 och bland annat Susanna Hillbom, Jocke Gullander och jag själv medverkar. Min lilla bok Det blåser fortfarande motvind (men det gör mig inte lika mycket nu) finns givetvis att införskaffa, till det facila priset av 50 kronor.

Kom gärna och ta dig en billig liten fika på det mysiga utecaféet Rotundan. Ideel verksamhet när den är som godast (att äta och dricka).

det blåser fortfarande motvind (men det gör mig inte lika mycket nu)

2009-07-31T15:35:00.002+02:00

Nu ligger min så kallade diktsamling (eller rättare sagt är det ett snyggt litet häfte) i tryckpressarna! Namnet blev tillslut det blåser fortfarande motvind (men det gör mig inte lika mycket nu) och det lilla verket kommer att presenteras imorgon på Marinfestivalen i Halmstad i Kajskjulet kl 19 00. Pris och så vidare kommer snart att avslöjas!

Hoppas vi ses på Marinfestivalen eller på café Rotundan på tisdag kl 18 när jag, Jocke Gullander, Susanna Hillbom mfl kommer att uppträda med dikter och annat!

Marinfestivalen 1/8

2009-07-22T18:14:00.003+02:00

Lördagen den första augusti är det dags för mitt och Rivaliserande stenars (Alex Bengtsson och Robin Färdig) uppträdande på Marinfestivalen i Halmstad. Tiden är kl 19 00 till 19 45 och platsen är kajskjulet vid Tropikcenter. Det bjuds på så kallad estradpoesi med rötterna i den halländska myllan. Det är också premiär för min nya "diktsamling" som skall vara färdig och tryckt till dess!

Ha det så gott och så ses vi förhoppningsvis där!

Ny dikt och poesibingo!

2009-07-03T16:33:00.004+02:00

På tisdag mellan 18-20 kommer jag delta med några dikter på café Rotundans årliga poesibingo. Dyk upp vet jag och spela bingo i poesins tecken!

Här kommer så det lilla poemet jag tillslut lyckats snickra ihop!

Lördag i Gullbrandstorp

Det är lördag
och det är i Gullbrandstorp

Vi går ner till Preem
för att köpa dina första cigaretter
och dagens första cola
för du har visst inte riktigt vaknat än

Och vi går över de gula rapsfälten
förbi återvinningsstationen
där ni letade efter porrtidningar
varje dag efter skolan

Och du var som lyckligast då
efter skolan

Och vi går in i skogen
upp mot stenbrottet
där Gullbrandstorps hembygdsförening
satt upp skyltar
för att hedra stenbrottets arbetare

Och du har din första cigarett i den ena handen
och colan i den andra

Vi går förbi den lilla krutkällaren
och den där stenen
där begravningsföljena stannade
för en första sup
på väg mot Harplinge kyrka

Och jag får för mig att hoppa ner för den där stenen
och du får för dig att fånga mig
mellan din första cigarett
och den andra

Och vi är som lyckligast nu
när det är lördag
och det är i Gullbrandstorp

Vi går genom bokskogen
förbi sjön som bildats där stenen brutits
och solen skiner rakt ner
bland rostiga cyklar
och kasserade bildelar

Jag tänker på säldammen i Slottsskogen
då när jag var liten
men det finns inget levande här
Men du säger att det fanns kräftor
som ni brukade fånga
och att din hund brukade simma här
medan hon fortfarande levde

Och du var som lyckligast då
medan hon fortfarande levde

Vi hittar den gömda stig uppför berget
som ni brukade gå
och vi sätter oss högst upp på berget

Vi tittar ut över fälten
ända bort till Harplinge kyrka
och den väg som begravningsföljena
brukade gå

Och du håller din tredje cigarett i den ena handen
och mig i den andra

Och jag är som lyckligast nu
när det är lördag
och det är i Gullbrandstorp

Och du ser glad ut
nästan hela tiden

Kulturfestival i Laholm och lite annat!

2009-05-27T13:45:00.003+02:00

Den fjärde juni är det dags för Laholms kulturfestival. Kl. 21 är det dags för mig och ett gäng med andra poeter att uppträda. Platsen för festivalen är Gröningen. Häng med på sommarens första festival och slå ett slag för poesin på samma gång!

Senare i sommar, rättare sagt lördagen 30:e juli, kommer jag, i samarbete med Rivaliserande stenar att uppträda i kajskjulet på Halmstad Marinfestival. Mer info om det senare.

Vi ses också på Rotundan i Halmstad någon gång under sommaren!

/Tania

2009-05-06T13:51:00.002+02:00

Hej go vänner!
På söndag kommer jag och min bror köra live i cyberspace direkt från mitt vardagsrum. Häng med när syskonen Bengtsson tar ut de poetiska svängarna!

Live: http://bambuser.com/channel/rivaliserandestenar
Repriser: http://rivaliserandestenar.blogspot.com

Snart är det dessutom SM i Poetry slam i Norrköping. Under Kristihimmelfärdshelgen 20-23 maj kommer poeter och annt löst folk slamma mot varandra. Som hallandsmästare kommer jag givetvis att delta. Har du möjlighet att komma dit, så ta chansen!

Mer info om kommande evenmang i sommar återkommer jag med!

/Tania

Barn som slåss med pinnar

2009-03-30T15:13:00.003+02:00

Det händer så mycket skit därute i världen
men jag bryr mig inte

För på min skolgård
slåss barn med pinnar
jagar dom varandra
över skolgården
kallar dom varandra öknamn
tar dom upp sand
som dom kastar i varandras ögon

Och när jag kommer hem
oroar jag mig inte
över världssvälten
Skiter jag i klimathotet
och världens oroshärdar
För min skolgård
är sin egen oroshärd

För du är fel och du och du och du
och du är jävligt ful
och din morsa och din farsa
och fan vad du ska få
om du säger till fröken!

Så vi skriver likabehandlingsplaner
och vi har antimobbingsgrupper
och kamratstödjare
(som får stryk varenda jävla rast)
Och vi har lärare
i fula, gula västar
(med ögon inte bara i nacken)
som patrullerar skolgården
som några förbannade poliser

Men det hjälper inte
För bakom buskarna
sitter ändå någon och gråter
med sand i ögonen
och blåmärken
och jävligt ont i pyttelilla hjärtat

Och bakom planket
sitter ändå någon och håller gråten inne
med ont i magen
och blåmärken
och en stor jävla bula i huvudet

Så jag ringer hem
Till barnen som slåss med pinnar
som kastar sten
och som skriker så fula ord
att inte ens jag har hört dem förut
Och jag säger att nu är det nog
Nu får det fanimej vara nog!

Men det hjälper inte
För på andra sidan luren
finns en oförstående mamma eller pappa eller syster
eller bror som säger:
– Det var väl någon annan som började
Det var säkert han eller han eller hon
Det är alltid han som börjar
– Och du vet ju hur barn är
Dom leker ju bara
Eller om jag har tur:
– Vi ska prata med honom
För 444:e gången i ordningen
Och jag suckar i tysthet
och säger att:
Då säger vi så

Så jag skriver åtgärdsprogram
och fyller i ännu fler papper
Och jag har värderingsövningar
och beslagtar ännu fler pinnar
Och jag skriker ännu lite högre
och försöker hålla svordomarna borta

Så jag kramar barn som gråter
och jag plåstrar om blödande knän
och jag ger så jävla mycket kärlek
som jag bara orkar
(Och har jag tur
hinner jag kanske planera
några lektioner också)

Och när jag kommer hem
Funderar jag inte över världsekonomin
eller den globala lågkonjunkturen
För på min skolgård
är det ständigt lågkonjunktur

Jag tänker på Jan Björklund
och hans prat om disciplin och ordning
och fucking jävla reda
Och jag tänker i mitt stilla sinne att:
Hoppas inte den jäveln kommer hit
För då kanske jag också
börjar slåss med pinnar

Poetry slam

2009-03-26T19:28:00.002+01:00

Nu på måndag den 30/3 är det Hallandsfinal i Poetry slam på The Fox and anchor i Halmstad kl 19 00. Jag kommer att vara med, så kom gärna och titta när jag och de andra finalisterna gör upp om titeln Hallandsmästare i Poetry slam!

/Tania

A-kassan bryr sig inte om så banala saker som kärlek

2009-03-03T16:32:00.003+01:00

Dom säger på nyheterna
att jag kanske blir arbetslös snart
men det gör mig inget
För du säger
att du följer mig överallt

A-kassan bryr sig inte om
så banala saker som kärlek
även om det är den som är
krass verklighet
Den bryr sig inte om
hur du ser på mig
när jag går över vardagsrumsgolvet
Hur du ler
när jag säger
att jag inte har några underbyxor på mig
eller hur jag låter dig hållas
när du vill spela din favoritlåtar för mig
fast jag tycker att det är lite väl
pretentiöst
för en tjej
som mig

Lågkonjunkturen bryr sig inte om
att det är fredag
och att min arbetsvecka
i alla fall på pappret är slut
Den bryr sig inte om
hur du uppslukas
av Olle Ljungström-dokumentären
på SVT
Hur vi dricker lite för mycket
och hur vi somnar sen
utan att vi vet var jag börjar
och du tar vid

Anders Borg bryr sig inte
Maud Olofsson bryr sig inte
och det gör väl knappast
Sven-Otto Littorin heller

Men du säger
att du följer mig
vart som helst

090302 lyckas jag äntligen få ur mig något

2009-03-02T20:43:00.004+01:00

Du försöker göra motstånd
Du försöker verkligen göra motstånd
Du knyter händerna hårt i fickorna
och du försöker göra motstånd
Du kniper ihop ögonen
och du försöker göra motstånd
Du kryper ihop i fosterställning
och du försöker göra motstånd

Du försöker göra motstånd
men det kommer att hända likförbannat
Du vet att du gör fel
men du gör det likförbannat
Du tror att det är värt det
så du gör det likförbannat

Så det här är du nu
och det andra, det är han
Det är så svårt att veta var gränserna går
Var ni nuddar varandra
var den ena slutar
och den andra tar vid
När ni somnar
och var ni vaknar
Vart du tar vägen när du lämnar honom
och kliver ut genom dörren
Vad han gör när du inte är där
Hur han går över vardagsrumsgolvet
ut mot balkongen

Du försökte göra motsånd
Du försökte verkligen göra motstånd
Du försökte hålla dig undan
och hålla dig själv på avstånd
Du stängde in dig bakom den fysiska dörren
och du försökte stanna där
Du försökte göra motstånd
Du försökte verkligen göra motstånd
men nu går det inte mer

Så ni sover med händerna tvinnade

Exakt samma rum

2009-02-04T22:04:00.004+01:00

(Till min käraste mor)

Det är exakt samma rum
Exakt samma kalla lysrörsljus
Samma rostfria skålar på bänken
invid dörren

Det är samma sammanbitna
vita rockar
Det där sterila som slår emot dig
(som en dålig andedräkt)
Du ryggar tillbaka
Det är exakt samma
bara en annan årstid nu

Ingen ser det på dig
Ingen ser hur du biter ihop
hur du kniper ihop ögonen
Hur blodet strömmar fort
genom sina gångar
Hur händerna knyts
och knogarna vitnar

Ingen kan se vad du genomgår nu
Ingen vet hur du tappar fattningen
och faller
Du står där med båda fötterna på jorden
Krampaktigt

Ingen ser det på dig
Ingen vet att det är samma rum
bara en annan årstid nu
Inte ens hon
Inte hon som åter behöver dig

Du får inte visa henne
Hon får inte se det
Så du biter dig i tungan
tills du blöder

De rusar runt er
De vita rockarna
virvlar runt er
och de ber er sitta ner

Du har tappat all fattning
men du står kvar
Det är hon som är gammal
Det är hon som inte har någon ork
Det är hon som är modern
men det är du som är
i exakt samma rum

Hon sitter böjd
Du ryggar tillbaka
(dröjer kvar)
borta vid dörren
Hon är inte majestätisk längre
Hon är inte huvudet längre
än andra kvinnor mer
men hon tittar fortfarande ner
på er andra
där nedanför

Du vet inte hur mycket du orkar
Den här tiden dras ut allt mer
(som ett tunt gummiband)
Du är inte rustad för detta

Du trycker dig krampaktigt upp mot väggen
De vita rockarna rusar förbi dig
De ser inte
de hör inte
hur du viskar för dig själv
att det är exakt samma rum

De ser inte hur du famlar
Hur du håller dig fast
Hur du naglar fast dig själv
för att ingen ska se
att du i själva verket
bara är en liten vattenpöl
som sakta rinner mot avloppsbrunnen

De undersöker henne
Du tänker på din far
Hit kom han
den allra sista dagen
Det är exakt samma rum

Ingen ser hur du till sist
rinner ner i avloppsbrunnen
och helt försvinner

Jag säger att jag rasar nu

2009-01-23T22:05:00.002+01:00

Den här tågresan börjar nu 12 02

söndagen den 18:e januari

Där utanför

snö längs rälsen

Här innanför

hon som inte vet

vem det är hon klätt sig i

Där utanför

vinterkyla/ isande vindar

Kupén tom

på allt utom hon

på allt

(det är tomt på allt)

hon ser sig inte ens reflekteras

i fönsterrutan

Ser bara blanka havet

(Stråvallabukten)

passera

utanför

Det är det här landskapet

som hon passerar

Som passerar genom henne

Dessa skenor

som skär in

i huden

Huden som varit hon en lång tid

(med endast porer som sprickor)

Hon iklär sig den här

huden

Hon bär den som kläder

Som att iklä sig

halvdyra danska designerkläder

för att synas

lite tydligare

i konturerna

Men den här huden bleknar bort nu

tappar de starka konturerna

flyter ut

De här kläderna är urtvättade nu

De raderas

reflekteras

inte längre

ens i kupéfönstret

Hon bär inte upp den längre

Hon sjunker ihop/ töms på luft/

på innehåll/ på yta

Hon döljer sig i tågsätet

Ögonen precis ovanför

fönsterkarmen

Ögonen tittar ut

över landskapet/ rör sig sakta/ betraktar

Det är så vackert där ute

att allting rasar

Allting rasar

Jag säger att jag rasar nu.

Jag tänjer den här huden

tills den brister

och sen har jag den inte längre

Jag blundar och jag säger

att jag rasar nu

Tåget ankommer stationen

12 57 prick

Hon stiger av

Går långsamt hem längs Laholmsvägen

Januari

Det är snålblåst

Hon har rasat nu

Hon plockar upp sig själv

Hon går vidare.

Var tacksam för det du!

2009-01-08T16:24:00.003+01:00

Vad är det egentligen för fel på
vardagens småskavanker?
Som damm i hörnen
stora som otrimmade pudlar
högar av disk
som belamrar diskbänken
och små oförrätter
som man blivit utsatt för
av exempelvis försäkringskassan

Man borde egentligen vara tacksam
för de små vardagliga helvetena
För obäddade sängar
obetalda räkningar
och ännu en kallelse
till arbetsförmedlingen

För grannar som klagar på
att det låter som man
möblerar om hela nätterna
för måsar som jagar en
över gården
när man har bråttom till jobbet
för gamla kärringar som skriker
och slår i elementen om nätterna
så man inte kan sova

För studenter
som ännu inte insett
att det finns människor
som ska gå upp tidigt om mornarna
och förtjäna sitt leverbröd
för överklasskärringar
som vägrar plocka upp hundens skit
så man trampar i det
med de nya skorna

Man borde vara tacksam
för allt det där jävliga
man utsätts för om dagarna
Det gör ju i alla fall
att man är en verklig människa

Utan dessa livets skavanker
skulle livet vara
än mer outhärdligt
än mer ointressant att leva
Nu har man i alla fall
någon form av existensberättigande

Det är ju vardagens små helveten som gör
att man vet att man lever
Att man inte är nån döing
som det tar två veckor
för ordningsmakten att upptäcka
när grannarna tillslut
reagerar på
att någonting luktar
jävligt illa i trapphuset
och att det inte är deras egen skit
och förmår sig
att ringa polisen

Var tacksam för det du!

Vi hade aldrig känt oss ensamma om vi bodde i samma stad

2009-01-08T16:21:00.000+01:00

Vi hade aldrig känt oss ensamma om vi bodde i samma stad
Aldrig känt oss så tomma
glädjelösa
och så in i själen sorgsna
som jag gör just nu

Det är fredag här i Medelsvenssonstaden
Det är en vacker sommarkväll
och jag känner mig ensammast i världen
På uteserveringarna sitter människor
De ler
skrattar
skålar i alltför dyr öl
Jag cyklar hemåt
med en hemköpskasse på cykelstyret
och jag känner mig sorgligast i världen

Du ringde förra helgen
med samma känsla i bröstet som jag har nu
Vill bara höra din röst

Du är min stora kärlekshistoria
du är mina händer och fingrar
Du är den jag saknar
den jag tänker på

Vi hade aldrig känt oss ensamma om vi bodde i samma stad

Komma hem

2009-01-02T19:05:00.002+01:00

Vi gick upp sådär tidigt
som man annars bara gör när man ska gå på sjön
Vi skulle hälsa på Gud där i Frillesås kyrka
och folk tittade på oss
förvånade över vad de såg
men det var att komma hem

Vi lämnade Stuv
och vi for i bilen
Det var som i somras
då allting kändes bra
Vi lyssnade på Radio Halland
antagligen var det dansband på

Vi såg härliga Åsa-bor ta en promenad
vid det o så chica havet
De log så härligt och gick i bredd mitt i bilvägen
Vi svor i kapp när vi for förbi

Vi fyllde bakluckan med krabbor och hummer
Jag halkade nästan ner i vattnet
för jag hade fel stövlar på
Och solen lös så där vackert som den bara
kan göra vid Stenuddens båthamn
en juldag i december

Vi åkte gamla E6:an ner till Bua
Det här är att komma hem
Ringhals låg där
och Väröbruk
och doften av nykokta skaldjur
gick inte gå att missta
inne på fabriken

Vi stannade på tappen i Frillesås på väg tillbaks
De ska visst stänga snart
Hela landsbygden ska visst stänga snart
Vi köpte godissnören och coca cola
för julmusten var slut
Snart tar allting slut
men det här kommer alltid vara
att komma hem

Du, jag och Giovanni

2008-12-28T20:40:00.003+01:00

Vi satt hemma i lägenheten igen
med mera folkölsburkar än igår
vi drack Tequila
och jag tvingade dig att gå ut
jag var rädd att jag skulle gå sönder annars
och du bet ihop
du gjorde det för mig
så vi tog bussen in till stan
vi drack ännu mera
så jag inte skulle gå i sönder
och du gjorde det för mig

Vi gick hem längs gatorna
du pissade i Nissan
och jag retade upp någon
som skrek fitta efter mig
du sa nu går vi
det är dags nu

Vi kom hem mitt i natten
jag sa får jag inte se Giovanni Ribsi nu
så vet jag inte vad jag gör
och du satte på Heaven på DVD:n
och jag somnade
i soffan där
men du gjorde det för mig

Jag vaknade av att telefonen ringde
på andra sidan
en likadan som som jag
på en helt annan plats
jag sa tur att du ringde
annars vet jag inte vad jag gör
och jag somnade
tills telefonen väckte mig igen
med samma röst på andra sidan luren
med samma desperation
och vilsenhet

Du gjorde kaffe till oss på morgonen
och vi låg där i sängen
med varsin kaffekopp
huvuden som värkte
och hos mig kanske något mer
du sa jag måste hitta någon snart
och jag sa att då följer jag med dig
jag dricker med dig tills du vågar
jag berättar för henne
hur fantastisk du är
tills hon tror mig
det är visst så vårt liv är nu

Vi skildes åt på eftermiddan
du åkte hem till Gullbrandstorp
och jag släpade mig genom regnet
till järnvägsstation
men snart
ska vi åt samma håll
du och jag igen

Nu är det
du, jag och Giovanni
och inga jävlar kan ta oss

De som alltid finns där

2008-12-23T19:24:00.002+01:00

Jag pratade med honom i telefon förut
pojken som jag vet att jag älskar
han som finns där
han som skrattar
och säger att allt kommer att bli bra
2009 kommer bli ett fantastiskt år
jag vet inte om jag tror honom
men jag vet att han kommer att finnas där
som han alltid gjort förut

Snart kommer han med tåget
brodern som jag vet att jag älskar
han som bär på samma skuld
som har samma hål i hjärtat
han som ringer mig om nätterna
och säger obceniteter som ingen annan kan
det är ju tur att jag inte tror honom
men jag vet att han kommer finnas där
som han alltid gjort förut

Hon ringde mig igår
flickan som jag vet att jag älskar
hon som håller mitt hjärta i handen
och min kropp nära sin
hon som säger att vi alltid har varann
oavsett vad som händer
jag vet att jag tror henne
och jag vet att hon kommer finnas där
som hon alltid gjort förut

Jag kom hit till lägenheten vid järnvägen
i Kungsbacka innerstad
och här finns modern som jag vet att jag älskar
Hon häller upp kaffe i koppen
och säger
Tania, allt kommer att bli bra
jag vet inte om jag tror henne
men jag vet att hon alltid kommer finnas där
som hon alltid gjort förut

Det finns de som kommer och går
och det finns de
som aldrig går
ifrån

Hålet i hjärtat

2008-12-23T00:04:00.001+01:00

På andra sidan köksbordet sitter modern med sina artrosfingrar och frågar sin än en gång misslyckade dotter när hon ska komma hem med en 40:åring. Kanske en som redan har barn, så hon slipper tänka på det där med barnbarn, hennes dotter lär ju inte producera några. Kanske sonen men det vet man ju aldrig. Dottern sänker sitt huvud ner i kaffekoppen i det alltför trånga köket i Kungsbacka innerstad. Hon har precis lyckats landa sitt första fasta jobb efter år med vikariat och visstidsanställningar och studier som tillslut blev klara. Hon har precis flyttat in i sin nya stora lägenhet med en hyra som hon knappt har råd att betala och hon har precis slängt sitt andra långa förhållande i soporna. "Du har både jobb och lägenhet" hör hon C:s röst säga i sitt huvud men det hjälper henne inte. Hon kommer aldrig att lyckas med det där som man ska, hon har försökt och kanske är det inget för henne.

Hösten har varit lång och huvudet har slagits i väggen mer än en gång. Hon har suttit i C:s kök på andra sidan Medelsvenssonstaden, staden där hon har bott hela sitt vuxna liv, och utanför har regnet öst ner. De har funnits där för henne, C och D. De där grabbarna har varit hennes trygghet, inte alls de som man skulle kunnat tro. De andra vännerna har varit för långt borta, för upptagna med sina egna vuxenliv eller inte förstått henne fullt ut. Det är C och D som har talat henne till rätta, klappat henne på ryggen och sett till att hon supit ned sig tillräckligt för att orka. De långa diskussionerna nätterna igenom, D:s kärleksförklaringar till Zlatan och C:s ständiga tjat om veckans South Park-avsnitt har hållit henne flytande, till och med skrattande. Hon är jävligt tacksam för det de gjort för henne, men de kan inte fylla hennes hål i hjärtat.

Nu sitter hon här i barndomsstaden med modern på andra sidan köksbordet och känner hur axlarna trycks ned mot bordsskivan. Hon har försökt springa av sig skiten idag, när hon for hem till barndomsstaden lade hon löparskorna högst upp i väskan, så att det bara skulle vara att ge sig av när det tryckte över bröstet alltför mycket. Hon har sprungit genom radhusområden, sett medelålders par med hundar promenera längs Kungsbackaån, sett par i hennes egen ålder med barnvagnar och hon har sprungit ännu fortare. När hon var nästan hemma, såg hon honom, hennes första stora kärlek stå vid en bankomat. Hon slutade andas, rörde bara på fötterna. Skyndade sig därifrån, hoppades så in i norden att han inte såg henne. Hon har hört att han är lycklig, att han har en ny, som antagligen behandlar honom bättre än vad hon någonsin gjorde. Att hon alltid ska vara så besvärlig, att hon aldrig blir nöjd. Hon mindes hur hon alltid klagade på honom, hur hon skrek och svor och hur han aldrig någonsin kunde förstå henne. Hur skulle han? Hon som ännu inte lyckats förstå sig själv eller sina egna handlingar. Han har det så mycket bättre utan henne, ett så mycket enklare liv. Hennes mor säger att man nöjde sig med mindre förr, att man försökte till sista andetaget men hon har aldrig sagt om det var bra eller dåligt, bara att det var så. Dottern vet inte, men hon känner som vanligt skuld. När hon ser honom känner hon skuld. När hon tänker på sin andra stora kärlek känner hon skuld. Hon känner skuld när hon tänker på hur hon själv hanterat livet, tänker på sin egen svaghet, rädsla att gå i tid, hur hennes uppbrott sedan har blivit så totala. Inte en gång har hon vänt sig i dörren, hon har aldrig ångrat sina handlingar då. Hon ångrar snarare hur hon inte har handlat förrän det egentligen har varit för sent. En gång kan man väl misslyckas men två gånger börjar bli till en vana. Kanske är det så hennes mor ser det, hon skulle aldrig säga det men dottern vet ju inte vad hon tänker och känner där längst inne. Hon häller upp mer kaffe i kopparna framför dem istället.

Utanför finns den gråa december, de här sista dagarna fram till jul ligger som ett grått täcke framför dem. De ska göra de sista inköpen och dottern har kommit för att finnas vid sin mors sida, det är vad döttrar gör när morfäder lämnat jorden. Hennes mor är trött och sorgen tynger hennes skuldror, hon känner ständig skuld inför mormodern och allt som hon hela tiden måste göra, måste orka. De är tre kvinnor, dottern, modern och mormodern och alla känner de sorg. En del människor verkar av naturen vara sorgfria, vad som än händer dem, men så är det inte hos någon av dem. Det är som de ständigt bär på något som tynger dem, som om de aldrig kan vara riktigt genuint glada. Det finns alltid något där som gnager, något hål i hjärtat som måste täppas till först men som aldrig riktigt fylls igen.

Så talar modern om hur dottern alltid kastar sig in i saker med huvudet före, utan att tänka. Det är det där hålet som måste fyllas, den där förbannade drömmen som måste besannas och nu har hon bara en chans på sig. Ingen får väl mer än tre försök? Modern säger att hon inte vet, hon har inte heller alltid gjort rätt val, hon har vantrivits med livet och hon har inte uppfyllt sina drömmar. Dottern suckar, hon önskar sig en mor med alla svar men hon får nöja sig med den snart 60-åriga kvinnan på andra sidan köksbordet. Hon gör så gott hon kan, är en så bra mor som hon kan. Hon har alltid funnits där, funnits där för brodern och för henne. Antagligen har de inte funnits där lika mycket för modern när hon har behövt dem. Antagligen har de varit för upptagna med sina egna liv, sina jobb och sina drömmar men nu sitter dottern ändå här och ber modern om svaret på något av det svåraste.

Det värsta är väl att dottern själv vet svaret på det mesta. Hon vet själv vad hon söker, vem som måste liknas, vem som måste bli nöjd: hon vet allt det där. D har försökt prata med henne om det där, hon har själv talat om det där. Det stora hålet i hjärtat som det bara finns en som kan fylla. Det finns bara en man som någonsin lycktas linda henne runt sitt finger, det finns bara en relation där hon känner sig svag, där det inte hon som har makten. Hon vet allt detta och innan hon har löst det, så måste hon vänta, kan inte släppa in någon under skinnet. Detta försöker hon tala med modern om men det är så svårt. Det är svårt att säga att det inte spelar någon roll om hon kommer hem med en 40-åring eller en 25-åring, hon måste själv täppa till hålet först.

Dit man tillhör

2008-12-16T11:54:00.001+01:00

När telefonen ringer
och det är det dåliga samvetet som ringer
det som tär mig i bitar
fast jag ständigt försöker bryta mig loss
då är jag tillbaka på den där platsen
som jag aldrig någonsin kommer ifrån

Då kommer fjättrorna tillbaka
de som jag låst fast mig själv i
för att aldrig slippa loss
för att jag vet
att det är där jag hör hemma
även om jag försöker tro att det är någon annanstans

Det finns människor man aldrig kommer ifrån
hur man än försöker
som drar ner en
och får en att känna ständig skuld
för att man vet
var man egentligen hör hemma
även om man ständigt försöker bryta sig loss

Så när telefonen ringer
en vecka innan
den där dagen
som man ska vara så jävla lycklig på
då är det än en gång som hela världen rämnar
för man vet vart man tillhör
var det verkliga hemma är
det går bara inte att komma ifrån

Dom säger att det är vinter nu

2008-12-13T19:44:00.006+01:00

Dom säger att det är vinter nu
att mörkret sprider sig över gatorna
att vi går som i dvala
släpar våra fötter efter oss
tittar ned i marken
att vi snart faller djupt
ned i avgrunden

Men jag tror att det är först nu som jag lever
som jag vågar andas i alla fall lite
och är det någon som frågar
om magen fortfarande värker
om hjärtat fortfarande slår lite för fort
så är det nog fortfarande så
men jag tror att det är bra nu
för det inte gör mig lika mycket längre

För visst är det vinter
och visst halkar jag min väg över gatorna
och visst fryser jag
det blåser in en isande kall vind under jackan
när jag går över övergångsstället
men det gör mig inte lika mycket längre
nä det gör mig inte lika mycket nu

För visst sover jag fortfarande för lite om nätterna
och jag har fortfarande svårt att hantera mig själv
hålet i hjärtat finns fortfarande där
men jag tror att det långsamt krymper
till oigenkännlighet
för inget gör mig lika mycket längre
nu när jag snart kommit över mig själv

Dom säger det är vinter nu
med kyla, ständigt mörker
och isande vindar längs Laholmsvägen
och visst har dom rätt
men det gör mig ingenting
för ingenting gör mig lika mycket nu
Jag har alltid gillat vintern

Jag vet att du är med oss morfar

2008-11-21T15:21:00.003+01:00

Idag sänks han ner under ytan
kanske skall han stanna där
kanske kommer han att fortsätta vandra med oss
inte här
utan någon helt annanstans

Kanske är han lycklig där han är nu
kanske ler han lite snett
kanske är vi tillsammans med honom
inte här
utan någon helt annanstans

Kanske är den iskalla luften i våra strupar
en påminnelse till oss
om att han inte är med oss längre
Kanske är de iskalla gatorna vi halkar fram på
en påminnelse till oss
om hur vi måste hålla huvudet högt, sträcka våra ryggar
och se upp mot den vinterblå himlen

Inatt skall jag drömma om honom
drömma om den sista kyssen mot hans panna
Hur det kändes som som jag bröts ner bit för bit
hur min hand fanns i hans den sista sekunden,
i det sista andetaget
hur han finns hos mig
inte här utan någon helt annanstans

Höst blir till vinter
Det blir snart ett nytt år
det första utan honom
men jag vet att han är med oss
inte här
utan någon helt annanstans

Jag vet att du är med oss morfar
för mig finns inget annat

Kattegatt, jag är hemma nu

2008-11-17T16:28:00.001+01:00

Nu är det bara du och jag
bara jag och Kattegatt
Nu är det bara jag i november
bara jag och mina löparskor
Nu blåser motvinden mig i ansiktet
men det gör mig knappast ingenting

Jag ser solen långsamt sjunka över Kattegatt
känner hur regnet kommer
hur det slår mig i ansiktet
Ser hur staden söker sig mot himlen
hur den rinner ut här i bukten
Den är precis som jag
vet inte riktigt vart den ska

Jag springer längre än jag egentligen orkar
tiden den rusar iväg
Har funnit nya strandängar
långt från Näsbokrok
Kanske är jag hemma nu
men det gör mig knappast något alls

Nåt säger mig
att jag borde springa hem
men jag är hemma nu
Fötterna i sanden
blicken ut över havet
En spricka i himlen
där solen tittar fram

Så det är så här det är
Jag är hemma nu
Kattegatt jag är hemma nu

Det är höst nu, fan vad det är höst nu

2008-11-03T15:18:00.006+01:00

Det är höst nu
fan vad det är höst nu
Det höst här inne
det är höst om nätterna
och jag har höst här inombords

Här hjälper inga händer
inga vakna nätter
eller cykelturer genom staden
tidiga mornar
när jag vet jag borde ha åkt hem igår

Här hjälper det inte att låtsas
att allt är bra
bara jag går lite längre promenader
äter lite mindre
dricker lite mer
Det är höst här inne i alla fall

Här hjälper inga magmediciner
smärtan finns kvar här ändå
Den borrar sig in här längst in
vill inte lämna mig ifred
Jag har fortfarande höst inombords

Så jag går genom parken
För på andra sidan finns det enda som är konstant

Och jag ser dem när jag kommer
Jag håller dem i handen när de behöver mig
jag torkar tårar
jag läser sagor
Säger det kommer att bli bra
allt kommer att bli bra
Hoppas det är sant
i alla fall för dem

För det är fortfarande höst här inombords
fan vad det är höst här

Reflektion från Medelsvenssonstaden 081014

2008-10-14T18:11:00.000+02:00

Det är samma park här utanför nu
Det är samma höstlöv, samma färger
likadana böjda ryggar som släpar sig fram
Det är samma hål i vardagsrumsgolvet
samma hål i det förbannade hjärtat
samma järngrepp om cykelstyret

Släpper jag nu
tappar jag andan
Släpper jag nu
vet jag inte om jag kommer upp igen
Så jag kör på i 150
stannar inte upp
Stannar jag
så faller jag

Jag känner mig själv alltför väl
Önskar ibland
att jag kände mig lite sämre

Vi går igenom parken
en unge i varje hand
ett leende i varje näve
Det är samma höstlöv, samma färger
Det är samma park
Det är alltid samma park
och samma hål i det förbannade vardagsrumsgolvet

Jag borde givetvis skriva

2008-10-13T14:40:00.003+02:00

Jag vet att jag givetvis borde skriva men det är så mycket man borde som aldrig blir av. Jag arbetar alldeles för mycket, när jag inte arbetar tänker jag på ungarna i skolan, drömmer om dem. Har klassfotot på kylskåpet, ser dem när jag vaknar. Jag röker alldeles för mycket, dricker för ofta, kanske för mycket, går i nån konstig slags dvala. Jag ska skriva igen, skriver inne i huvudet men lyckas hela tiden tappa bort lappen. Det är i alla fall en vacker höst därutanför skolfönstret.

Jag tänker på dig morfar. Jag saknar dig så det gör ont.

Jag tänker på dig morfar

2008-09-23T20:39:00.008+02:00

Jag tänker på dig morfar
Där du nu sitter på första raden
och ser på när RIK har hemmamatch

Nu sitter du inte framför TV:n mer
i den nedsuttna gungstolen
Nu står du längst fram
och hejar på ditt IFK
Din röst hörs eka över hela Nya Ullevi

Nu är det du som har det svenska rekordet
i stående längd
och stående höjd
Nu är det du som vinner
varje friidrottstävling

Det är du
och inte dina bröder som är hjälten
Och så har det alltid varit
för oss
som du följde till simskolan

För mig finns bara du

2008-09-13T21:58:00.004+02:00

Vi åkte i din bil idag
det var bara du och jag
din bil den bullrade
och stereon den har väl sett sina bästa dar
Vi åkte genom det välbekanta landskapet
genom Radioskugga
och förbi vindkraftverk

Du körde som en gudinna
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du

Du kom till mig igår
det var bara du och jag
vi satt i min soffa
mitt bland flyttlådor och min ensamhet
Vi tittade på gamla brev som du skrev till mig
när du satt på andra sidan havet
och jag längtade så efter dig

Du talade så vackert
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du

Vi köpte kyckling och nåt mer på ICA
Vi satt vid mitt minimala bord
drack billigt vin
och skrattade
Vi drack tequila
pratade så mycket skit som vi bara orkade
och somnade
Och det var du och jag

Tänk då när vi satt bredvid varandra där på bussen
vad visste vi då
om hur livet skulle bli?
Jag tyckte att du var så vacker
att någon som du ville vara med mig
och det är likadant
fortfarande nu

Du körde genom Halland
från norr till syd
Jag gick till systemet
och jag väntade
Jag gick på mina gator
och jag längtade
för för mig finns ingen annan som du
Det finns bara du

Vi köpte möbler till mig idag
på Halmias loppis
vi fyllde bilen
och vi körde hem till mig
Vi körde genom staden
och du sa att hittar du ett jobb
så kommer du till mig
Det låter så otroligt, vem säger nåt sånt?

Du är så jävla bra vad kan man säga
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du

Nä jag gråter inte

2008-09-10T18:01:00.002+02:00

Nä jag gråter inte
Nä jag har ingenting att gråta för
jag har ingen anledning
Jag väntar på bussen
bussen som aldrig kommer
bussen som aldrig har en plats ledig bara till mig
bussen där jag måste stå
jag får ingen sittplats
jag måste stå
ingen vill sitta bredvid mig
jag luktar fisk
har ärvda kläder
märkliga idéer
Kanske gillar jag tjejer också
är det visst någon som sagt
i 9F

Nä jag gråter inte
Nä mig får ni aldrig att gråta
jag stålsätter mig
Jag sätter mig i trappan
vid bakre dörren
Jag drömmer att jag missar bussen
tänk att missa bussen?
bara stanna hemmaoch läsa deckare i smyg
gömma mig undan pappa
Han lagar ålryssjor i köket
lyssnar på P4
Han märker inget
dricker kokkaffe
grälar med någon okänd i telefon

Nä jag gråter inte
Nä jag koncentrerar mig bara
jag tänker på läxor
Önskar jag var bättre på matte
önskar de inte behövde spela Ultima Thule på bussen hela tiden
önskar jag kunde vara lite gladare
lite enklare att ha och göra med
inte så förbannat konstig
att knappt ens jag förstår
Det vore så mycket lättare
men hur fan gör man?
Jag har ju inga förbilder där hemma precis
Den ena är ju värre än den andre
och några kanaler på TV:n har vi ju inte

Nä fan jag gråter inte
Nä jag surar inte
Jag har bara fått nån skit i ögat
Skit du i mig du!
Jag sitter här och är förbannad

Melankoli i Medelsvenssonstaden

2008-09-10T15:49:00.001+02:00

Det är melankoli i Medelsvenssonstaden. Det är en oro i kroppen som inte vill lägga sig. Jag bor i lådor, jag bor i tomhet. Lyssnar på Kjell, Bob, Håkan och Lemarc för att lugna nerverna. Jag ska snart skriva igen men just nu blir inget till något vettigt. Jag ska snart skriva igen. Snart ska melankolin lägga sig till handlingarna och jag ska bli mig själv igen.

Tack ni som kom på Kulturnatten!

Kulturnatt 6/9

2008-09-01T20:57:00.004+02:00

På lördag 6/9 är det dags för kulturnatt här i Halmstad. Tillsammans med den underbara Lotta Ahlgren Svensson (SM deltagare i poetry slam 2007) står jag på scen i bibliotekscaféet kl 20.00 och kl 22.20. Vi kommer leverera vår nyuppfunna "show" Min barndoms marker. Att det blev just det temat är väl inte så konstigt, i alla fall inte för läsaren av mina texter. Alster från Hallands norra regioner och småländska kusten utlovas.

Dyk upp vet ja!

/Tania

Jag hade stora drömmar då

2008-08-19T21:21:00.003+02:00

Jag hade stora drömmar då
där jag satt längst fram i fören
på väg in i Onsalafjorden
Hörde Mercurymotorn surra
och doften av kaffe sprida sig
i den tidiga morgonluften

Vi drog ålryssjor;
sömndruckna
Åt ostmackor;
innanför jackan
undan trutarna

Jag låg längst fram i fören
Läste böcker jag knappast förstod
mellan dragningarna
och såg solen sjunka/stiga
vid horisonten

Jag hade stora drömmar då
om en värld långt där borta
utan fisklukt ingrodd i huden
ständiga svordomar
och en sjösjuka som aldrig ville lämna

Klädd i orange galon,
blåställ,
och lantmannakeps
för att inte bränna öronen
Sorterade ål
skakade ryssjor
Gungades till sömn
under hemresan
Drömde stora drömmar

Jag skulle bli något annat än det här
gå på universitet, avsluta något
läsa ännu tjockare böcker
förstå ännu lite mindre
Skaffa ännu större drömmar
Aldrig dra en ålryssja mer

Så sitter jag här i vuxenvärlden
med halvt uppfyllda drömmar
Längtar efter tidiga dragningar
i Onsala fjorden
och skitiga nävar

Drömmer stora drömmar
om en tid jag ville fly
En oskuldens tid
Den som aldrig går att skrubba bort
ens med rotborste

Och vågorna
de rullar fortfarande
när jag somnar

Du och jag pappa

2008-08-11T21:34:00.004+02:00

Vi sitter på Valborgs tak med vinden i ryggen
och Jolly Roger vimplarna vajande
Vi talar om den stundande EM-matchen
om Linderoths skador
och Zlatans fullkomlighet

Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt

Där nedanför skäller hundarna
Tornado för full hals
och Turbo så gott han fortfarande orkar
Turbo, han är gammal nu
kanske sjunger han på sista versen
men han är en skeppshund
så han ger inte upp
Han är som vi pappa
så han ger aldrig upp

Vi är arga på världen
du och jag pappa
Vi är bittra
och ständigt förbannade
men vi är som Turbo
så vi ger aldrig upp

Jag cyklar över Slottsbron här hemma i Medelsvenssonstaden
och jag känner lukten av gasfläck
men det är ingen här som förstår vad jag menar
Jag tänker på dig pappa
du som förstår vad jag menar
Barndomen i Onslafjorden passerar revy
Men jag ringer dig inte
för jag är för stolt
Det är nog som du säger
Det är kanske jag som är mest som du

Det har aldrig känts som du hör mig
kanske är det därför jag är så arg
Vi säger aldrig sådana där saker
som man förväntas säga
men vi hjälper varandra och flytta
och det betyder nog så mycket
i alla fall för mig

Du gav mig tid med dig
och för det är jag dig evigt tacksam
Du lärde mig hederligt arbete
att det inte spelar någon roll
vilket kön man har
bara man har ett par ordentliga nävar
Du lärde mig
att tassa på tå
kring dig
och dina vredesutbrott
De som jag ärvde från dig
Vi är som två skällande skeppshundar
du och jag pappa

Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt

Staden som jag kom till

2008-08-05T13:47:00.003+02:00

Jag åkte till jobbet idag för att greja lite i klassrummet inför skolstarten. Jag tänkte på när jag kom hit för första gången, till mitt älskade Andersberg, hit till Medelsvenssonstaden, staden som jag kom till...

Staden som jag kom till
Mitt liv
som hör hemma här
Staden som jag kom till
betongen som jag gick i
Och all den där grönskan
jag vandrade i om våren
Och gatorna jag cyklade
när jag först kom hit
Och broarna över vattnet
som rann långsamt
Och fotbollsarenan
nästan översvämmad
någon gång sent i mars

Här i staden
som jag kom till
med trapphuslukt av urin
och tvättstugan
där jag en gång blev av med tvätten
Och jag cyklar ut i november
jag kommer någonstans
än jag från början skulle
Och jag irrar mig fram nere vid båtarna
jag sitter kvar här mitt i regnet
på en bänk av ruttet trä
och ser ut över Nissan
Här i det som blivit min stad

Jag kom dit
till nummer 75
med husen färgade i persika
Då när Konsum fortfarande fanns kvar
med priserna som ingen hade råd att betala
Och där gick pensionärerna med sina rollatorer
och de arbetslösa männen
sittande på bänkarna under de skuggande träden
Och min cykel nummer två genom gångtunneln
under motorvägen
till det stora köpcentrumet
med affärerna som ingen verkade handla i
Och så brann det gula dagiset ner
och barnen de hade ingenstans att ta vägen

Jag tar mig fram genom kall novemberblåst
i ständig motvind
längs vägen
mot Europa o tjuren
Och på torget är det tomt nu
Frukt- och grönsakshandlarna med sina skägg har gått hem
Och vid Mc Donalds
står de som inte
har någonstans att gå

Staden som jag kom till
den är lika mycket min nu
Den är min nu

Det är morgon i Stråvallabukten

2008-07-31T21:23:00.008+02:00

Här kommer en novell från Hallands norra regioner...
Någonstans hörs trutarna. Jag hör dem där jag ligger i fören. Jag känner lukten av tång där jag ligger i ryssjhögen och jag hör Mercurymotorn surra. Tången luktar ruttet och salt. Runt mig är havet och det kluckar mot skrovet. Luften är redan varm och kommer snart att bli klibbig, blandad med salt. Båten går långsamt fram med trutarna som ständigt följe. Det är tidig morgon och det är bara vi vakna. Bara pappa och jag. Och trutarna. Båten som vi far i är stor för att vara en eka. Hon är svartbetsad med tjära och kallas för Svarta skräcken. Hon har varit boskapspråm förr och farit ut till öarna med getter, får och kor, säger pappa. Jag vet inte vad som är sant och vad som är skröna. Det är svårt med det där i pappas värld och jag har lärt mig av honom. Jag ligger gärna här i fören och fantiserar ett liv som jag skulle vilja ha. Jag drömmer om att bli författare, att skriva stora romaner och dikter som folk faktiskt kommer ihåg. Men allt det där är långt borta nu när jag ligger längst fram i fören på Svarta skräcken medan hon nästan svävar fram över vattenytan.

Svarta skräcken är full med rengjorda ryssjor. När vi kommer ner till båten om mornarna fyller vi den med nya ryssjor. De som ligger i är för fulla med skit nu och måste bytas ut. När de är fulla med för mycket tång, sjögräs och plankton blir de tunga att dra och det blir inte så mycket fångst i dem. De rengjorda ryssjorna har legat utsträckta nere i hamnen för att torka och sedan skakats för att bli rena. Pappa lägger ut dem överallt och de andra båtägarna brukar gnälla lite men inte för mycket. De är lite rädda för pappa och dessutom är han yrkesman. En yrkesman för respekt med sig. Ryssjorna blir aldrig helt rena och luktar därför fortfarande lite illa. Lukten av rutten tång och småfiskar är dock något som man vänjer sig vid och därför ligger jag här nu mitt ibland dem och försöker ta mig en morgonlur, på väg till första dragningen. Pappa styr båten ut mot Stråvallabukten med Stenuddens båthamn i ryggen. Där ute ligger Nordstö och Vendelsö och väntar på oss. Jag ser upp i skyn som är helt blå och det enda som stör synen är en ensam trut som kommit för nära. Den flaxar och åbäkar sig lite. När vi börjar dra ryssjorna kommer himlen att vara täckt av trutar och det kommer att bli nästan som en solförmörkelse över båten. Trutarna är inga snälla fåglar, de har kört bort fiskmåsarna från deras revir, så de måste hålla sig på land nu. Måsarna är vilse i människornas värld och trutarna håller hov här ute. De är närgångna och har ingen respekt för varken människor eller andra fåglar. En gång förra sommaren när vi låg i Onsalafjorden var det en trut som tog mackan direkt ur näven på mig, så pappa fick ge mig en av sina. Nä trutarna är otyg.

Jag kan känna en svag doft av kaffe borta från pappa. Han har tagit en kopp ur ståltermosen redan. Han är antagligen lika trött som jag men han har inte tid med det, så han dricker kaffe. Han låter mig sova. Han vet att jag är trött och att jag inte har sovit tillräckligt om natten. Han vet att jag brukar sitta uppe och skriva om nätterna. Ofta säger han till mig att det är dags att sova, att det är en arbetsdag imorgon också men det är inte alltid jag lyssnar på det örat. Så varje morgon går jag som i dvala till bilen och jag sover den korta resan ner till hamnen och vaknar bara om pappa säger att han ser ett rådjur springa över fälten nere hos gammelmormor Elsa. Pappa vet att jag tycker att rådjuren är vackra med sina resliga halsar och guldbruna färg. Bilresan ner till Stenudden tar bara några minuter, kanske ett stopp hos Elsa för att hämta något, ryssjor eller något redskap, och sedan på väg igen. Om några år ska vi åka längre bilturer längs E6:an ner mot Galtabäck. Vi kommer att flytta Svarta skräcken dit för att det är större fångster där men det har inte hänt än och jag är fortfarande nästan bara ett barn som pappa låter sova.

Pappa styr båten framåt med ena näven och håller kaffekoppen med en andra. Han har yvigt hår och skägg, min pappa. Han har alltid sett ut så och kommer alltid att göra det, hans hår och skägg kommer bara att bli gråare. Han är yvig till hela sin person min pappa. Han har blåbyxor och rutig flanellskjorta, det är hans paraddräkt. Den där skjortan har han alltid burit, jag minns honom inte i något annat. Min pappa har också ett temperament som jag aldrig har stött på hos någon annan, varken förr eller senare. Hans stubin är inte bara kort, den är labil också och kan gå av när som helst. Det kommer den att göra idag också och kanske kommer han att få mig att gråta, för jag är fortfarande bara ett barn och har inte blivit tillräckligt hårdhudad än. Men så här om morgonen, när han sitter i aktern och dricker sitt kaffe, är han lugn. Han blinkar och vinkar mot mig om jag öppnar ögonen där jag ligger. Han är nog lycklig nu. Jag är fortfarande hans lilla dotter. Jag fortsätter att blunda och hör vågorna mot skrovet, vågorna är inte höga, de är sällan det om mornarna. Det blåser nog bara ett fåtal sekundmeter men det är ändå aldrig riktigt stilla ute på havet, det rör sig alltid. Vågorna är mjuka och smeker båten. Svarta skräcken glider fram och havet söver mig. Havet söver långt efter att man gått i land, ibland kan jag känna hur min säng där hemma gungar som båten gör här ute. Havet, det stora havet som är familjens leverbröd. Havet som har så många färger, så många nyanser, havet som också skrämmer mig. Jag kan knappt simma och vill inte falla i. Kanske är det därför jag trivs så bra med att ligga bland ryssjorna nere på durken, man kan inte ramla i då, det är så tryggt här. Fiskare ska inte kunna simma säger pappa och eftersom jag har svårt att lära mig, tror jag honom.

Efter en stunds färd styr pappa båten in mot Vendelsö där den första länken ligger och jag vaknar till. Hur länge vi har åkt vet jag inte. Det är som en annan tidsuppfattning här ute. Minuter blir timmar och timmar blir till minuter. Pappa säger att det är dags att jobba nu. Jag torkar gruset ur ögonen och reser mig försiktigt upp i båten. Man får vara försiktig så att båten inte gungar för mycket. Himlen över oss är fortfarande blå. Inte förrän vi börjar skaka ur ryssjorna kommer trutarna för att skrika sig hesa och sänka sig över båten i jakten efter mat. Då får man vara försiktig så att de inte kommer åt småålarna. Dem släpper man i sjön igen, för att de ska växa sig större. Svarta skräcken glider in vid de grå klipporna som reser sig höga just här. Vendelsö är annars ingen klippö eller skär. Vendelsö är en ö för människor att leva på. Den har en vidsträckt sandstrand och strandängarna ner mot havet är beklädda av krypande enbuskar som böjer sig för havet och den salta och hårda vinden. På strandängarna går det får som tagits hit med båt från fastlandet för att beta under sommaren. Ännu längre upp på ön finns lite uppodlad mark där öborna odlar sina grönsaker och sin potatis. Från båten kan vi se husklungan uppe på kullen som ligger mitt på ön. Husen är små och röd- eller vitmålade och lite skeva efter alla år. Ur Esters skorsten ser man hur det ryker. Hon är redan vaken. Ester är den enda som bor på Vendelsö som är född här. Hon är gammal nu och hon har en liten lägenhet inne i stan där hon bor om vintrarna. Att bo på Vendelsö om vintern kan bli för hårt till och med för en infödd som Ester. I många år var det bara hon som bodde på ön men nu är det några som har köpt en av gårdarna och driver vandrarhem där, så nu slipper Ester vara ensam här ute. Kanske åker vi runt ön sen och går upp till henne och äter sockerkaka och dricker kaffe. Pappa tycker om att göra det och jag tycker om sockerkaka. Pappas stora dröm är att flytta hit ut till Vendelsö men det är han ensam om där hemma. Så ensam mamma skulle bli här ute. Nä det är bara en dröm som pappa har, han får nöja sig med besöken hos Ester. Pappa har så många drömmar.

Långt bort på andra sidan ön, bortom Stråvallabukten står farmor i sitt kök och tittar efter oss med sin kikare. Det gör hon varje morgon. Hon röker sina gula Blend och undrar när vi ska dyka upp vid horisonten. Hon får vänta ännu en stund. Pappa glider in med båten mot en av de guppande röda plastkulorna som det står GG 554 på, skrivet med svart vattentålig tuschpenna. Kulorna är bländande röda och påminner om eldklot där de ligger och väntar på pappas nävar. Jag är vaken nu, står mitt i båten och väntar också jag, iklädd orangea hängslebyxor i galon. Jag har en gammal lantmannakeps på huvudet som inte är särkilt smickrande men som skyddar mot solen. Mina öron har jag smörjt in, jag brände mig så förra sommaren. Vattnet kluckar där vi ligger och byter hela tiden färg, från blått, till grönt till svartaste svart. Det är djupt just här, djupt som en brunn. Det är bäst att stå stabilt med fötterna. Pappa fångar upp den första kulan och börjar dra i det tunna blå repet som ryssjlänken är fastbunden i. Ljudet när den första ryssjan bryter vattenytan är ett tecken på att arbetsdagen har börjat. Jag undrar hur många kilo ål vi får idag.

Livet vid världens ände

2008-07-28T12:32:00.001+02:00

Jag föddes vid världens ände
och den platsen går inte att glömma
Det livet
Den havsluften
Går inte att glömma

Den doften av dieselolja
De glatta stenarna under fötterna
en tidig morgon
innan ögonen knappt hunnit vakna
De minnena bär man med sig

Känslan av vågor långt efter att man gått i land
och de där mackorna med smak av havsvatten
De där galonbyxorna i skrikande orange
Den klibbiga känslan av galon mot hud
Har man med sig

Man tror man lämnar
Man tror man blir någon annan
Med ett annat liv i en annan värld
Men så fort man lyfter på telefonluren
och hör den där rösten
från den platsen där man föddes
så vet man att den man är
beror på just det livet

Den platsen
De vågorna
De människorna
Bär man med sig
Allra längst in under skinnet

Min barndoms marker

2008-07-16T16:46:00.001+02:00

Här ska jag begravas
Här bland kråkbär
gravhögar
och längs markens slingrande enbuskar

Här på min barndoms marker
Med mina fotsteg fastetsade i marken
och spåren av mina cykelljul fortfarande synliga
för mina ögon

Här går mina slingrande stigar
över klippor
hala snubblande stenar
och aldrig slutande ljunghedar

Här leder vägen fram
genom snåren
På långt håll
syns boskapen
De kommer aldrig nära

Detta är platsen för alltings början
och alltings slut

Här gick jag så
Flickan som alltid var rädd
Rädd för ormar
för det djupa vattet i Ramsvålas jättegrytor
Allra mest för andra människor

Här gick hon, skiten
med smuts under naglarna, tovigt hår
Ställde cykeln mot stängslet
hoppades slippa möte
gick som i andakt

Hon stannade
Tittade ut över Kattegatt
Fortsatte att hitta på sina historier
vilade sitt huvud mot hällarna

Här gick hon
och allt som oftast vill hon tillbaka
Här ska hon begravas

Jag var ensam då

2008-07-12T20:57:00.003+02:00

När jag växte upp
med den märkligaste pappan i världen
fick jag lära mig
att vara kommunist
det var fint
och att präster
egentligen bara är trollkarlar

Så jag fick varken vara med i kyrkans barntimme
eller scouterna
utan gick mest ensam där hemma
och funderade ut historier
som jag iscensatte
med mig själv i alla roller

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

I skolan hade alla Göteborgsposten
men vi hade Arbetet
så jag kunde aldrig klippa ut den artikeln
som fröken ville att vi skulle ta med oss till skolan
Och sen kom pappa in i klassrummet och gormade och skrek
för vi skulle visst slutat för fem minuter sedan

Han hade fiskarkläderna på sig och luktade lite illa
men det var ingen som sa något
för alla var lite rädda för honom
och jag ska väl vara glad för det
för det var aldrig någon som rörde mig
hur konstig jag än var eller verkade
De pratade väl bakom ryggen på mig istället

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

Jag levde i en fantasivärld
och märkte inte så mycket av det som pågick runt mig
Men jag var en snäll flicka
som åt upp den stekta torsken och den överkokta potatisen som låg på tallriken
Varje dag var det samma torsk och potatis
kändes det som
Jag byggde mina luftslott
och skrev mina sagor
där jag gick över ängarna och fälten där hemma

Mycket lite har någonsin rört mig
Det har runnit av
som vattenfärg
på glansigt papper
Jag har alltid varit mig själv närmast
och hittat på historier inne i mitt huvud
För dit in
kan ingen
någonsin komma

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

Det var en ungdomstid i Kungsbacka innerstad

2008-07-10T11:33:00.001+02:00

Jag ringde äntligen henne idag
Flickan med det långa röda håret
och världens längsta ben
Jag har tänkt på henne länge nu
men inte kommit för mig
att lyfta telefonluren
och ringa upp
Hon sa hon skulle träna
och jag skrattade
Jag glömde för en sekund
att vi visst har blivit vuxna
och att det faktiskt är okej
att gå och träna

Vi är Hurricane med Dylan
i stereon
och dans hela natten
Vi är Hasse och Tage
på TV-inspelat videoband
Vi är fan de bästa
som gått
på Kungsbackas gator
och skrikit
Länge leve revolutionen!
så överklasskärringarna vände sig om

Hon har flyttat till den kungliga huvudstaden
med en doktor i matematik
Och den stora fienden heter numera
Centrala Studiestödsnämnden
Men vi har trots allt blivit
det vi ville bli
Vi som har ett halvt land
mellan oss

Vi talar med varandra
om vår ungdom i Kungsbacka innerstad
Om hennes vän
som såg ut som Pippi Långstrump
med flerfärgat hår
Jag var felklädd
Lite så där halvt trasig
som bara en tonåring kan va
Vi hade ingen aning om
hur man skulle vara
en äkta Kungsbackabo
Men det gjorde oss ingenting
För vi var fan så mycket bättre

Vi brukade sitta i hennes rum
i det stora huset
i Kungsbacka innerstad
och skriva dikter med perverterat innehåll
Hennes pappa brukade lyssna
på Kjell Höglund
Nere i vardagsrummet
och han kunde imitera Elvis
ganska bra

Jag ringde äntligen henne idag
Flickan med det långa röda håret
och världens längsta ben
Jag har tänkt på henne länge nu
Hur hon har det
och om hon trivs i den kungliga huvudstaden
Och har hon hört den senaste plattan med
Kjell Höglund
Den är så jävla bra

Vi är Hurricane med Dylan
i stereon
och dans hela natten
Vi är Hasse och Tage
på TV-inspelat videoband
Vi är fan de bästa
som gått
på Kungsbackas gator
och skrikit
Länge leve revolutionen!
så överklasskärringarna vände sig om

Det kittet som håller oss samman

2008-07-08T13:26:00.002+02:00

Vi hade inga familjefoton
hemma hos oss
med skevt leende barn
och 80-tals frisyrer
Vi hade mormors emaljer
och politiska teckningar från Göteborgs hamn

Vi hade inga tavlor i guldram
eller videobandspelare
Vi hade en svartvit TV
och en ständigt förbannad pappa

Och varje dag skulle jag springa minst två kilometer
för annars blev jag ju
aldrig världsmästare
Helst på längdskidor
Fast det fanns ju ingen snö
i Halland
så pappa sjöng
Hello Africa tell us what we are doing?
på skidtävlingarna
Och jag svor
och pappa skrek
Och jag svär att jag lika gärna hade kunnat slå ihjäl honom
Eller i alla fall
sparkat honom på minst lämpliga ställe
Men det gjorde jag inte
för man måste vara lojal med den som ställer mat på bordet

Vi var den konstigaste familjen på mils avstånd
En övervintrad kommunist
utklädd till fiskare
med ett par barn
och en fru
Spelandes kärnfamilj
i det sovandes förortssamhället

En far med drömmar
om att hans dotter skulle bli
den idrottsstjärna han själv aldrig blev
Jag skulle bli som den där fridrottaren
som sa nej till kapitalismen
som han ständigt tjatade om
Men istället svor jag och bad honom dra åt helvete
igen och åter igen

Och sen slutade jag tävla
och ville inte träna mer
och då var allting förstört
Nu var jag bara en oregerlig tonårsdotter
som ville skriva
och hålla på med politik
Sånt som han själv höll på med
men som man inte kunde bli någonting av
Ingenting blev någonsin som förut
ingenting fanns kvar
inget kitt som kunde hålla oss samman

Det där kittet
som ändå gjort oss oskiljaktiga
det som höll oss samman
och höll oss kvar
Det har aldrig någonsin kommit tillbaka
Jag sörjer det

Vi bodde i den där borgerliga kranskommunen
och livet var för jävligt
Det tog lång tid innan allt blev bra
Det kommer kanske aldrig någonsin att bli bra
Det kommer aldrig att bli bra

Den röda kjolen

2008-07-06T12:50:00.002+02:00

En höst dog min farfar. Det var inget konstigt med det. Egentligen var det märkligt att han fortfarande levde. Han konsumerade alkohol i stora mängder, åt för mycket och hade enligt ryktet haft fler hjärtinfarkter än vad en människa kan ha och fortfarande vara vid liv. Men så en dag föll han ihop i en tånghög. Det måste ha varit det efter omständigheterna bästa sättet att fara vidare på, för för min farfar fanns det egentligen bara ett och det var havet. Havet utanför köksfönstren i Stråvalla, det stora Kattegatt med Anholt och Läsö dit han for i sin tolv meter långa och ståtliga segelbåt. Ibland försvann han bara och kunde vara borta i flera dagar utan att berätta för någon och så stod farmor där och tittade ut genom de stora köksfönstren och ut över havet. Hon visste inte ens om han skulle komma tillbaka. Det var så det var, farfar var lyckligast när han fick vara på havet och vara fri. Fast det var farmor som var dotter till en fiskare så följde hon aldrig med farfar ut med båten. För henne räckte det att titta ut över havet som fanns där på andra sidan rutan. Hon stod där och väntade på att se pappa också, när han kom i ålaekan om mornarna. Hon kunde ringa till mamma och säga ”Nu ser jag Viking”. Mamma suckade, för nu ringde hon igen; farmor. Hon kunde ringa tre gånger om dagen, så att mamma inte fick något gjort. Sådan var hon min farmor, alltid orolig och alltid ensam, rökandes sina gula Blend och tittandes ut över Stråvallabukten.

Farfar och farmor var så olika som två människor kan vara. Att de var gifta överhuvudtaget måste ha haft med pappa att göra, att han blev till efter dansbanan i början på 50-talet någonstans i Löftadalen. Efter pappa kom hans två systrar och flytten till staden. Farmor var flickan från statarfamiljen och farfar från arbetarfamiljen inne i staden med de intellektuella ambitionerna. Farmor var alltid så orolig och vågade inte. Hon rökte sina gula Blend och stod där i köksfönstret och väntade på farfar. Farfar som alltid arbetade, som läste till ingenjör på kvällarna, som aldrig var hemma. Farmor tog hand om barnen och städade frenetiskt, bonade golv och tvättade fönster. De hade ingenting gemensamt min farmor och farfar. Farfar for över världen, han reste till Amerika och presenterna han kom hem med glömmer jag aldrig; souvenirer från indianerna och krimskrams från Disneyland. Farmors rädsla hindrade henne från att lämna, att släppa taget och att kasta sig ut. Farmor var en statarflicka ända in i själen, hon lämnade aldrig sitt arv. En gång när pappa var liten skulle familjen bo över en natt i Köpenhamn men var tvungna att resa hem eftersom farmor inte klarade av att sova borta. Hon var så rädd att tappa det minsta taget.

Jag kände aldrig min farfar. Han var så okänd för oss, jag vet att han gav oss vår första färg-TV i mitten på 80-talet, när alla andra hade haft färg-TV i minst 100 år och jag vet att vi fick pengar ibland när det var allt för knapert och något måste fixas där hemma men jag kände honom aldrig. Han var min farfar bara på pappret. Jag vet egentligen bara att han älskade havet och att resa över världen. Jag har inte mer än korta minnen av honom, jag minns att han en gång stekte gyllengula kantareller till mig men han visade aldrig mig sina svampställen i skogen. Jag fick vara med farmor och städa. Farmor städade alltid, dammsög och torkade och jag fick hjälpa till. Jag tror inte ens att min farfar tyckte om barn och även om pappa aldrig sa något om det, så tror jag inte att han hade haft någon vidare barndom med farfar han heller.

Så dog då min farfar. Jag blev inte särskilt ledsen för jag kände honom inte. Min höna Betty dog några veckor tidigare och jag minns att jag grät men när farfar dog så grät jag inte. Det blev liksom bara lite tomt. Jag var elva år och hade inte längre någon farfar. Men det hade jag väl egentligen aldrig haft. Veckorna efter hans död ringde farmor närmare fem gånger om dagen för att försäkra sig om att vi verkligen skulle vara svartklädda på begravningen. Var mamma verkligen säker på det? Det var hon inte, vi fick låna ihop tillräckligt mörka kläder för att farmor inte skulle få ett ännu större sammanbrott. Jag minns att min jacka var mörkt blå men ändå inte svart. Begravningen ägde rum i Stråvalla kyrka. Farmor tittade kritiskt på våra kläder men sa inget. Mamma bet ihop. Det var det schartauanska arvet sa hon. Farmor kunde inte hjälpa sig.

Jag minns egentligen bara en sak från begravningen och det var min pappas kusin Evas röda kjol. Pappas kusin Eva, som faktiskt kände farfar, ville hedra hans minne med sin vackra röda kjol. Eva och pappas yngsta syster Helen var de enda från den yngre generationen som faktiskt hade en bra relation till farfar. De brukade fara med honom i segelbåten, resa över Kattegatt till Anholt och Läsö. Det gjorde aldrig vi. Pappas kusin Eva hade röd kjol på begravningen och begick det grövsta av alla brott. Alla visste vad som gällde på ”farmors begravning” och det var den svarta färgen. Det var som om det stod en elefant mitt i kyrkan, alla såg den men ingen sa något högt. Det tisslades och tasslades i bänkarna men ingen sa något rakt ut. Kjolen var vackert röd och svepte om Evas ben. Jag bara tittade på henne. Mamma för sin del tyckte nog mest att det var skönt att farmor för en gångs skull lät henne vara. För mamma, som var den enda svärdottern, blev den röda kjolen till en stund av lugn.

Jag minns inte om någon överhuvudtaget konfronterade pappas kusin Eva om kjolen men det var inte farfars minne som hon hade skändat, det var farmors heder. Farfar hade antagligen inte brytt sig om vad vi hade för kläder på hans begravning men för farmor och hennes schartauanska arv var det en dödssynd med den röda kjolen, hur vacker den än var. Det skulle vara ordning och reda på en begravning, i sorg bar man svart och hedrade den döde, så var det bara.

Efter begravningen sades det att farmor sörjde länge, det var hennes plikt som änka men egentligen var nog allt precis som vanligt. Farfar var långt bortom horisonten och farmor stod i köksfönstret, rökandes gula Blend och tittade ut över Stråvallabukten.

Minnen från Jutegårdsvägen

2008-07-04T12:38:00.007+02:00

Jutegårdsvägen
Varje dag på väg hem
längs Jutegårdsvägen
Och det blåste ständigt motvind
precis som det gör här nu
Mammas böjda axlar nådde nästan ned till marken
när hon varje dag gick hem från buss 732
längs Jutegårdsvägen
Hon bar på tunga tygkassar med mat från Göteborg
Hon jobbade där
tog bussen tåget och gick längs Jutegårdsvägen
för att komma fram
och tillbaka

Ibland kom pappa och hämtade henne
om han inte var på sjön
och oftast när det var vinter
Och jag hade alltid för liten cykel
men pappa sa att den var bra
och det var den säkert också
när man tänker på det såhär i efterhand

Om somrarna
kom mormor och morfar
med tunga tygkassar farandes med buss 732
för att hälsa på oss
Det var sötebrödsdagar
med frukter från konstiga länder
som jag inte ens kunde uttala namnet på
och lyxiga pålägg som mormor
hade köpt i Saluhallen
Jag stod i köket och tittade på
när hon packade upp

Vi var uppe nästan hela nätterna
de där somrarna
och mormor och pappa pratade alltid om
det annalkande miljöhotet
Jag blev rädd
och kunde inte sova
Jag tänkte på ozonhålet
när mina klasskamrater tänkte på folköl
och det motsatta könet

Jag fick mens
Det var en sommar
och jag blev så rädd
där jag gick längs Jutegårdsvägen
och drog fötterna efter mig
för att inte behöva bli vuxen
Kunde jag inte få slippa?
Mamma saatt det inte var valfritt

Jag drömde om ett annat liv
utan klasskamrater i Paladiumskor
och Chevignonjacka
Om man tog buss 732 från Åsaskolan
kunde man visst komma dit
Jag försökte några gånger
men kom bara till Kungsbacka station
och där var det inte mycket bättre

Jag gick på högstadiet
och det stället måste ju ändå ha varit
helvetet på jorden
Korridorerna räckte nog ända bort
till Antarktis och så lång var ju inte ens
Jutegårdsvägen
Det var ett fruktansvärt ställe
Smedingeskolan
och det måste slöjdläraren också ha tyckt
för han hängde sig visstvid ett senare tillfälle

Jag var sen varje morgon
Pappa gav mig frukost på sängen
och jag gav mig av
när det var exakt 5 minuter kvar
till skolbussens avgång
men jag missade den aldrig
hur mycket jag än försökte

Jag cyklade hem från skolbussen
varje dag
längs Jutegårdsvägen
och det blåste ständig motvind

Det blåser fortfarande motvind
Kanske också längsJutegårdsvägen
men det gör mig inte lika mycket nu

Första inlägget

2008-07-01T16:59:00.000+02:00

Reflektion från Medelsvenssonstaden 080626
Jag är så jävla brun
men det hjälper inte
Människorna på uteserveringarna är ändå coolare än jag
snyggare, hippare
hundra gånger lyckligare än jag
Så jag går in på Åhléns
strosar mellan hyllorna
Här finns inte en enda
jävla hipp människa

De har rea på CD-skivor
Inga hippa människor köper CD-skivor längre
En platta med Toni Holgersson
för 79 kronor
Jag håller den i handen
tvekar
Köper en diktsamling av Kristina Lugn i pocket istället
Det gör fan inga hippa människor

Hippa människor sitter på uteserveringar
hela somrarna
Hippa människor åker till Tylösand
ler vita leenden
och ligger med andra hippa människor
så att de har nåt att prata om
resten av året

Jag köper juice och en kronärtskocka på Hemköp
Den sköna killen med tatueringarna
sitter inte i kassan idag
Fan
Han verkar ju i alla fall
inte helt dum i huvet
Det sitter en hipp kille där istället
Han ler
så där äckligt
som bara hippa coola människor kan göra
Det är som de vill göra mig förbannad

Jag får betala 27 kronor
Nä, jag vill inte ha det där jävla kvittot
Tror han att jag sparar på kvitton?
Tänker kanske att jag är en sån där människa
som sitter hemma och arkiverar kvitton
sparar dem i pärmar för att ta fram dem och titta på dem
att jag är en jävligt ensam olycklig människa
bara för att jag köper en ensam kronärtskocka
och har en diktsamling
av Kristina Lugn i min Åhlénskasse

Jag går hemåt
Det ligger en avdäckad man i Slottsparken
Han ligger i fosterställning
andas tungt
mellan ölburkarna
Rosslar till
kramar sin klirrande kasse

Jag är i alla fall hippare än honom