Reflektion från Medelsvenssonstaden 081014

Det är samma park här utanför nu
Det är samma höstlöv, samma färger
likadana böjda ryggar som släpar sig fram
Det är samma hål i vardagsrumsgolvet
samma hål i det förbannade hjärtat
samma järngrepp om cykelstyret

Släpper jag nu
tappar jag andan
Släpper jag nu
vet jag inte om jag kommer upp igen
Så jag kör på i 150
stannar inte upp
Stannar jag
så faller jag

Jag känner mig själv alltför väl
Önskar ibland
att jag kände mig lite sämre

Vi går igenom parken
en unge i varje hand
ett leende i varje näve
Det är samma höstlöv, samma färger
Det är samma park
Det är alltid samma park
och samma hål i det förbannade vardagsrumsgolvet

Jag borde givetvis skriva

Jag vet att jag givetvis borde skriva men det är så mycket man borde som aldrig blir av. Jag arbetar alldeles för mycket, när jag inte arbetar tänker jag på ungarna i skolan, drömmer om dem. Har klassfotot på kylskåpet, ser dem när jag vaknar. Jag röker alldeles för mycket, dricker för ofta, kanske för mycket, går i nån konstig slags dvala. Jag ska skriva igen, skriver inne i huvudet men lyckas hela tiden tappa bort lappen. Det är i alla fall en vacker höst därutanför skolfönstret.

Jag tänker på dig morfar. Jag saknar dig så det gör ont.