Det är samma park här utanför nu
Det är samma höstlöv, samma färger
likadana böjda ryggar som släpar sig fram
Det är samma hål i vardagsrumsgolvet
samma hål i det förbannade hjärtat
samma järngrepp om cykelstyret
Släpper jag nu
tappar jag andan
Släpper jag nu
vet jag inte om jag kommer upp igen
Så jag kör på i 150
stannar inte upp
Stannar jag
så faller jag
Jag känner mig själv alltför väl
Önskar ibland
att jag kände mig lite sämre
Vi går igenom parken
en unge i varje hand
ett leende i varje näve
Det är samma höstlöv, samma färger
Det är samma park
Det är alltid samma park
och samma hål i det förbannade vardagsrumsgolvet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja det ar alltid samma park... Jag gillar verkligen den har Tania.
Snart far du post...
Puss och Kram
Skicka en kommentar