Vi satt hemma i lägenheten igen
med mera folkölsburkar än igår
vi drack Tequila
och jag tvingade dig att gå ut
jag var rädd att jag skulle gå sönder annars
och du bet ihop
du gjorde det för mig
så vi tog bussen in till stan
vi drack ännu mera
så jag inte skulle gå i sönder
och du gjorde det för mig
Vi gick hem längs gatorna
du pissade i Nissan
och jag retade upp någon
som skrek fitta efter mig
du sa nu går vi
det är dags nu
Vi kom hem mitt i natten
jag sa får jag inte se Giovanni Ribsi nu
så vet jag inte vad jag gör
och du satte på Heaven på DVD:n
och jag somnade
i soffan där
men du gjorde det för mig
Jag vaknade av att telefonen ringde
på andra sidan
en likadan som som jag
på en helt annan plats
jag sa tur att du ringde
annars vet jag inte vad jag gör
och jag somnade
tills telefonen väckte mig igen
med samma röst på andra sidan luren
med samma desperation
och vilsenhet
Du gjorde kaffe till oss på morgonen
och vi låg där i sängen
med varsin kaffekopp
huvuden som värkte
och hos mig kanske något mer
du sa jag måste hitta någon snart
och jag sa att då följer jag med dig
jag dricker med dig tills du vågar
jag berättar för henne
hur fantastisk du är
tills hon tror mig
det är visst så vårt liv är nu
Vi skildes åt på eftermiddan
du åkte hem till Gullbrandstorp
och jag släpade mig genom regnet
till järnvägsstation
men snart
ska vi åt samma håll
du och jag igen
Nu är det
du, jag och Giovanni
och inga jävlar kan ta oss
söndag 28 december 2008
tisdag 23 december 2008
De som alltid finns där
Jag pratade med honom i telefon förut
pojken som jag vet att jag älskar
han som finns där
han som skrattar
och säger att allt kommer att bli bra
2009 kommer bli ett fantastiskt år
jag vet inte om jag tror honom
men jag vet att han kommer att finnas där
som han alltid gjort förut
Snart kommer han med tåget
brodern som jag vet att jag älskar
han som bär på samma skuld
som har samma hål i hjärtat
han som ringer mig om nätterna
och säger obceniteter som ingen annan kan
det är ju tur att jag inte tror honom
men jag vet att han kommer finnas där
som han alltid gjort förut
Hon ringde mig igår
flickan som jag vet att jag älskar
hon som håller mitt hjärta i handen
och min kropp nära sin
hon som säger att vi alltid har varann
oavsett vad som händer
jag vet att jag tror henne
och jag vet att hon kommer finnas där
som hon alltid gjort förut
Jag kom hit till lägenheten vid järnvägen
i Kungsbacka innerstad
och här finns modern som jag vet att jag älskar
Hon häller upp kaffe i koppen
och säger
Tania, allt kommer att bli bra
jag vet inte om jag tror henne
men jag vet att hon alltid kommer finnas där
som hon alltid gjort förut
Det finns de som kommer och går
och det finns de
som aldrig går
ifrån
pojken som jag vet att jag älskar
han som finns där
han som skrattar
och säger att allt kommer att bli bra
2009 kommer bli ett fantastiskt år
jag vet inte om jag tror honom
men jag vet att han kommer att finnas där
som han alltid gjort förut
Snart kommer han med tåget
brodern som jag vet att jag älskar
han som bär på samma skuld
som har samma hål i hjärtat
han som ringer mig om nätterna
och säger obceniteter som ingen annan kan
det är ju tur att jag inte tror honom
men jag vet att han kommer finnas där
som han alltid gjort förut
Hon ringde mig igår
flickan som jag vet att jag älskar
hon som håller mitt hjärta i handen
och min kropp nära sin
hon som säger att vi alltid har varann
oavsett vad som händer
jag vet att jag tror henne
och jag vet att hon kommer finnas där
som hon alltid gjort förut
Jag kom hit till lägenheten vid järnvägen
i Kungsbacka innerstad
och här finns modern som jag vet att jag älskar
Hon häller upp kaffe i koppen
och säger
Tania, allt kommer att bli bra
jag vet inte om jag tror henne
men jag vet att hon alltid kommer finnas där
som hon alltid gjort förut
Det finns de som kommer och går
och det finns de
som aldrig går
ifrån
Hålet i hjärtat
På andra sidan köksbordet sitter modern med sina artrosfingrar och frågar sin än en gång misslyckade dotter när hon ska komma hem med en 40:åring. Kanske en som redan har barn, så hon slipper tänka på det där med barnbarn, hennes dotter lär ju inte producera några. Kanske sonen men det vet man ju aldrig. Dottern sänker sitt huvud ner i kaffekoppen i det alltför trånga köket i Kungsbacka innerstad. Hon har precis lyckats landa sitt första fasta jobb efter år med vikariat och visstidsanställningar och studier som tillslut blev klara. Hon har precis flyttat in i sin nya stora lägenhet med en hyra som hon knappt har råd att betala och hon har precis slängt sitt andra långa förhållande i soporna. "Du har både jobb och lägenhet" hör hon C:s röst säga i sitt huvud men det hjälper henne inte. Hon kommer aldrig att lyckas med det där som man ska, hon har försökt och kanske är det inget för henne.
Hösten har varit lång och huvudet har slagits i väggen mer än en gång. Hon har suttit i C:s kök på andra sidan Medelsvenssonstaden, staden där hon har bott hela sitt vuxna liv, och utanför har regnet öst ner. De har funnits där för henne, C och D. De där grabbarna har varit hennes trygghet, inte alls de som man skulle kunnat tro. De andra vännerna har varit för långt borta, för upptagna med sina egna vuxenliv eller inte förstått henne fullt ut. Det är C och D som har talat henne till rätta, klappat henne på ryggen och sett till att hon supit ned sig tillräckligt för att orka. De långa diskussionerna nätterna igenom, D:s kärleksförklaringar till Zlatan och C:s ständiga tjat om veckans South Park-avsnitt har hållit henne flytande, till och med skrattande. Hon är jävligt tacksam för det de gjort för henne, men de kan inte fylla hennes hål i hjärtat.
Nu sitter hon här i barndomsstaden med modern på andra sidan köksbordet och känner hur axlarna trycks ned mot bordsskivan. Hon har försökt springa av sig skiten idag, när hon for hem till barndomsstaden lade hon löparskorna högst upp i väskan, så att det bara skulle vara att ge sig av när det tryckte över bröstet alltför mycket. Hon har sprungit genom radhusområden, sett medelålders par med hundar promenera längs Kungsbackaån, sett par i hennes egen ålder med barnvagnar och hon har sprungit ännu fortare. När hon var nästan hemma, såg hon honom, hennes första stora kärlek stå vid en bankomat. Hon slutade andas, rörde bara på fötterna. Skyndade sig därifrån, hoppades så in i norden att han inte såg henne. Hon har hört att han är lycklig, att han har en ny, som antagligen behandlar honom bättre än vad hon någonsin gjorde. Att hon alltid ska vara så besvärlig, att hon aldrig blir nöjd. Hon mindes hur hon alltid klagade på honom, hur hon skrek och svor och hur han aldrig någonsin kunde förstå henne. Hur skulle han? Hon som ännu inte lyckats förstå sig själv eller sina egna handlingar. Han har det så mycket bättre utan henne, ett så mycket enklare liv. Hennes mor säger att man nöjde sig med mindre förr, att man försökte till sista andetaget men hon har aldrig sagt om det var bra eller dåligt, bara att det var så. Dottern vet inte, men hon känner som vanligt skuld. När hon ser honom känner hon skuld. När hon tänker på sin andra stora kärlek känner hon skuld. Hon känner skuld när hon tänker på hur hon själv hanterat livet, tänker på sin egen svaghet, rädsla att gå i tid, hur hennes uppbrott sedan har blivit så totala. Inte en gång har hon vänt sig i dörren, hon har aldrig ångrat sina handlingar då. Hon ångrar snarare hur hon inte har handlat förrän det egentligen har varit för sent. En gång kan man väl misslyckas men två gånger börjar bli till en vana. Kanske är det så hennes mor ser det, hon skulle aldrig säga det men dottern vet ju inte vad hon tänker och känner där längst inne. Hon häller upp mer kaffe i kopparna framför dem istället.
Utanför finns den gråa december, de här sista dagarna fram till jul ligger som ett grått täcke framför dem. De ska göra de sista inköpen och dottern har kommit för att finnas vid sin mors sida, det är vad döttrar gör när morfäder lämnat jorden. Hennes mor är trött och sorgen tynger hennes skuldror, hon känner ständig skuld inför mormodern och allt som hon hela tiden måste göra, måste orka. De är tre kvinnor, dottern, modern och mormodern och alla känner de sorg. En del människor verkar av naturen vara sorgfria, vad som än händer dem, men så är det inte hos någon av dem. Det är som de ständigt bär på något som tynger dem, som om de aldrig kan vara riktigt genuint glada. Det finns alltid något där som gnager, något hål i hjärtat som måste täppas till först men som aldrig riktigt fylls igen.
Så talar modern om hur dottern alltid kastar sig in i saker med huvudet före, utan att tänka. Det är det där hålet som måste fyllas, den där förbannade drömmen som måste besannas och nu har hon bara en chans på sig. Ingen får väl mer än tre försök? Modern säger att hon inte vet, hon har inte heller alltid gjort rätt val, hon har vantrivits med livet och hon har inte uppfyllt sina drömmar. Dottern suckar, hon önskar sig en mor med alla svar men hon får nöja sig med den snart 60-åriga kvinnan på andra sidan köksbordet. Hon gör så gott hon kan, är en så bra mor som hon kan. Hon har alltid funnits där, funnits där för brodern och för henne. Antagligen har de inte funnits där lika mycket för modern när hon har behövt dem. Antagligen har de varit för upptagna med sina egna liv, sina jobb och sina drömmar men nu sitter dottern ändå här och ber modern om svaret på något av det svåraste.
Det värsta är väl att dottern själv vet svaret på det mesta. Hon vet själv vad hon söker, vem som måste liknas, vem som måste bli nöjd: hon vet allt det där. D har försökt prata med henne om det där, hon har själv talat om det där. Det stora hålet i hjärtat som det bara finns en som kan fylla. Det finns bara en man som någonsin lycktas linda henne runt sitt finger, det finns bara en relation där hon känner sig svag, där det inte hon som har makten. Hon vet allt detta och innan hon har löst det, så måste hon vänta, kan inte släppa in någon under skinnet. Detta försöker hon tala med modern om men det är så svårt. Det är svårt att säga att det inte spelar någon roll om hon kommer hem med en 40-åring eller en 25-åring, hon måste själv täppa till hålet först.
Hösten har varit lång och huvudet har slagits i väggen mer än en gång. Hon har suttit i C:s kök på andra sidan Medelsvenssonstaden, staden där hon har bott hela sitt vuxna liv, och utanför har regnet öst ner. De har funnits där för henne, C och D. De där grabbarna har varit hennes trygghet, inte alls de som man skulle kunnat tro. De andra vännerna har varit för långt borta, för upptagna med sina egna vuxenliv eller inte förstått henne fullt ut. Det är C och D som har talat henne till rätta, klappat henne på ryggen och sett till att hon supit ned sig tillräckligt för att orka. De långa diskussionerna nätterna igenom, D:s kärleksförklaringar till Zlatan och C:s ständiga tjat om veckans South Park-avsnitt har hållit henne flytande, till och med skrattande. Hon är jävligt tacksam för det de gjort för henne, men de kan inte fylla hennes hål i hjärtat.
Nu sitter hon här i barndomsstaden med modern på andra sidan köksbordet och känner hur axlarna trycks ned mot bordsskivan. Hon har försökt springa av sig skiten idag, när hon for hem till barndomsstaden lade hon löparskorna högst upp i väskan, så att det bara skulle vara att ge sig av när det tryckte över bröstet alltför mycket. Hon har sprungit genom radhusområden, sett medelålders par med hundar promenera längs Kungsbackaån, sett par i hennes egen ålder med barnvagnar och hon har sprungit ännu fortare. När hon var nästan hemma, såg hon honom, hennes första stora kärlek stå vid en bankomat. Hon slutade andas, rörde bara på fötterna. Skyndade sig därifrån, hoppades så in i norden att han inte såg henne. Hon har hört att han är lycklig, att han har en ny, som antagligen behandlar honom bättre än vad hon någonsin gjorde. Att hon alltid ska vara så besvärlig, att hon aldrig blir nöjd. Hon mindes hur hon alltid klagade på honom, hur hon skrek och svor och hur han aldrig någonsin kunde förstå henne. Hur skulle han? Hon som ännu inte lyckats förstå sig själv eller sina egna handlingar. Han har det så mycket bättre utan henne, ett så mycket enklare liv. Hennes mor säger att man nöjde sig med mindre förr, att man försökte till sista andetaget men hon har aldrig sagt om det var bra eller dåligt, bara att det var så. Dottern vet inte, men hon känner som vanligt skuld. När hon ser honom känner hon skuld. När hon tänker på sin andra stora kärlek känner hon skuld. Hon känner skuld när hon tänker på hur hon själv hanterat livet, tänker på sin egen svaghet, rädsla att gå i tid, hur hennes uppbrott sedan har blivit så totala. Inte en gång har hon vänt sig i dörren, hon har aldrig ångrat sina handlingar då. Hon ångrar snarare hur hon inte har handlat förrän det egentligen har varit för sent. En gång kan man väl misslyckas men två gånger börjar bli till en vana. Kanske är det så hennes mor ser det, hon skulle aldrig säga det men dottern vet ju inte vad hon tänker och känner där längst inne. Hon häller upp mer kaffe i kopparna framför dem istället.
Utanför finns den gråa december, de här sista dagarna fram till jul ligger som ett grått täcke framför dem. De ska göra de sista inköpen och dottern har kommit för att finnas vid sin mors sida, det är vad döttrar gör när morfäder lämnat jorden. Hennes mor är trött och sorgen tynger hennes skuldror, hon känner ständig skuld inför mormodern och allt som hon hela tiden måste göra, måste orka. De är tre kvinnor, dottern, modern och mormodern och alla känner de sorg. En del människor verkar av naturen vara sorgfria, vad som än händer dem, men så är det inte hos någon av dem. Det är som de ständigt bär på något som tynger dem, som om de aldrig kan vara riktigt genuint glada. Det finns alltid något där som gnager, något hål i hjärtat som måste täppas till först men som aldrig riktigt fylls igen.
Så talar modern om hur dottern alltid kastar sig in i saker med huvudet före, utan att tänka. Det är det där hålet som måste fyllas, den där förbannade drömmen som måste besannas och nu har hon bara en chans på sig. Ingen får väl mer än tre försök? Modern säger att hon inte vet, hon har inte heller alltid gjort rätt val, hon har vantrivits med livet och hon har inte uppfyllt sina drömmar. Dottern suckar, hon önskar sig en mor med alla svar men hon får nöja sig med den snart 60-åriga kvinnan på andra sidan köksbordet. Hon gör så gott hon kan, är en så bra mor som hon kan. Hon har alltid funnits där, funnits där för brodern och för henne. Antagligen har de inte funnits där lika mycket för modern när hon har behövt dem. Antagligen har de varit för upptagna med sina egna liv, sina jobb och sina drömmar men nu sitter dottern ändå här och ber modern om svaret på något av det svåraste.
Det värsta är väl att dottern själv vet svaret på det mesta. Hon vet själv vad hon söker, vem som måste liknas, vem som måste bli nöjd: hon vet allt det där. D har försökt prata med henne om det där, hon har själv talat om det där. Det stora hålet i hjärtat som det bara finns en som kan fylla. Det finns bara en man som någonsin lycktas linda henne runt sitt finger, det finns bara en relation där hon känner sig svag, där det inte hon som har makten. Hon vet allt detta och innan hon har löst det, så måste hon vänta, kan inte släppa in någon under skinnet. Detta försöker hon tala med modern om men det är så svårt. Det är svårt att säga att det inte spelar någon roll om hon kommer hem med en 40-åring eller en 25-åring, hon måste själv täppa till hålet först.
tisdag 16 december 2008
Dit man tillhör
När telefonen ringer
och det är det dåliga samvetet som ringer
det som tär mig i bitar
fast jag ständigt försöker bryta mig loss
då är jag tillbaka på den där platsen
som jag aldrig någonsin kommer ifrån
Då kommer fjättrorna tillbaka
de som jag låst fast mig själv i
för att aldrig slippa loss
för att jag vet
att det är där jag hör hemma
även om jag försöker tro att det är någon annanstans
Det finns människor man aldrig kommer ifrån
hur man än försöker
som drar ner en
och får en att känna ständig skuld
för att man vet
var man egentligen hör hemma
även om man ständigt försöker bryta sig loss
Så när telefonen ringer
en vecka innan
den där dagen
som man ska vara så jävla lycklig på
då är det än en gång som hela världen rämnar
för man vet vart man tillhör
var det verkliga hemma är
det går bara inte att komma ifrån
och det är det dåliga samvetet som ringer
det som tär mig i bitar
fast jag ständigt försöker bryta mig loss
då är jag tillbaka på den där platsen
som jag aldrig någonsin kommer ifrån
Då kommer fjättrorna tillbaka
de som jag låst fast mig själv i
för att aldrig slippa loss
för att jag vet
att det är där jag hör hemma
även om jag försöker tro att det är någon annanstans
Det finns människor man aldrig kommer ifrån
hur man än försöker
som drar ner en
och får en att känna ständig skuld
för att man vet
var man egentligen hör hemma
även om man ständigt försöker bryta sig loss
Så när telefonen ringer
en vecka innan
den där dagen
som man ska vara så jävla lycklig på
då är det än en gång som hela världen rämnar
för man vet vart man tillhör
var det verkliga hemma är
det går bara inte att komma ifrån
lördag 13 december 2008
Dom säger att det är vinter nu
Dom säger att det är vinter nu
att mörkret sprider sig över gatorna
att vi går som i dvala
släpar våra fötter efter oss
tittar ned i marken
att vi snart faller djupt
ned i avgrunden
Men jag tror att det är först nu som jag lever
som jag vågar andas i alla fall lite
och är det någon som frågar
om magen fortfarande värker
om hjärtat fortfarande slår lite för fort
så är det nog fortfarande så
men jag tror att det är bra nu
för det inte gör mig lika mycket längre
För visst är det vinter
och visst halkar jag min väg över gatorna
och visst fryser jag
det blåser in en isande kall vind under jackan
när jag går över övergångsstället
men det gör mig inte lika mycket längre
nä det gör mig inte lika mycket nu
För visst sover jag fortfarande för lite om nätterna
och jag har fortfarande svårt att hantera mig själv
hålet i hjärtat finns fortfarande där
men jag tror att det långsamt krymper
till oigenkännlighet
för inget gör mig lika mycket längre
nu när jag snart kommit över mig själv
Dom säger det är vinter nu
med kyla, ständigt mörker
och isande vindar längs Laholmsvägen
och visst har dom rätt
men det gör mig ingenting
för ingenting gör mig lika mycket nu
Jag har alltid gillat vintern
att mörkret sprider sig över gatorna
att vi går som i dvala
släpar våra fötter efter oss
tittar ned i marken
att vi snart faller djupt
ned i avgrunden
Men jag tror att det är först nu som jag lever
som jag vågar andas i alla fall lite
och är det någon som frågar
om magen fortfarande värker
om hjärtat fortfarande slår lite för fort
så är det nog fortfarande så
men jag tror att det är bra nu
för det inte gör mig lika mycket längre
För visst är det vinter
och visst halkar jag min väg över gatorna
och visst fryser jag
det blåser in en isande kall vind under jackan
när jag går över övergångsstället
men det gör mig inte lika mycket längre
nä det gör mig inte lika mycket nu
För visst sover jag fortfarande för lite om nätterna
och jag har fortfarande svårt att hantera mig själv
hålet i hjärtat finns fortfarande där
men jag tror att det långsamt krymper
till oigenkännlighet
för inget gör mig lika mycket längre
nu när jag snart kommit över mig själv
Dom säger det är vinter nu
med kyla, ständigt mörker
och isande vindar längs Laholmsvägen
och visst har dom rätt
men det gör mig ingenting
för ingenting gör mig lika mycket nu
Jag har alltid gillat vintern
fredag 21 november 2008
Jag vet att du är med oss morfar
Idag sänks han ner under ytan
kanske skall han stanna där
kanske kommer han att fortsätta vandra med oss
inte här
utan någon helt annanstans
Kanske är han lycklig där han är nu
kanske ler han lite snett
kanske är vi tillsammans med honom
inte här
utan någon helt annanstans
Kanske är den iskalla luften i våra strupar
en påminnelse till oss
om att han inte är med oss längre
Kanske är de iskalla gatorna vi halkar fram på
en påminnelse till oss
om hur vi måste hålla huvudet högt, sträcka våra ryggar
och se upp mot den vinterblå himlen
Inatt skall jag drömma om honom
drömma om den sista kyssen mot hans panna
Hur det kändes som som jag bröts ner bit för bit
hur min hand fanns i hans den sista sekunden,
i det sista andetaget
hur han finns hos mig
inte här utan någon helt annanstans
Höst blir till vinter
Det blir snart ett nytt år
det första utan honom
men jag vet att han är med oss
inte här
utan någon helt annanstans
Jag vet att du är med oss morfar
för mig finns inget annat
kanske skall han stanna där
kanske kommer han att fortsätta vandra med oss
inte här
utan någon helt annanstans
Kanske är han lycklig där han är nu
kanske ler han lite snett
kanske är vi tillsammans med honom
inte här
utan någon helt annanstans
Kanske är den iskalla luften i våra strupar
en påminnelse till oss
om att han inte är med oss längre
Kanske är de iskalla gatorna vi halkar fram på
en påminnelse till oss
om hur vi måste hålla huvudet högt, sträcka våra ryggar
och se upp mot den vinterblå himlen
Inatt skall jag drömma om honom
drömma om den sista kyssen mot hans panna
Hur det kändes som som jag bröts ner bit för bit
hur min hand fanns i hans den sista sekunden,
i det sista andetaget
hur han finns hos mig
inte här utan någon helt annanstans
Höst blir till vinter
Det blir snart ett nytt år
det första utan honom
men jag vet att han är med oss
inte här
utan någon helt annanstans
Jag vet att du är med oss morfar
för mig finns inget annat
måndag 17 november 2008
Kattegatt, jag är hemma nu
Nu är det bara du och jag
bara jag och Kattegatt
Nu är det bara jag i november
bara jag och mina löparskor
Nu blåser motvinden mig i ansiktet
men det gör mig knappast ingenting
Jag ser solen långsamt sjunka över Kattegatt
känner hur regnet kommer
hur det slår mig i ansiktet
Ser hur staden söker sig mot himlen
hur den rinner ut här i bukten
Den är precis som jag
vet inte riktigt vart den ska
Jag springer längre än jag egentligen orkar
tiden den rusar iväg
Har funnit nya strandängar
långt från Näsbokrok
Kanske är jag hemma nu
men det gör mig knappast något alls
Nåt säger mig
att jag borde springa hem
men jag är hemma nu
Fötterna i sanden
blicken ut över havet
En spricka i himlen
där solen tittar fram
Så det är så här det är
Jag är hemma nu
Kattegatt jag är hemma nu
bara jag och Kattegatt
Nu är det bara jag i november
bara jag och mina löparskor
Nu blåser motvinden mig i ansiktet
men det gör mig knappast ingenting
Jag ser solen långsamt sjunka över Kattegatt
känner hur regnet kommer
hur det slår mig i ansiktet
Ser hur staden söker sig mot himlen
hur den rinner ut här i bukten
Den är precis som jag
vet inte riktigt vart den ska
Jag springer längre än jag egentligen orkar
tiden den rusar iväg
Har funnit nya strandängar
långt från Näsbokrok
Kanske är jag hemma nu
men det gör mig knappast något alls
Nåt säger mig
att jag borde springa hem
men jag är hemma nu
Fötterna i sanden
blicken ut över havet
En spricka i himlen
där solen tittar fram
Så det är så här det är
Jag är hemma nu
Kattegatt jag är hemma nu
måndag 3 november 2008
Det är höst nu, fan vad det är höst nu
Det är höst nu
fan vad det är höst nu
Det höst här inne
det är höst om nätterna
och jag har höst här inombords
Här hjälper inga händer
inga vakna nätter
eller cykelturer genom staden
tidiga mornar
när jag vet jag borde ha åkt hem igår
Här hjälper det inte att låtsas
att allt är bra
bara jag går lite längre promenader
äter lite mindre
dricker lite mer
Det är höst här inne i alla fall
Här hjälper inga magmediciner
smärtan finns kvar här ändå
Den borrar sig in här längst in
vill inte lämna mig ifred
Jag har fortfarande höst inombords
Så jag går genom parken
För på andra sidan finns det enda som är konstant
Och jag ser dem när jag kommer
Jag håller dem i handen när de behöver mig
jag torkar tårar
jag läser sagor
Säger det kommer att bli bra
allt kommer att bli bra
Hoppas det är sant
i alla fall för dem
För det är fortfarande höst här inombords
fan vad det är höst här
fan vad det är höst nu
Det höst här inne
det är höst om nätterna
och jag har höst här inombords
Här hjälper inga händer
inga vakna nätter
eller cykelturer genom staden
tidiga mornar
när jag vet jag borde ha åkt hem igår
Här hjälper det inte att låtsas
att allt är bra
bara jag går lite längre promenader
äter lite mindre
dricker lite mer
Det är höst här inne i alla fall
Här hjälper inga magmediciner
smärtan finns kvar här ändå
Den borrar sig in här längst in
vill inte lämna mig ifred
Jag har fortfarande höst inombords
Så jag går genom parken
För på andra sidan finns det enda som är konstant
Och jag ser dem när jag kommer
Jag håller dem i handen när de behöver mig
jag torkar tårar
jag läser sagor
Säger det kommer att bli bra
allt kommer att bli bra
Hoppas det är sant
i alla fall för dem
För det är fortfarande höst här inombords
fan vad det är höst här
tisdag 14 oktober 2008
Reflektion från Medelsvenssonstaden 081014
Det är samma park här utanför nu
Det är samma höstlöv, samma färger
likadana böjda ryggar som släpar sig fram
Det är samma hål i vardagsrumsgolvet
samma hål i det förbannade hjärtat
samma järngrepp om cykelstyret
Släpper jag nu
tappar jag andan
Släpper jag nu
vet jag inte om jag kommer upp igen
Så jag kör på i 150
stannar inte upp
Stannar jag
så faller jag
Jag känner mig själv alltför väl
Önskar ibland
att jag kände mig lite sämre
Vi går igenom parken
en unge i varje hand
ett leende i varje näve
Det är samma höstlöv, samma färger
Det är samma park
Det är alltid samma park
och samma hål i det förbannade vardagsrumsgolvet
Det är samma höstlöv, samma färger
likadana böjda ryggar som släpar sig fram
Det är samma hål i vardagsrumsgolvet
samma hål i det förbannade hjärtat
samma järngrepp om cykelstyret
Släpper jag nu
tappar jag andan
Släpper jag nu
vet jag inte om jag kommer upp igen
Så jag kör på i 150
stannar inte upp
Stannar jag
så faller jag
Jag känner mig själv alltför väl
Önskar ibland
att jag kände mig lite sämre
Vi går igenom parken
en unge i varje hand
ett leende i varje näve
Det är samma höstlöv, samma färger
Det är samma park
Det är alltid samma park
och samma hål i det förbannade vardagsrumsgolvet
måndag 13 oktober 2008
Jag borde givetvis skriva
Jag vet att jag givetvis borde skriva men det är så mycket man borde som aldrig blir av. Jag arbetar alldeles för mycket, när jag inte arbetar tänker jag på ungarna i skolan, drömmer om dem. Har klassfotot på kylskåpet, ser dem när jag vaknar. Jag röker alldeles för mycket, dricker för ofta, kanske för mycket, går i nån konstig slags dvala. Jag ska skriva igen, skriver inne i huvudet men lyckas hela tiden tappa bort lappen. Det är i alla fall en vacker höst därutanför skolfönstret.
Jag tänker på dig morfar. Jag saknar dig så det gör ont.
Jag tänker på dig morfar. Jag saknar dig så det gör ont.
tisdag 23 september 2008
Jag tänker på dig morfar
Jag tänker på dig morfar
Där du nu sitter på första raden
och ser på när RIK har hemmamatch
Nu sitter du inte framför TV:n mer
i den nedsuttna gungstolen
Nu står du längst fram
och hejar på ditt IFK
Din röst hörs eka över hela Nya Ullevi
Nu är det du som har det svenska rekordet
i stående längd
och stående höjd
Nu är det du som vinner
varje friidrottstävling
Det är du
och inte dina bröder som är hjälten
Och så har det alltid varit
för oss
som du följde till simskolan
Där du nu sitter på första raden
och ser på när RIK har hemmamatch
Nu sitter du inte framför TV:n mer
i den nedsuttna gungstolen
Nu står du längst fram
och hejar på ditt IFK
Din röst hörs eka över hela Nya Ullevi
Nu är det du som har det svenska rekordet
i stående längd
och stående höjd
Nu är det du som vinner
varje friidrottstävling
Det är du
och inte dina bröder som är hjälten
Och så har det alltid varit
för oss
som du följde till simskolan
lördag 13 september 2008
För mig finns bara du
Vi åkte i din bil idag
det var bara du och jag
din bil den bullrade
och stereon den har väl sett sina bästa dar
Vi åkte genom det välbekanta landskapet
genom Radioskugga
och förbi vindkraftverk
Du körde som en gudinna
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du
Du kom till mig igår
det var bara du och jag
vi satt i min soffa
mitt bland flyttlådor och min ensamhet
Vi tittade på gamla brev som du skrev till mig
när du satt på andra sidan havet
och jag längtade så efter dig
Du talade så vackert
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du
Vi köpte kyckling och nåt mer på ICA
Vi satt vid mitt minimala bord
drack billigt vin
och skrattade
Vi drack tequila
pratade så mycket skit som vi bara orkade
och somnade
Och det var du och jag
Tänk då när vi satt bredvid varandra där på bussen
vad visste vi då
om hur livet skulle bli?
Jag tyckte att du var så vacker
att någon som du ville vara med mig
och det är likadant
fortfarande nu
Du körde genom Halland
från norr till syd
Jag gick till systemet
och jag väntade
Jag gick på mina gator
och jag längtade
för för mig finns ingen annan som du
Det finns bara du
Vi köpte möbler till mig idag
på Halmias loppis
vi fyllde bilen
och vi körde hem till mig
Vi körde genom staden
och du sa att hittar du ett jobb
så kommer du till mig
Det låter så otroligt, vem säger nåt sånt?
Du är så jävla bra vad kan man säga
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du
det var bara du och jag
din bil den bullrade
och stereon den har väl sett sina bästa dar
Vi åkte genom det välbekanta landskapet
genom Radioskugga
och förbi vindkraftverk
Du körde som en gudinna
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du
Du kom till mig igår
det var bara du och jag
vi satt i min soffa
mitt bland flyttlådor och min ensamhet
Vi tittade på gamla brev som du skrev till mig
när du satt på andra sidan havet
och jag längtade så efter dig
Du talade så vackert
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du
Vi köpte kyckling och nåt mer på ICA
Vi satt vid mitt minimala bord
drack billigt vin
och skrattade
Vi drack tequila
pratade så mycket skit som vi bara orkade
och somnade
Och det var du och jag
Tänk då när vi satt bredvid varandra där på bussen
vad visste vi då
om hur livet skulle bli?
Jag tyckte att du var så vacker
att någon som du ville vara med mig
och det är likadant
fortfarande nu
Du körde genom Halland
från norr till syd
Jag gick till systemet
och jag väntade
Jag gick på mina gator
och jag längtade
för för mig finns ingen annan som du
Det finns bara du
Vi köpte möbler till mig idag
på Halmias loppis
vi fyllde bilen
och vi körde hem till mig
Vi körde genom staden
och du sa att hittar du ett jobb
så kommer du till mig
Det låter så otroligt, vem säger nåt sånt?
Du är så jävla bra vad kan man säga
tänk den som hade en man som du
För mig finns fan bara du
onsdag 10 september 2008
Nä jag gråter inte
Nä jag gråter inte
Nä jag har ingenting att gråta för
jag har ingen anledning
Jag väntar på bussen
bussen som aldrig kommer
bussen som aldrig har en plats ledig bara till mig
bussen där jag måste stå
jag får ingen sittplats
jag måste stå
ingen vill sitta bredvid mig
jag luktar fisk
har ärvda kläder
märkliga idéer
Kanske gillar jag tjejer också
är det visst någon som sagt
i 9F
Nä jag gråter inte
Nä mig får ni aldrig att gråta
jag stålsätter mig
Jag sätter mig i trappan
vid bakre dörren
Jag drömmer att jag missar bussen
tänk att missa bussen?
bara stanna hemmaoch läsa deckare i smyg
gömma mig undan pappa
Han lagar ålryssjor i köket
lyssnar på P4
Han märker inget
dricker kokkaffe
grälar med någon okänd i telefon
Nä jag gråter inte
Nä jag koncentrerar mig bara
jag tänker på läxor
Önskar jag var bättre på matte
önskar de inte behövde spela Ultima Thule på bussen hela tiden
önskar jag kunde vara lite gladare
lite enklare att ha och göra med
inte så förbannat konstig
att knappt ens jag förstår
Det vore så mycket lättare
men hur fan gör man?
Jag har ju inga förbilder där hemma precis
Den ena är ju värre än den andre
och några kanaler på TV:n har vi ju inte
Nä fan jag gråter inte
Nä jag surar inte
Jag har bara fått nån skit i ögat
Skit du i mig du!
Jag sitter här och är förbannad
Nä jag har ingenting att gråta för
jag har ingen anledning
Jag väntar på bussen
bussen som aldrig kommer
bussen som aldrig har en plats ledig bara till mig
bussen där jag måste stå
jag får ingen sittplats
jag måste stå
ingen vill sitta bredvid mig
jag luktar fisk
har ärvda kläder
märkliga idéer
Kanske gillar jag tjejer också
är det visst någon som sagt
i 9F
Nä jag gråter inte
Nä mig får ni aldrig att gråta
jag stålsätter mig
Jag sätter mig i trappan
vid bakre dörren
Jag drömmer att jag missar bussen
tänk att missa bussen?
bara stanna hemmaoch läsa deckare i smyg
gömma mig undan pappa
Han lagar ålryssjor i köket
lyssnar på P4
Han märker inget
dricker kokkaffe
grälar med någon okänd i telefon
Nä jag gråter inte
Nä jag koncentrerar mig bara
jag tänker på läxor
Önskar jag var bättre på matte
önskar de inte behövde spela Ultima Thule på bussen hela tiden
önskar jag kunde vara lite gladare
lite enklare att ha och göra med
inte så förbannat konstig
att knappt ens jag förstår
Det vore så mycket lättare
men hur fan gör man?
Jag har ju inga förbilder där hemma precis
Den ena är ju värre än den andre
och några kanaler på TV:n har vi ju inte
Nä fan jag gråter inte
Nä jag surar inte
Jag har bara fått nån skit i ögat
Skit du i mig du!
Jag sitter här och är förbannad
Melankoli i Medelsvenssonstaden
Det är melankoli i Medelsvenssonstaden. Det är en oro i kroppen som inte vill lägga sig. Jag bor i lådor, jag bor i tomhet. Lyssnar på Kjell, Bob, Håkan och Lemarc för att lugna nerverna. Jag ska snart skriva igen men just nu blir inget till något vettigt. Jag ska snart skriva igen. Snart ska melankolin lägga sig till handlingarna och jag ska bli mig själv igen.
Tack ni som kom på Kulturnatten!
Tack ni som kom på Kulturnatten!
måndag 1 september 2008
Kulturnatt 6/9
På lördag 6/9 är det dags för kulturnatt här i Halmstad. Tillsammans med den underbara Lotta Ahlgren Svensson (SM deltagare i poetry slam 2007) står jag på scen i bibliotekscaféet kl 20.00 och kl 22.20. Vi kommer leverera vår nyuppfunna "show" Min barndoms marker. Att det blev just det temat är väl inte så konstigt, i alla fall inte för läsaren av mina texter. Alster från Hallands norra regioner och småländska kusten utlovas.
/Tania
Dyk upp vet ja!
/Tania
tisdag 19 augusti 2008
Jag hade stora drömmar då
Jag hade stora drömmar då
där jag satt längst fram i fören
på väg in i Onsalafjorden
Hörde Mercurymotorn surra
och doften av kaffe sprida sig
i den tidiga morgonluften
Vi drog ålryssjor;
sömndruckna
Åt ostmackor;
innanför jackan
undan trutarna
Jag låg längst fram i fören
Läste böcker jag knappast förstod
mellan dragningarna
och såg solen sjunka/stiga
vid horisonten
Jag hade stora drömmar då
om en värld långt där borta
utan fisklukt ingrodd i huden
ständiga svordomar
och en sjösjuka som aldrig ville lämna
Klädd i orange galon,
blåställ,
och lantmannakeps
för att inte bränna öronen
Sorterade ål
skakade ryssjor
Gungades till sömn
under hemresan
Drömde stora drömmar
Jag skulle bli något annat än det här
gå på universitet, avsluta något
läsa ännu tjockare böcker
förstå ännu lite mindre
Skaffa ännu större drömmar
Aldrig dra en ålryssja mer
Så sitter jag här i vuxenvärlden
med halvt uppfyllda drömmar
Längtar efter tidiga dragningar
i Onsala fjorden
och skitiga nävar
Drömmer stora drömmar
om en tid jag ville fly
En oskuldens tid
Den som aldrig går att skrubba bort
ens med rotborste
Och vågorna
de rullar fortfarande
när jag somnar
där jag satt längst fram i fören
på väg in i Onsalafjorden
Hörde Mercurymotorn surra
och doften av kaffe sprida sig
i den tidiga morgonluften
Vi drog ålryssjor;
sömndruckna
Åt ostmackor;
innanför jackan
undan trutarna
Jag låg längst fram i fören
Läste böcker jag knappast förstod
mellan dragningarna
och såg solen sjunka/stiga
vid horisonten
Jag hade stora drömmar då
om en värld långt där borta
utan fisklukt ingrodd i huden
ständiga svordomar
och en sjösjuka som aldrig ville lämna
Klädd i orange galon,
blåställ,
och lantmannakeps
för att inte bränna öronen
Sorterade ål
skakade ryssjor
Gungades till sömn
under hemresan
Drömde stora drömmar
Jag skulle bli något annat än det här
gå på universitet, avsluta något
läsa ännu tjockare böcker
förstå ännu lite mindre
Skaffa ännu större drömmar
Aldrig dra en ålryssja mer
Så sitter jag här i vuxenvärlden
med halvt uppfyllda drömmar
Längtar efter tidiga dragningar
i Onsala fjorden
och skitiga nävar
Drömmer stora drömmar
om en tid jag ville fly
En oskuldens tid
Den som aldrig går att skrubba bort
ens med rotborste
Och vågorna
de rullar fortfarande
när jag somnar
måndag 11 augusti 2008
Du och jag pappa
Vi sitter på Valborgs tak med vinden i ryggen
och Jolly Roger vimplarna vajande
Vi talar om den stundande EM-matchen
om Linderoths skador
och Zlatans fullkomlighet
Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt
Där nedanför skäller hundarna
Tornado för full hals
och Turbo så gott han fortfarande orkar
Turbo, han är gammal nu
kanske sjunger han på sista versen
men han är en skeppshund
så han ger inte upp
Han är som vi pappa
så han ger aldrig upp
Vi är arga på världen
du och jag pappa
Vi är bittra
och ständigt förbannade
men vi är som Turbo
så vi ger aldrig upp
Jag cyklar över Slottsbron här hemma i Medelsvenssonstaden
och jag känner lukten av gasfläck
men det är ingen här som förstår vad jag menar
Jag tänker på dig pappa
du som förstår vad jag menar
Barndomen i Onslafjorden passerar revy
Men jag ringer dig inte
för jag är för stolt
Det är nog som du säger
Det är kanske jag som är mest som du
Det har aldrig känts som du hör mig
kanske är det därför jag är så arg
Vi säger aldrig sådana där saker
som man förväntas säga
men vi hjälper varandra och flytta
och det betyder nog så mycket
i alla fall för mig
Du gav mig tid med dig
och för det är jag dig evigt tacksam
Du lärde mig hederligt arbete
att det inte spelar någon roll
vilket kön man har
bara man har ett par ordentliga nävar
Du lärde mig
att tassa på tå
kring dig
och dina vredesutbrott
De som jag ärvde från dig
Vi är som två skällande skeppshundar
du och jag pappa
Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt
och Jolly Roger vimplarna vajande
Vi talar om den stundande EM-matchen
om Linderoths skador
och Zlatans fullkomlighet
Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt
Där nedanför skäller hundarna
Tornado för full hals
och Turbo så gott han fortfarande orkar
Turbo, han är gammal nu
kanske sjunger han på sista versen
men han är en skeppshund
så han ger inte upp
Han är som vi pappa
så han ger aldrig upp
Vi är arga på världen
du och jag pappa
Vi är bittra
och ständigt förbannade
men vi är som Turbo
så vi ger aldrig upp
Jag cyklar över Slottsbron här hemma i Medelsvenssonstaden
och jag känner lukten av gasfläck
men det är ingen här som förstår vad jag menar
Jag tänker på dig pappa
du som förstår vad jag menar
Barndomen i Onslafjorden passerar revy
Men jag ringer dig inte
för jag är för stolt
Det är nog som du säger
Det är kanske jag som är mest som du
Det har aldrig känts som du hör mig
kanske är det därför jag är så arg
Vi säger aldrig sådana där saker
som man förväntas säga
men vi hjälper varandra och flytta
och det betyder nog så mycket
i alla fall för mig
Du gav mig tid med dig
och för det är jag dig evigt tacksam
Du lärde mig hederligt arbete
att det inte spelar någon roll
vilket kön man har
bara man har ett par ordentliga nävar
Du lärde mig
att tassa på tå
kring dig
och dina vredesutbrott
De som jag ärvde från dig
Vi är som två skällande skeppshundar
du och jag pappa
Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt
tisdag 5 augusti 2008
Staden som jag kom till
Jag åkte till jobbet idag för att greja lite i klassrummet inför skolstarten. Jag tänkte på när jag kom hit för första gången, till mitt älskade Andersberg, hit till Medelsvenssonstaden, staden som jag kom till...
Staden som jag kom till
Mitt liv
som hör hemma här
Staden som jag kom till
betongen som jag gick i
Och all den där grönskan
jag vandrade i om våren
Och gatorna jag cyklade
när jag först kom hit
Och broarna över vattnet
som rann långsamt
Och fotbollsarenan
nästan översvämmad
någon gång sent i mars
Här i staden
som jag kom till
med trapphuslukt av urin
och tvättstugan
där jag en gång blev av med tvätten
Och jag cyklar ut i november
jag kommer någonstans
än jag från början skulle
Och jag irrar mig fram nere vid båtarna
jag sitter kvar här mitt i regnet
på en bänk av ruttet trä
och ser ut över Nissan
Här i det som blivit min stad
Jag kom dit
till nummer 75
med husen färgade i persika
Då när Konsum fortfarande fanns kvar
med priserna som ingen hade råd att betala
Och där gick pensionärerna med sina rollatorer
och de arbetslösa männen
sittande på bänkarna under de skuggande träden
Och min cykel nummer två genom gångtunneln
under motorvägen
till det stora köpcentrumet
med affärerna som ingen verkade handla i
Och så brann det gula dagiset ner
och barnen de hade ingenstans att ta vägen
Jag tar mig fram genom kall novemberblåst
i ständig motvind
längs vägen
mot Europa o tjuren
Och på torget är det tomt nu
Frukt- och grönsakshandlarna med sina skägg har gått hem
Och vid Mc Donalds
står de som inte
har någonstans att gå
Staden som jag kom till
den är lika mycket min nu
Den är min nu
Staden som jag kom till
Mitt liv
som hör hemma här
Staden som jag kom till
betongen som jag gick i
Och all den där grönskan
jag vandrade i om våren
Och gatorna jag cyklade
när jag först kom hit
Och broarna över vattnet
som rann långsamt
Och fotbollsarenan
nästan översvämmad
någon gång sent i mars
Här i staden
som jag kom till
med trapphuslukt av urin
och tvättstugan
där jag en gång blev av med tvätten
Och jag cyklar ut i november
jag kommer någonstans
än jag från början skulle
Och jag irrar mig fram nere vid båtarna
jag sitter kvar här mitt i regnet
på en bänk av ruttet trä
och ser ut över Nissan
Här i det som blivit min stad
Jag kom dit
till nummer 75
med husen färgade i persika
Då när Konsum fortfarande fanns kvar
med priserna som ingen hade råd att betala
Och där gick pensionärerna med sina rollatorer
och de arbetslösa männen
sittande på bänkarna under de skuggande träden
Och min cykel nummer två genom gångtunneln
under motorvägen
till det stora köpcentrumet
med affärerna som ingen verkade handla i
Och så brann det gula dagiset ner
och barnen de hade ingenstans att ta vägen
Jag tar mig fram genom kall novemberblåst
i ständig motvind
längs vägen
mot Europa o tjuren
Och på torget är det tomt nu
Frukt- och grönsakshandlarna med sina skägg har gått hem
Och vid Mc Donalds
står de som inte
har någonstans att gå
Staden som jag kom till
den är lika mycket min nu
Den är min nu
torsdag 31 juli 2008
Det är morgon i Stråvallabukten
Här kommer en novell från Hallands norra regioner...
Någonstans hörs trutarna. Jag hör dem där jag ligger i fören. Jag känner lukten av tång där jag ligger i ryssjhögen och jag hör Mercurymotorn surra. Tången luktar ruttet och salt. Runt mig är havet och det kluckar mot skrovet. Luften är redan varm och kommer snart att bli klibbig, blandad med salt. Båten går långsamt fram med trutarna som ständigt följe. Det är tidig morgon och det är bara vi vakna. Bara pappa och jag. Och trutarna. Båten som vi far i är stor för att vara en eka. Hon är svartbetsad med tjära och kallas för Svarta skräcken. Hon har varit boskapspråm förr och farit ut till öarna med getter, får och kor, säger pappa. Jag vet inte vad som är sant och vad som är skröna. Det är svårt med det där i pappas värld och jag har lärt mig av honom. Jag ligger gärna här i fören och fantiserar ett liv som jag skulle vilja ha. Jag drömmer om att bli författare, att skriva stora romaner och dikter som folk faktiskt kommer ihåg. Men allt det där är långt borta nu när jag ligger längst fram i fören på Svarta skräcken medan hon nästan svävar fram över vattenytan.
Svarta skräcken är full med rengjorda ryssjor. När vi kommer ner till båten om mornarna fyller vi den med nya ryssjor. De som ligger i är för fulla med skit nu och måste bytas ut. När de är fulla med för mycket tång, sjögräs och plankton blir de tunga att dra och det blir inte så mycket fångst i dem. De rengjorda ryssjorna har legat utsträckta nere i hamnen för att torka och sedan skakats för att bli rena. Pappa lägger ut dem överallt och de andra båtägarna brukar gnälla lite men inte för mycket. De är lite rädda för pappa och dessutom är han yrkesman. En yrkesman för respekt med sig. Ryssjorna blir aldrig helt rena och luktar därför fortfarande lite illa. Lukten av rutten tång och småfiskar är dock något som man vänjer sig vid och därför ligger jag här nu mitt ibland dem och försöker ta mig en morgonlur, på väg till första dragningen. Pappa styr båten ut mot Stråvallabukten med Stenuddens båthamn i ryggen. Där ute ligger Nordstö och Vendelsö och väntar på oss. Jag ser upp i skyn som är helt blå och det enda som stör synen är en ensam trut som kommit för nära. Den flaxar och åbäkar sig lite. När vi börjar dra ryssjorna kommer himlen att vara täckt av trutar och det kommer att bli nästan som en solförmörkelse över båten. Trutarna är inga snälla fåglar, de har kört bort fiskmåsarna från deras revir, så de måste hålla sig på land nu. Måsarna är vilse i människornas värld och trutarna håller hov här ute. De är närgångna och har ingen respekt för varken människor eller andra fåglar. En gång förra sommaren när vi låg i Onsalafjorden var det en trut som tog mackan direkt ur näven på mig, så pappa fick ge mig en av sina. Nä trutarna är otyg.
Jag kan känna en svag doft av kaffe borta från pappa. Han har tagit en kopp ur ståltermosen redan. Han är antagligen lika trött som jag men han har inte tid med det, så han dricker kaffe. Han låter mig sova. Han vet att jag är trött och att jag inte har sovit tillräckligt om natten. Han vet att jag brukar sitta uppe och skriva om nätterna. Ofta säger han till mig att det är dags att sova, att det är en arbetsdag imorgon också men det är inte alltid jag lyssnar på det örat. Så varje morgon går jag som i dvala till bilen och jag sover den korta resan ner till hamnen och vaknar bara om pappa säger att han ser ett rådjur springa över fälten nere hos gammelmormor Elsa. Pappa vet att jag tycker att rådjuren är vackra med sina resliga halsar och guldbruna färg. Bilresan ner till Stenudden tar bara några minuter, kanske ett stopp hos Elsa för att hämta något, ryssjor eller något redskap, och sedan på väg igen. Om några år ska vi åka längre bilturer längs E6:an ner mot Galtabäck. Vi kommer att flytta Svarta skräcken dit för att det är större fångster där men det har inte hänt än och jag är fortfarande nästan bara ett barn som pappa låter sova.
Pappa styr båten framåt med ena näven och håller kaffekoppen med en andra. Han har yvigt hår och skägg, min pappa. Han har alltid sett ut så och kommer alltid att göra det, hans hår och skägg kommer bara att bli gråare. Han är yvig till hela sin person min pappa. Han har blåbyxor och rutig flanellskjorta, det är hans paraddräkt. Den där skjortan har han alltid burit, jag minns honom inte i något annat. Min pappa har också ett temperament som jag aldrig har stött på hos någon annan, varken förr eller senare. Hans stubin är inte bara kort, den är labil också och kan gå av när som helst. Det kommer den att göra idag också och kanske kommer han att få mig att gråta, för jag är fortfarande bara ett barn och har inte blivit tillräckligt hårdhudad än. Men så här om morgonen, när han sitter i aktern och dricker sitt kaffe, är han lugn. Han blinkar och vinkar mot mig om jag öppnar ögonen där jag ligger. Han är nog lycklig nu. Jag är fortfarande hans lilla dotter. Jag fortsätter att blunda och hör vågorna mot skrovet, vågorna är inte höga, de är sällan det om mornarna. Det blåser nog bara ett fåtal sekundmeter men det är ändå aldrig riktigt stilla ute på havet, det rör sig alltid. Vågorna är mjuka och smeker båten. Svarta skräcken glider fram och havet söver mig. Havet söver långt efter att man gått i land, ibland kan jag känna hur min säng där hemma gungar som båten gör här ute. Havet, det stora havet som är familjens leverbröd. Havet som har så många färger, så många nyanser, havet som också skrämmer mig. Jag kan knappt simma och vill inte falla i. Kanske är det därför jag trivs så bra med att ligga bland ryssjorna nere på durken, man kan inte ramla i då, det är så tryggt här. Fiskare ska inte kunna simma säger pappa och eftersom jag har svårt att lära mig, tror jag honom.
Efter en stunds färd styr pappa båten in mot Vendelsö där den första länken ligger och jag vaknar till. Hur länge vi har åkt vet jag inte. Det är som en annan tidsuppfattning här ute. Minuter blir timmar och timmar blir till minuter. Pappa säger att det är dags att jobba nu. Jag torkar gruset ur ögonen och reser mig försiktigt upp i båten. Man får vara försiktig så att båten inte gungar för mycket. Himlen över oss är fortfarande blå. Inte förrän vi börjar skaka ur ryssjorna kommer trutarna för att skrika sig hesa och sänka sig över båten i jakten efter mat. Då får man vara försiktig så att de inte kommer åt småålarna. Dem släpper man i sjön igen, för att de ska växa sig större. Svarta skräcken glider in vid de grå klipporna som reser sig höga just här. Vendelsö är annars ingen klippö eller skär. Vendelsö är en ö för människor att leva på. Den har en vidsträckt sandstrand och strandängarna ner mot havet är beklädda av krypande enbuskar som böjer sig för havet och den salta och hårda vinden. På strandängarna går det får som tagits hit med båt från fastlandet för att beta under sommaren. Ännu längre upp på ön finns lite uppodlad mark där öborna odlar sina grönsaker och sin potatis. Från båten kan vi se husklungan uppe på kullen som ligger mitt på ön. Husen är små och röd- eller vitmålade och lite skeva efter alla år. Ur Esters skorsten ser man hur det ryker. Hon är redan vaken. Ester är den enda som bor på Vendelsö som är född här. Hon är gammal nu och hon har en liten lägenhet inne i stan där hon bor om vintrarna. Att bo på Vendelsö om vintern kan bli för hårt till och med för en infödd som Ester. I många år var det bara hon som bodde på ön men nu är det några som har köpt en av gårdarna och driver vandrarhem där, så nu slipper Ester vara ensam här ute. Kanske åker vi runt ön sen och går upp till henne och äter sockerkaka och dricker kaffe. Pappa tycker om att göra det och jag tycker om sockerkaka. Pappas stora dröm är att flytta hit ut till Vendelsö men det är han ensam om där hemma. Så ensam mamma skulle bli här ute. Nä det är bara en dröm som pappa har, han får nöja sig med besöken hos Ester. Pappa har så många drömmar.
Långt bort på andra sidan ön, bortom Stråvallabukten står farmor i sitt kök och tittar efter oss med sin kikare. Det gör hon varje morgon. Hon röker sina gula Blend och undrar när vi ska dyka upp vid horisonten. Hon får vänta ännu en stund. Pappa glider in med båten mot en av de guppande röda plastkulorna som det står GG 554 på, skrivet med svart vattentålig tuschpenna. Kulorna är bländande röda och påminner om eldklot där de ligger och väntar på pappas nävar. Jag är vaken nu, står mitt i båten och väntar också jag, iklädd orangea hängslebyxor i galon. Jag har en gammal lantmannakeps på huvudet som inte är särkilt smickrande men som skyddar mot solen. Mina öron har jag smörjt in, jag brände mig så förra sommaren. Vattnet kluckar där vi ligger och byter hela tiden färg, från blått, till grönt till svartaste svart. Det är djupt just här, djupt som en brunn. Det är bäst att stå stabilt med fötterna. Pappa fångar upp den första kulan och börjar dra i det tunna blå repet som ryssjlänken är fastbunden i. Ljudet när den första ryssjan bryter vattenytan är ett tecken på att arbetsdagen har börjat. Jag undrar hur många kilo ål vi får idag.
måndag 28 juli 2008
Livet vid världens ände
Jag föddes vid världens ände
och den platsen går inte att glömma
Det livet
Den havsluften
Går inte att glömma
Den doften av dieselolja
De glatta stenarna under fötterna
en tidig morgon
innan ögonen knappt hunnit vakna
De minnena bär man med sig
Känslan av vågor långt efter att man gått i land
och de där mackorna med smak av havsvatten
De där galonbyxorna i skrikande orange
Den klibbiga känslan av galon mot hud
Har man med sig
Man tror man lämnar
Man tror man blir någon annan
Med ett annat liv i en annan värld
Men så fort man lyfter på telefonluren
och hör den där rösten
från den platsen där man föddes
så vet man att den man är
beror på just det livet
Den platsen
De vågorna
De människorna
Bär man med sig
Allra längst in under skinnet
och den platsen går inte att glömma
Det livet
Den havsluften
Går inte att glömma
Den doften av dieselolja
De glatta stenarna under fötterna
en tidig morgon
innan ögonen knappt hunnit vakna
De minnena bär man med sig
Känslan av vågor långt efter att man gått i land
och de där mackorna med smak av havsvatten
De där galonbyxorna i skrikande orange
Den klibbiga känslan av galon mot hud
Har man med sig
Man tror man lämnar
Man tror man blir någon annan
Med ett annat liv i en annan värld
Men så fort man lyfter på telefonluren
och hör den där rösten
från den platsen där man föddes
så vet man att den man är
beror på just det livet
Den platsen
De vågorna
De människorna
Bär man med sig
Allra längst in under skinnet
onsdag 16 juli 2008
Min barndoms marker
Här ska jag begravas
Här bland kråkbär
gravhögar
och längs markens slingrande enbuskar
Här på min barndoms marker
Med mina fotsteg fastetsade i marken
och spåren av mina cykelljul fortfarande synliga
för mina ögon
Här går mina slingrande stigar
över klippor
hala snubblande stenar
och aldrig slutande ljunghedar
Här leder vägen fram
genom snåren
På långt håll
syns boskapen
De kommer aldrig nära
Detta är platsen för alltings början
och alltings slut
Här gick jag så
Flickan som alltid var rädd
Rädd för ormar
för det djupa vattet i Ramsvålas jättegrytor
Allra mest för andra människor
Här gick hon, skiten
med smuts under naglarna, tovigt hår
Ställde cykeln mot stängslet
hoppades slippa möte
gick som i andakt
Hon stannade
Tittade ut över Kattegatt
Fortsatte att hitta på sina historier
vilade sitt huvud mot hällarna
Här gick hon
och allt som oftast vill hon tillbaka
Här ska hon begravas
Här bland kråkbär
gravhögar
och längs markens slingrande enbuskar
Här på min barndoms marker
Med mina fotsteg fastetsade i marken
och spåren av mina cykelljul fortfarande synliga
för mina ögon
Här går mina slingrande stigar
över klippor
hala snubblande stenar
och aldrig slutande ljunghedar
Här leder vägen fram
genom snåren
På långt håll
syns boskapen
De kommer aldrig nära
Detta är platsen för alltings början
och alltings slut
Här gick jag så
Flickan som alltid var rädd
Rädd för ormar
för det djupa vattet i Ramsvålas jättegrytor
Allra mest för andra människor
Här gick hon, skiten
med smuts under naglarna, tovigt hår
Ställde cykeln mot stängslet
hoppades slippa möte
gick som i andakt
Hon stannade
Tittade ut över Kattegatt
Fortsatte att hitta på sina historier
vilade sitt huvud mot hällarna
Här gick hon
och allt som oftast vill hon tillbaka
Här ska hon begravas
lördag 12 juli 2008
Jag var ensam då
När jag växte upp
med den märkligaste pappan i världen
fick jag lära mig
att vara kommunist
det var fint
och att präster
egentligen bara är trollkarlar
Så jag fick varken vara med i kyrkans barntimme
eller scouterna
utan gick mest ensam där hemma
och funderade ut historier
som jag iscensatte
med mig själv i alla roller
Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det
I skolan hade alla Göteborgsposten
men vi hade Arbetet
så jag kunde aldrig klippa ut den artikeln
som fröken ville att vi skulle ta med oss till skolan
Och sen kom pappa in i klassrummet och gormade och skrek
för vi skulle visst slutat för fem minuter sedan
Han hade fiskarkläderna på sig och luktade lite illa
men det var ingen som sa något
för alla var lite rädda för honom
och jag ska väl vara glad för det
för det var aldrig någon som rörde mig
hur konstig jag än var eller verkade
De pratade väl bakom ryggen på mig istället
Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det
Jag levde i en fantasivärld
och märkte inte så mycket av det som pågick runt mig
Men jag var en snäll flicka
som åt upp den stekta torsken och den överkokta potatisen som låg på tallriken
Varje dag var det samma torsk och potatis
kändes det som
Jag byggde mina luftslott
och skrev mina sagor
där jag gick över ängarna och fälten där hemma
Mycket lite har någonsin rört mig
Det har runnit av
som vattenfärg
på glansigt papper
Jag har alltid varit mig själv närmast
och hittat på historier inne i mitt huvud
För dit in
kan ingen
någonsin komma
Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det
med den märkligaste pappan i världen
fick jag lära mig
att vara kommunist
det var fint
och att präster
egentligen bara är trollkarlar
Så jag fick varken vara med i kyrkans barntimme
eller scouterna
utan gick mest ensam där hemma
och funderade ut historier
som jag iscensatte
med mig själv i alla roller
Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det
I skolan hade alla Göteborgsposten
men vi hade Arbetet
så jag kunde aldrig klippa ut den artikeln
som fröken ville att vi skulle ta med oss till skolan
Och sen kom pappa in i klassrummet och gormade och skrek
för vi skulle visst slutat för fem minuter sedan
Han hade fiskarkläderna på sig och luktade lite illa
men det var ingen som sa något
för alla var lite rädda för honom
och jag ska väl vara glad för det
för det var aldrig någon som rörde mig
hur konstig jag än var eller verkade
De pratade väl bakom ryggen på mig istället
Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det
Jag levde i en fantasivärld
och märkte inte så mycket av det som pågick runt mig
Men jag var en snäll flicka
som åt upp den stekta torsken och den överkokta potatisen som låg på tallriken
Varje dag var det samma torsk och potatis
kändes det som
Jag byggde mina luftslott
och skrev mina sagor
där jag gick över ängarna och fälten där hemma
Mycket lite har någonsin rört mig
Det har runnit av
som vattenfärg
på glansigt papper
Jag har alltid varit mig själv närmast
och hittat på historier inne i mitt huvud
För dit in
kan ingen
någonsin komma
Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det
torsdag 10 juli 2008
Det var en ungdomstid i Kungsbacka innerstad
Jag ringde äntligen henne idag
Flickan med det långa röda håret
och världens längsta ben
Jag har tänkt på henne länge nu
men inte kommit för mig
att lyfta telefonluren
och ringa upp
Hon sa hon skulle träna
och jag skrattade
Jag glömde för en sekund
att vi visst har blivit vuxna
och att det faktiskt är okej
att gå och träna
Vi är Hurricane med Dylan
i stereon
och dans hela natten
Vi är Hasse och Tage
på TV-inspelat videoband
Vi är fan de bästa
som gått
på Kungsbackas gator
och skrikit
Länge leve revolutionen!
så överklasskärringarna vände sig om
Hon har flyttat till den kungliga huvudstaden
med en doktor i matematik
Och den stora fienden heter numera
Centrala Studiestödsnämnden
Men vi har trots allt blivit
det vi ville bli
Vi som har ett halvt land
mellan oss
Vi talar med varandra
om vår ungdom i Kungsbacka innerstad
Om hennes vän
som såg ut som Pippi Långstrump
med flerfärgat hår
Jag var felklädd
Lite så där halvt trasig
som bara en tonåring kan va
Vi hade ingen aning om
hur man skulle vara
en äkta Kungsbackabo
Men det gjorde oss ingenting
För vi var fan så mycket bättre
Vi brukade sitta i hennes rum
i det stora huset
i Kungsbacka innerstad
och skriva dikter med perverterat innehåll
Hennes pappa brukade lyssna
på Kjell Höglund
Nere i vardagsrummet
och han kunde imitera Elvis
ganska bra
Jag ringde äntligen henne idag
Flickan med det långa röda håret
och världens längsta ben
Jag har tänkt på henne länge nu
Hur hon har det
och om hon trivs i den kungliga huvudstaden
Och har hon hört den senaste plattan med
Kjell Höglund
Den är så jävla bra
Vi är Hurricane med Dylan
i stereon
och dans hela natten
Vi är Hasse och Tage
på TV-inspelat videoband
Vi är fan de bästa
som gått
på Kungsbackas gator
och skrikit
Länge leve revolutionen!
så överklasskärringarna vände sig om
Flickan med det långa röda håret
och världens längsta ben
Jag har tänkt på henne länge nu
men inte kommit för mig
att lyfta telefonluren
och ringa upp
Hon sa hon skulle träna
och jag skrattade
Jag glömde för en sekund
att vi visst har blivit vuxna
och att det faktiskt är okej
att gå och träna
Vi är Hurricane med Dylan
i stereon
och dans hela natten
Vi är Hasse och Tage
på TV-inspelat videoband
Vi är fan de bästa
som gått
på Kungsbackas gator
och skrikit
Länge leve revolutionen!
så överklasskärringarna vände sig om
Hon har flyttat till den kungliga huvudstaden
med en doktor i matematik
Och den stora fienden heter numera
Centrala Studiestödsnämnden
Men vi har trots allt blivit
det vi ville bli
Vi som har ett halvt land
mellan oss
Vi talar med varandra
om vår ungdom i Kungsbacka innerstad
Om hennes vän
som såg ut som Pippi Långstrump
med flerfärgat hår
Jag var felklädd
Lite så där halvt trasig
som bara en tonåring kan va
Vi hade ingen aning om
hur man skulle vara
en äkta Kungsbackabo
Men det gjorde oss ingenting
För vi var fan så mycket bättre
Vi brukade sitta i hennes rum
i det stora huset
i Kungsbacka innerstad
och skriva dikter med perverterat innehåll
Hennes pappa brukade lyssna
på Kjell Höglund
Nere i vardagsrummet
och han kunde imitera Elvis
ganska bra
Jag ringde äntligen henne idag
Flickan med det långa röda håret
och världens längsta ben
Jag har tänkt på henne länge nu
Hur hon har det
och om hon trivs i den kungliga huvudstaden
Och har hon hört den senaste plattan med
Kjell Höglund
Den är så jävla bra
Vi är Hurricane med Dylan
i stereon
och dans hela natten
Vi är Hasse och Tage
på TV-inspelat videoband
Vi är fan de bästa
som gått
på Kungsbackas gator
och skrikit
Länge leve revolutionen!
så överklasskärringarna vände sig om
tisdag 8 juli 2008
Det kittet som håller oss samman
Vi hade inga familjefoton
hemma hos oss
med skevt leende barn
och 80-tals frisyrer
Vi hade mormors emaljer
och politiska teckningar från Göteborgs hamn
Vi hade inga tavlor i guldram
eller videobandspelare
Vi hade en svartvit TV
och en ständigt förbannad pappa
Och varje dag skulle jag springa minst två kilometer
för annars blev jag ju
aldrig världsmästare
Helst på längdskidor
Fast det fanns ju ingen snö
i Halland
så pappa sjöng
Hello Africa tell us what we are doing?
på skidtävlingarna
Och jag svor
och pappa skrek
Och jag svär att jag lika gärna hade kunnat slå ihjäl honom
Eller i alla fall
sparkat honom på minst lämpliga ställe
Men det gjorde jag inte
för man måste vara lojal med den som ställer mat på bordet
Vi var den konstigaste familjen på mils avstånd
En övervintrad kommunist
utklädd till fiskare
med ett par barn
och en fru
Spelandes kärnfamilj
i det sovandes förortssamhället
En far med drömmar
om att hans dotter skulle bli
den idrottsstjärna han själv aldrig blev
Jag skulle bli som den där fridrottaren
som sa nej till kapitalismen
som han ständigt tjatade om
Men istället svor jag och bad honom dra åt helvete
igen och åter igen
Och sen slutade jag tävla
och ville inte träna mer
och då var allting förstört
Nu var jag bara en oregerlig tonårsdotter
som ville skriva
och hålla på med politik
Sånt som han själv höll på med
men som man inte kunde bli någonting av
Ingenting blev någonsin som förut
ingenting fanns kvar
inget kitt som kunde hålla oss samman
Det där kittet
som ändå gjort oss oskiljaktiga
det som höll oss samman
och höll oss kvar
Det har aldrig någonsin kommit tillbaka
Jag sörjer det
Vi bodde i den där borgerliga kranskommunen
och livet var för jävligt
Det tog lång tid innan allt blev bra
Det kommer kanske aldrig någonsin att bli bra
Det kommer aldrig att bli bra
hemma hos oss
med skevt leende barn
och 80-tals frisyrer
Vi hade mormors emaljer
och politiska teckningar från Göteborgs hamn
Vi hade inga tavlor i guldram
eller videobandspelare
Vi hade en svartvit TV
och en ständigt förbannad pappa
Och varje dag skulle jag springa minst två kilometer
för annars blev jag ju
aldrig världsmästare
Helst på längdskidor
Fast det fanns ju ingen snö
i Halland
så pappa sjöng
Hello Africa tell us what we are doing?
på skidtävlingarna
Och jag svor
och pappa skrek
Och jag svär att jag lika gärna hade kunnat slå ihjäl honom
Eller i alla fall
sparkat honom på minst lämpliga ställe
Men det gjorde jag inte
för man måste vara lojal med den som ställer mat på bordet
Vi var den konstigaste familjen på mils avstånd
En övervintrad kommunist
utklädd till fiskare
med ett par barn
och en fru
Spelandes kärnfamilj
i det sovandes förortssamhället
En far med drömmar
om att hans dotter skulle bli
den idrottsstjärna han själv aldrig blev
Jag skulle bli som den där fridrottaren
som sa nej till kapitalismen
som han ständigt tjatade om
Men istället svor jag och bad honom dra åt helvete
igen och åter igen
Och sen slutade jag tävla
och ville inte träna mer
och då var allting förstört
Nu var jag bara en oregerlig tonårsdotter
som ville skriva
och hålla på med politik
Sånt som han själv höll på med
men som man inte kunde bli någonting av
Ingenting blev någonsin som förut
ingenting fanns kvar
inget kitt som kunde hålla oss samman
Det där kittet
som ändå gjort oss oskiljaktiga
det som höll oss samman
och höll oss kvar
Det har aldrig någonsin kommit tillbaka
Jag sörjer det
Vi bodde i den där borgerliga kranskommunen
och livet var för jävligt
Det tog lång tid innan allt blev bra
Det kommer kanske aldrig någonsin att bli bra
Det kommer aldrig att bli bra
söndag 6 juli 2008
Den röda kjolen
En höst dog min farfar. Det var inget konstigt med det. Egentligen var det märkligt att han fortfarande levde. Han konsumerade alkohol i stora mängder, åt för mycket och hade enligt ryktet haft fler hjärtinfarkter än vad en människa kan ha och fortfarande vara vid liv. Men så en dag föll han ihop i en tånghög. Det måste ha varit det efter omständigheterna bästa sättet att fara vidare på, för för min farfar fanns det egentligen bara ett och det var havet. Havet utanför köksfönstren i Stråvalla, det stora Kattegatt med Anholt och Läsö dit han for i sin tolv meter långa och ståtliga segelbåt. Ibland försvann han bara och kunde vara borta i flera dagar utan att berätta för någon och så stod farmor där och tittade ut genom de stora köksfönstren och ut över havet. Hon visste inte ens om han skulle komma tillbaka. Det var så det var, farfar var lyckligast när han fick vara på havet och vara fri. Fast det var farmor som var dotter till en fiskare så följde hon aldrig med farfar ut med båten. För henne räckte det att titta ut över havet som fanns där på andra sidan rutan. Hon stod där och väntade på att se pappa också, när han kom i ålaekan om mornarna. Hon kunde ringa till mamma och säga ”Nu ser jag Viking”. Mamma suckade, för nu ringde hon igen; farmor. Hon kunde ringa tre gånger om dagen, så att mamma inte fick något gjort. Sådan var hon min farmor, alltid orolig och alltid ensam, rökandes sina gula Blend och tittandes ut över Stråvallabukten.
Farfar och farmor var så olika som två människor kan vara. Att de var gifta överhuvudtaget måste ha haft med pappa att göra, att han blev till efter dansbanan i början på 50-talet någonstans i Löftadalen. Efter pappa kom hans två systrar och flytten till staden. Farmor var flickan från statarfamiljen och farfar från arbetarfamiljen inne i staden med de intellektuella ambitionerna. Farmor var alltid så orolig och vågade inte. Hon rökte sina gula Blend och stod där i köksfönstret och väntade på farfar. Farfar som alltid arbetade, som läste till ingenjör på kvällarna, som aldrig var hemma. Farmor tog hand om barnen och städade frenetiskt, bonade golv och tvättade fönster. De hade ingenting gemensamt min farmor och farfar. Farfar for över världen, han reste till Amerika och presenterna han kom hem med glömmer jag aldrig; souvenirer från indianerna och krimskrams från Disneyland. Farmors rädsla hindrade henne från att lämna, att släppa taget och att kasta sig ut. Farmor var en statarflicka ända in i själen, hon lämnade aldrig sitt arv. En gång när pappa var liten skulle familjen bo över en natt i Köpenhamn men var tvungna att resa hem eftersom farmor inte klarade av att sova borta. Hon var så rädd att tappa det minsta taget.
Jag kände aldrig min farfar. Han var så okänd för oss, jag vet att han gav oss vår första färg-TV i mitten på 80-talet, när alla andra hade haft färg-TV i minst 100 år och jag vet att vi fick pengar ibland när det var allt för knapert och något måste fixas där hemma men jag kände honom aldrig. Han var min farfar bara på pappret. Jag vet egentligen bara att han älskade havet och att resa över världen. Jag har inte mer än korta minnen av honom, jag minns att han en gång stekte gyllengula kantareller till mig men han visade aldrig mig sina svampställen i skogen. Jag fick vara med farmor och städa. Farmor städade alltid, dammsög och torkade och jag fick hjälpa till. Jag tror inte ens att min farfar tyckte om barn och även om pappa aldrig sa något om det, så tror jag inte att han hade haft någon vidare barndom med farfar han heller.
Så dog då min farfar. Jag blev inte särskilt ledsen för jag kände honom inte. Min höna Betty dog några veckor tidigare och jag minns att jag grät men när farfar dog så grät jag inte. Det blev liksom bara lite tomt. Jag var elva år och hade inte längre någon farfar. Men det hade jag väl egentligen aldrig haft. Veckorna efter hans död ringde farmor närmare fem gånger om dagen för att försäkra sig om att vi verkligen skulle vara svartklädda på begravningen. Var mamma verkligen säker på det? Det var hon inte, vi fick låna ihop tillräckligt mörka kläder för att farmor inte skulle få ett ännu större sammanbrott. Jag minns att min jacka var mörkt blå men ändå inte svart. Begravningen ägde rum i Stråvalla kyrka. Farmor tittade kritiskt på våra kläder men sa inget. Mamma bet ihop. Det var det schartauanska arvet sa hon. Farmor kunde inte hjälpa sig.
Jag minns egentligen bara en sak från begravningen och det var min pappas kusin Evas röda kjol. Pappas kusin Eva, som faktiskt kände farfar, ville hedra hans minne med sin vackra röda kjol. Eva och pappas yngsta syster Helen var de enda från den yngre generationen som faktiskt hade en bra relation till farfar. De brukade fara med honom i segelbåten, resa över Kattegatt till Anholt och Läsö. Det gjorde aldrig vi. Pappas kusin Eva hade röd kjol på begravningen och begick det grövsta av alla brott. Alla visste vad som gällde på ”farmors begravning” och det var den svarta färgen. Det var som om det stod en elefant mitt i kyrkan, alla såg den men ingen sa något högt. Det tisslades och tasslades i bänkarna men ingen sa något rakt ut. Kjolen var vackert röd och svepte om Evas ben. Jag bara tittade på henne. Mamma för sin del tyckte nog mest att det var skönt att farmor för en gångs skull lät henne vara. För mamma, som var den enda svärdottern, blev den röda kjolen till en stund av lugn.
Jag minns inte om någon överhuvudtaget konfronterade pappas kusin Eva om kjolen men det var inte farfars minne som hon hade skändat, det var farmors heder. Farfar hade antagligen inte brytt sig om vad vi hade för kläder på hans begravning men för farmor och hennes schartauanska arv var det en dödssynd med den röda kjolen, hur vacker den än var. Det skulle vara ordning och reda på en begravning, i sorg bar man svart och hedrade den döde, så var det bara.
Efter begravningen sades det att farmor sörjde länge, det var hennes plikt som änka men egentligen var nog allt precis som vanligt. Farfar var långt bortom horisonten och farmor stod i köksfönstret, rökandes gula Blend och tittade ut över Stråvallabukten.
Farfar och farmor var så olika som två människor kan vara. Att de var gifta överhuvudtaget måste ha haft med pappa att göra, att han blev till efter dansbanan i början på 50-talet någonstans i Löftadalen. Efter pappa kom hans två systrar och flytten till staden. Farmor var flickan från statarfamiljen och farfar från arbetarfamiljen inne i staden med de intellektuella ambitionerna. Farmor var alltid så orolig och vågade inte. Hon rökte sina gula Blend och stod där i köksfönstret och väntade på farfar. Farfar som alltid arbetade, som läste till ingenjör på kvällarna, som aldrig var hemma. Farmor tog hand om barnen och städade frenetiskt, bonade golv och tvättade fönster. De hade ingenting gemensamt min farmor och farfar. Farfar for över världen, han reste till Amerika och presenterna han kom hem med glömmer jag aldrig; souvenirer från indianerna och krimskrams från Disneyland. Farmors rädsla hindrade henne från att lämna, att släppa taget och att kasta sig ut. Farmor var en statarflicka ända in i själen, hon lämnade aldrig sitt arv. En gång när pappa var liten skulle familjen bo över en natt i Köpenhamn men var tvungna att resa hem eftersom farmor inte klarade av att sova borta. Hon var så rädd att tappa det minsta taget.
Jag kände aldrig min farfar. Han var så okänd för oss, jag vet att han gav oss vår första färg-TV i mitten på 80-talet, när alla andra hade haft färg-TV i minst 100 år och jag vet att vi fick pengar ibland när det var allt för knapert och något måste fixas där hemma men jag kände honom aldrig. Han var min farfar bara på pappret. Jag vet egentligen bara att han älskade havet och att resa över världen. Jag har inte mer än korta minnen av honom, jag minns att han en gång stekte gyllengula kantareller till mig men han visade aldrig mig sina svampställen i skogen. Jag fick vara med farmor och städa. Farmor städade alltid, dammsög och torkade och jag fick hjälpa till. Jag tror inte ens att min farfar tyckte om barn och även om pappa aldrig sa något om det, så tror jag inte att han hade haft någon vidare barndom med farfar han heller.
Så dog då min farfar. Jag blev inte särskilt ledsen för jag kände honom inte. Min höna Betty dog några veckor tidigare och jag minns att jag grät men när farfar dog så grät jag inte. Det blev liksom bara lite tomt. Jag var elva år och hade inte längre någon farfar. Men det hade jag väl egentligen aldrig haft. Veckorna efter hans död ringde farmor närmare fem gånger om dagen för att försäkra sig om att vi verkligen skulle vara svartklädda på begravningen. Var mamma verkligen säker på det? Det var hon inte, vi fick låna ihop tillräckligt mörka kläder för att farmor inte skulle få ett ännu större sammanbrott. Jag minns att min jacka var mörkt blå men ändå inte svart. Begravningen ägde rum i Stråvalla kyrka. Farmor tittade kritiskt på våra kläder men sa inget. Mamma bet ihop. Det var det schartauanska arvet sa hon. Farmor kunde inte hjälpa sig.
Jag minns egentligen bara en sak från begravningen och det var min pappas kusin Evas röda kjol. Pappas kusin Eva, som faktiskt kände farfar, ville hedra hans minne med sin vackra röda kjol. Eva och pappas yngsta syster Helen var de enda från den yngre generationen som faktiskt hade en bra relation till farfar. De brukade fara med honom i segelbåten, resa över Kattegatt till Anholt och Läsö. Det gjorde aldrig vi. Pappas kusin Eva hade röd kjol på begravningen och begick det grövsta av alla brott. Alla visste vad som gällde på ”farmors begravning” och det var den svarta färgen. Det var som om det stod en elefant mitt i kyrkan, alla såg den men ingen sa något högt. Det tisslades och tasslades i bänkarna men ingen sa något rakt ut. Kjolen var vackert röd och svepte om Evas ben. Jag bara tittade på henne. Mamma för sin del tyckte nog mest att det var skönt att farmor för en gångs skull lät henne vara. För mamma, som var den enda svärdottern, blev den röda kjolen till en stund av lugn.
Jag minns inte om någon överhuvudtaget konfronterade pappas kusin Eva om kjolen men det var inte farfars minne som hon hade skändat, det var farmors heder. Farfar hade antagligen inte brytt sig om vad vi hade för kläder på hans begravning men för farmor och hennes schartauanska arv var det en dödssynd med den röda kjolen, hur vacker den än var. Det skulle vara ordning och reda på en begravning, i sorg bar man svart och hedrade den döde, så var det bara.
Efter begravningen sades det att farmor sörjde länge, det var hennes plikt som änka men egentligen var nog allt precis som vanligt. Farfar var långt bortom horisonten och farmor stod i köksfönstret, rökandes gula Blend och tittade ut över Stråvallabukten.
fredag 4 juli 2008
Minnen från Jutegårdsvägen
Jutegårdsvägen
Varje dag på väg hem
längs Jutegårdsvägen
Och det blåste ständigt motvind
precis som det gör här nu
Mammas böjda axlar nådde nästan ned till marken
när hon varje dag gick hem från buss 732
längs Jutegårdsvägen
Hon bar på tunga tygkassar med mat från Göteborg
Hon jobbade där
tog bussen tåget och gick längs Jutegårdsvägen
för att komma fram
och tillbaka
Ibland kom pappa och hämtade henne
om han inte var på sjön
och oftast när det var vinter
Och jag hade alltid för liten cykel
men pappa sa att den var bra
och det var den säkert också
när man tänker på det såhär i efterhand
Om somrarna
kom mormor och morfar
med tunga tygkassar farandes med buss 732
för att hälsa på oss
Det var sötebrödsdagar
med frukter från konstiga länder
som jag inte ens kunde uttala namnet på
och lyxiga pålägg som mormor
hade köpt i Saluhallen
Jag stod i köket och tittade på
när hon packade upp
Vi var uppe nästan hela nätterna
de där somrarna
och mormor och pappa pratade alltid om
det annalkande miljöhotet
Jag blev rädd
och kunde inte sova
Jag tänkte på ozonhålet
när mina klasskamrater tänkte på folköl
och det motsatta könet
Jag fick mens
Det var en sommar
och jag blev så rädd
där jag gick längs Jutegårdsvägen
och drog fötterna efter mig
för att inte behöva bli vuxen
Kunde jag inte få slippa?
Mamma saatt det inte var valfritt
Jag drömde om ett annat liv
utan klasskamrater i Paladiumskor
och Chevignonjacka
Om man tog buss 732 från Åsaskolan
kunde man visst komma dit
Jag försökte några gånger
men kom bara till Kungsbacka station
och där var det inte mycket bättre
Jag gick på högstadiet
och det stället måste ju ändå ha varit
helvetet på jorden
Korridorerna räckte nog ända bort
till Antarktis och så lång var ju inte ens
Jutegårdsvägen
Det var ett fruktansvärt ställe
Smedingeskolan
och det måste slöjdläraren också ha tyckt
för han hängde sig visstvid ett senare tillfälle
Jag var sen varje morgon
Pappa gav mig frukost på sängen
och jag gav mig av
när det var exakt 5 minuter kvar
till skolbussens avgång
men jag missade den aldrig
hur mycket jag än försökte
Jag cyklade hem från skolbussen
varje dag
längs Jutegårdsvägen
och det blåste ständig motvind
Det blåser fortfarande motvind
Kanske också längsJutegårdsvägen
men det gör mig inte lika mycket nu
Varje dag på väg hem
längs Jutegårdsvägen
Och det blåste ständigt motvind
precis som det gör här nu
Mammas böjda axlar nådde nästan ned till marken
när hon varje dag gick hem från buss 732
längs Jutegårdsvägen
Hon bar på tunga tygkassar med mat från Göteborg
Hon jobbade där
tog bussen tåget och gick längs Jutegårdsvägen
för att komma fram
och tillbaka
Ibland kom pappa och hämtade henne
om han inte var på sjön
och oftast när det var vinter
Och jag hade alltid för liten cykel
men pappa sa att den var bra
och det var den säkert också
när man tänker på det såhär i efterhand
Om somrarna
kom mormor och morfar
med tunga tygkassar farandes med buss 732
för att hälsa på oss
Det var sötebrödsdagar
med frukter från konstiga länder
som jag inte ens kunde uttala namnet på
och lyxiga pålägg som mormor
hade köpt i Saluhallen
Jag stod i köket och tittade på
när hon packade upp
Vi var uppe nästan hela nätterna
de där somrarna
och mormor och pappa pratade alltid om
det annalkande miljöhotet
Jag blev rädd
och kunde inte sova
Jag tänkte på ozonhålet
när mina klasskamrater tänkte på folköl
och det motsatta könet
Jag fick mens
Det var en sommar
och jag blev så rädd
där jag gick längs Jutegårdsvägen
och drog fötterna efter mig
för att inte behöva bli vuxen
Kunde jag inte få slippa?
Mamma saatt det inte var valfritt
Jag drömde om ett annat liv
utan klasskamrater i Paladiumskor
och Chevignonjacka
Om man tog buss 732 från Åsaskolan
kunde man visst komma dit
Jag försökte några gånger
men kom bara till Kungsbacka station
och där var det inte mycket bättre
Jag gick på högstadiet
och det stället måste ju ändå ha varit
helvetet på jorden
Korridorerna räckte nog ända bort
till Antarktis och så lång var ju inte ens
Jutegårdsvägen
Det var ett fruktansvärt ställe
Smedingeskolan
och det måste slöjdläraren också ha tyckt
för han hängde sig visstvid ett senare tillfälle
Jag var sen varje morgon
Pappa gav mig frukost på sängen
och jag gav mig av
när det var exakt 5 minuter kvar
till skolbussens avgång
men jag missade den aldrig
hur mycket jag än försökte
Jag cyklade hem från skolbussen
varje dag
längs Jutegårdsvägen
och det blåste ständig motvind
Det blåser fortfarande motvind
Kanske också längsJutegårdsvägen
men det gör mig inte lika mycket nu
tisdag 1 juli 2008
Första inlägget
Reflektion från Medelsvenssonstaden 080626
Jag är så jävla brun
men det hjälper inte
Människorna på uteserveringarna är ändå coolare än jag
snyggare, hippare
hundra gånger lyckligare än jag
Så jag går in på Åhléns
strosar mellan hyllorna
Här finns inte en enda
jävla hipp människa
De har rea på CD-skivor
Inga hippa människor köper CD-skivor längre
En platta med Toni Holgersson
för 79 kronor
Jag håller den i handen
tvekar
Köper en diktsamling av Kristina Lugn i pocket istället
Det gör fan inga hippa människor
Hippa människor sitter på uteserveringar
hela somrarna
Hippa människor åker till Tylösand
ler vita leenden
och ligger med andra hippa människor
så att de har nåt att prata om
resten av året
Jag köper juice och en kronärtskocka på Hemköp
Den sköna killen med tatueringarna
sitter inte i kassan idag
Fan
Han verkar ju i alla fall
inte helt dum i huvet
Det sitter en hipp kille där istället
Han ler
så där äckligt
som bara hippa coola människor kan göra
Det är som de vill göra mig förbannad
Jag får betala 27 kronor
Nä, jag vill inte ha det där jävla kvittot
Tror han att jag sparar på kvitton?
Tänker kanske att jag är en sån där människa
som sitter hemma och arkiverar kvitton
sparar dem i pärmar för att ta fram dem och titta på dem
att jag är en jävligt ensam olycklig människa
bara för att jag köper en ensam kronärtskocka
och har en diktsamling
av Kristina Lugn i min Åhlénskasse
Jag går hemåt
Det ligger en avdäckad man i Slottsparken
Han ligger i fosterställning
andas tungt
mellan ölburkarna
Rosslar till
kramar sin klirrande kasse
Jag är i alla fall hippare än honom
Jag är så jävla brun
men det hjälper inte
Människorna på uteserveringarna är ändå coolare än jag
snyggare, hippare
hundra gånger lyckligare än jag
Så jag går in på Åhléns
strosar mellan hyllorna
Här finns inte en enda
jävla hipp människa
De har rea på CD-skivor
Inga hippa människor köper CD-skivor längre
En platta med Toni Holgersson
för 79 kronor
Jag håller den i handen
tvekar
Köper en diktsamling av Kristina Lugn i pocket istället
Det gör fan inga hippa människor
Hippa människor sitter på uteserveringar
hela somrarna
Hippa människor åker till Tylösand
ler vita leenden
och ligger med andra hippa människor
så att de har nåt att prata om
resten av året
Jag köper juice och en kronärtskocka på Hemköp
Den sköna killen med tatueringarna
sitter inte i kassan idag
Fan
Han verkar ju i alla fall
inte helt dum i huvet
Det sitter en hipp kille där istället
Han ler
så där äckligt
som bara hippa coola människor kan göra
Det är som de vill göra mig förbannad
Jag får betala 27 kronor
Nä, jag vill inte ha det där jävla kvittot
Tror han att jag sparar på kvitton?
Tänker kanske att jag är en sån där människa
som sitter hemma och arkiverar kvitton
sparar dem i pärmar för att ta fram dem och titta på dem
att jag är en jävligt ensam olycklig människa
bara för att jag köper en ensam kronärtskocka
och har en diktsamling
av Kristina Lugn i min Åhlénskasse
Jag går hemåt
Det ligger en avdäckad man i Slottsparken
Han ligger i fosterställning
andas tungt
mellan ölburkarna
Rosslar till
kramar sin klirrande kasse
Jag är i alla fall hippare än honom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
