Jag hade stora drömmar då

Jag hade stora drömmar då
där jag satt längst fram i fören
på väg in i Onsalafjorden
Hörde Mercurymotorn surra
och doften av kaffe sprida sig
i den tidiga morgonluften

Vi drog ålryssjor;
sömndruckna
Åt ostmackor;
innanför jackan
undan trutarna

Jag låg längst fram i fören
Läste böcker jag knappast förstod
mellan dragningarna
och såg solen sjunka/stiga
vid horisonten

Jag hade stora drömmar då
om en värld långt där borta
utan fisklukt ingrodd i huden
ständiga svordomar
och en sjösjuka som aldrig ville lämna

Klädd i orange galon,
blåställ,
och lantmannakeps
för att inte bränna öronen
Sorterade ål
skakade ryssjor
Gungades till sömn
under hemresan
Drömde stora drömmar

Jag skulle bli något annat än det här
gå på universitet, avsluta något
läsa ännu tjockare böcker
förstå ännu lite mindre
Skaffa ännu större drömmar
Aldrig dra en ålryssja mer

Så sitter jag här i vuxenvärlden
med halvt uppfyllda drömmar
Längtar efter tidiga dragningar
i Onsala fjorden
och skitiga nävar

Drömmer stora drömmar
om en tid jag ville fly
En oskuldens tid
Den som aldrig går att skrubba bort
ens med rotborste

Och vågorna
de rullar fortfarande
när jag somnar

Du och jag pappa

Vi sitter på Valborgs tak med vinden i ryggen
och Jolly Roger vimplarna vajande
Vi talar om den stundande EM-matchen
om Linderoths skador
och Zlatans fullkomlighet

Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt

Där nedanför skäller hundarna
Tornado för full hals
och Turbo så gott han fortfarande orkar
Turbo, han är gammal nu
kanske sjunger han på sista versen
men han är en skeppshund
så han ger inte upp
Han är som vi pappa
så han ger aldrig upp

Vi är arga på världen
du och jag pappa
Vi är bittra
och ständigt förbannade
men vi är som Turbo
så vi ger aldrig upp

Jag cyklar över Slottsbron här hemma i Medelsvenssonstaden
och jag känner lukten av gasfläck
men det är ingen här som förstår vad jag menar
Jag tänker på dig pappa
du som förstår vad jag menar
Barndomen i Onslafjorden passerar revy
Men jag ringer dig inte
för jag är för stolt
Det är nog som du säger
Det är kanske jag som är mest som du

Det har aldrig känts som du hör mig
kanske är det därför jag är så arg
Vi säger aldrig sådana där saker
som man förväntas säga
men vi hjälper varandra och flytta
och det betyder nog så mycket
i alla fall för mig

Du gav mig tid med dig
och för det är jag dig evigt tacksam
Du lärde mig hederligt arbete
att det inte spelar någon roll
vilket kön man har
bara man har ett par ordentliga nävar
Du lärde mig
att tassa på tå
kring dig
och dina vredesutbrott
De som jag ärvde från dig
Vi är som två skällande skeppshundar
du och jag pappa

Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt

Staden som jag kom till

Jag åkte till jobbet idag för att greja lite i klassrummet inför skolstarten. Jag tänkte på när jag kom hit för första gången, till mitt älskade Andersberg, hit till Medelsvenssonstaden, staden som jag kom till...

Staden som jag kom till
Mitt liv
som hör hemma här
Staden som jag kom till
betongen som jag gick i
Och all den där grönskan
jag vandrade i om våren
Och gatorna jag cyklade
när jag först kom hit
Och broarna över vattnet
som rann långsamt
Och fotbollsarenan
nästan översvämmad
någon gång sent i mars

Här i staden
som jag kom till
med trapphuslukt av urin
och tvättstugan
där jag en gång blev av med tvätten
Och jag cyklar ut i november
jag kommer någonstans
än jag från början skulle
Och jag irrar mig fram nere vid båtarna
jag sitter kvar här mitt i regnet
på en bänk av ruttet trä
och ser ut över Nissan
Här i det som blivit min stad

Jag kom dit
till nummer 75
med husen färgade i persika
Då när Konsum fortfarande fanns kvar
med priserna som ingen hade råd att betala
Och där gick pensionärerna med sina rollatorer
och de arbetslösa männen
sittande på bänkarna under de skuggande träden
Och min cykel nummer två genom gångtunneln
under motorvägen
till det stora köpcentrumet
med affärerna som ingen verkade handla i
Och så brann det gula dagiset ner
och barnen de hade ingenstans att ta vägen

Jag tar mig fram genom kall novemberblåst
i ständig motvind
längs vägen
mot Europa o tjuren
Och på torget är det tomt nu
Frukt- och grönsakshandlarna med sina skägg har gått hem
Och vid Mc Donalds
står de som inte
har någonstans att gå

Staden som jag kom till
den är lika mycket min nu
Den är min nu