Hålet i hjärtat

På andra sidan köksbordet sitter modern med sina artrosfingrar och frågar sin än en gång misslyckade dotter när hon ska komma hem med en 40:åring. Kanske en som redan har barn, så hon slipper tänka på det där med barnbarn, hennes dotter lär ju inte producera några. Kanske sonen men det vet man ju aldrig. Dottern sänker sitt huvud ner i kaffekoppen i det alltför trånga köket i Kungsbacka innerstad. Hon har precis lyckats landa sitt första fasta jobb efter år med vikariat och visstidsanställningar och studier som tillslut blev klara. Hon har precis flyttat in i sin nya stora lägenhet med en hyra som hon knappt har råd att betala och hon har precis slängt sitt andra långa förhållande i soporna. "Du har både jobb och lägenhet" hör hon C:s röst säga i sitt huvud men det hjälper henne inte. Hon kommer aldrig att lyckas med det där som man ska, hon har försökt och kanske är det inget för henne.

Hösten har varit lång och huvudet har slagits i väggen mer än en gång. Hon har suttit i C:s kök på andra sidan Medelsvenssonstaden, staden där hon har bott hela sitt vuxna liv, och utanför har regnet öst ner. De har funnits där för henne, C och D. De där grabbarna har varit hennes trygghet, inte alls de som man skulle kunnat tro. De andra vännerna har varit för långt borta, för upptagna med sina egna vuxenliv eller inte förstått henne fullt ut. Det är C och D som har talat henne till rätta, klappat henne på ryggen och sett till att hon supit ned sig tillräckligt för att orka. De långa diskussionerna nätterna igenom, D:s kärleksförklaringar till Zlatan och C:s ständiga tjat om veckans South Park-avsnitt har hållit henne flytande, till och med skrattande. Hon är jävligt tacksam för det de gjort för henne, men de kan inte fylla hennes hål i hjärtat.

Nu sitter hon här i barndomsstaden med modern på andra sidan köksbordet och känner hur axlarna trycks ned mot bordsskivan. Hon har försökt springa av sig skiten idag, när hon for hem till barndomsstaden lade hon löparskorna högst upp i väskan, så att det bara skulle vara att ge sig av när det tryckte över bröstet alltför mycket. Hon har sprungit genom radhusområden, sett medelålders par med hundar promenera längs Kungsbackaån, sett par i hennes egen ålder med barnvagnar och hon har sprungit ännu fortare. När hon var nästan hemma, såg hon honom, hennes första stora kärlek stå vid en bankomat. Hon slutade andas, rörde bara på fötterna. Skyndade sig därifrån, hoppades så in i norden att han inte såg henne. Hon har hört att han är lycklig, att han har en ny, som antagligen behandlar honom bättre än vad hon någonsin gjorde. Att hon alltid ska vara så besvärlig, att hon aldrig blir nöjd. Hon mindes hur hon alltid klagade på honom, hur hon skrek och svor och hur han aldrig någonsin kunde förstå henne. Hur skulle han? Hon som ännu inte lyckats förstå sig själv eller sina egna handlingar. Han har det så mycket bättre utan henne, ett så mycket enklare liv. Hennes mor säger att man nöjde sig med mindre förr, att man försökte till sista andetaget men hon har aldrig sagt om det var bra eller dåligt, bara att det var så. Dottern vet inte, men hon känner som vanligt skuld. När hon ser honom känner hon skuld. När hon tänker på sin andra stora kärlek känner hon skuld. Hon känner skuld när hon tänker på hur hon själv hanterat livet, tänker på sin egen svaghet, rädsla att gå i tid, hur hennes uppbrott sedan har blivit så totala. Inte en gång har hon vänt sig i dörren, hon har aldrig ångrat sina handlingar då. Hon ångrar snarare hur hon inte har handlat förrän det egentligen har varit för sent. En gång kan man väl misslyckas men två gånger börjar bli till en vana. Kanske är det så hennes mor ser det, hon skulle aldrig säga det men dottern vet ju inte vad hon tänker och känner där längst inne. Hon häller upp mer kaffe i kopparna framför dem istället.

Utanför finns den gråa december, de här sista dagarna fram till jul ligger som ett grått täcke framför dem. De ska göra de sista inköpen och dottern har kommit för att finnas vid sin mors sida, det är vad döttrar gör när morfäder lämnat jorden. Hennes mor är trött och sorgen tynger hennes skuldror, hon känner ständig skuld inför mormodern och allt som hon hela tiden måste göra, måste orka. De är tre kvinnor, dottern, modern och mormodern och alla känner de sorg. En del människor verkar av naturen vara sorgfria, vad som än händer dem, men så är det inte hos någon av dem. Det är som de ständigt bär på något som tynger dem, som om de aldrig kan vara riktigt genuint glada. Det finns alltid något där som gnager, något hål i hjärtat som måste täppas till först men som aldrig riktigt fylls igen.

Så talar modern om hur dottern alltid kastar sig in i saker med huvudet före, utan att tänka. Det är det där hålet som måste fyllas, den där förbannade drömmen som måste besannas och nu har hon bara en chans på sig. Ingen får väl mer än tre försök? Modern säger att hon inte vet, hon har inte heller alltid gjort rätt val, hon har vantrivits med livet och hon har inte uppfyllt sina drömmar. Dottern suckar, hon önskar sig en mor med alla svar men hon får nöja sig med den snart 60-åriga kvinnan på andra sidan köksbordet. Hon gör så gott hon kan, är en så bra mor som hon kan. Hon har alltid funnits där, funnits där för brodern och för henne. Antagligen har de inte funnits där lika mycket för modern när hon har behövt dem. Antagligen har de varit för upptagna med sina egna liv, sina jobb och sina drömmar men nu sitter dottern ändå här och ber modern om svaret på något av det svåraste.

Det värsta är väl att dottern själv vet svaret på det mesta. Hon vet själv vad hon söker, vem som måste liknas, vem som måste bli nöjd: hon vet allt det där. D har försökt prata med henne om det där, hon har själv talat om det där. Det stora hålet i hjärtat som det bara finns en som kan fylla. Det finns bara en man som någonsin lycktas linda henne runt sitt finger, det finns bara en relation där hon känner sig svag, där det inte hon som har makten. Hon vet allt detta och innan hon har löst det, så måste hon vänta, kan inte släppa in någon under skinnet. Detta försöker hon tala med modern om men det är så svårt. Det är svårt att säga att det inte spelar någon roll om hon kommer hem med en 40-åring eller en 25-åring, hon måste själv täppa till hålet först.