Jag är det osynliga barnet

Jag är det osynliga barnet
den ensamma
ensam långt in under huden
den isande
den hukande längs husgrunderna

Jag är hon med den undvikande blicken
den ni mött
men aldrig nånsin känner

Jag kunde riva era väggar
flaga färgen på era fasader
slå sönder de finaste glasen
men jag vandrar mina osynliga stigar

Jag sitter stilla
minsta vindpust fäller mig
minsta surrande fäller mig
så jag sitter stilla

Ingen kan märka mig här
bakom knuten
Ingen kan se mig
där jag kryper ihop
till nästan oigenkännbarhet
jag sitter stilla

Ingen kan höra mig här
vinden tystar mig
sveper omkring mig
bäddar in mig i sitt täcke

Jag sitter stilla
jag samlar mod
tills ingen längre kan se mig
tills ensamheten är total
huden rinner av mig
ögonen slutar stirra
fotsulorna inte ger av sig ett ljud
på sina vandringar

Jag är det osynliga barnet
jag är samma barn nu som jag alltid varit
jag vandrar samma stigar
jag trampar över hällar
lägger mig att vila
på ljunghedar

Jag gömmer mig för mänskligheten
människor är hårda som stenar
människor är seniga
som krypande ormar
de sticker i fotsulorna
bränner i huden
så jag sitter stilla

Jag gömmer mig undan
här bakom knuten
Jag låter ingen komma åt mig
jag låter ingen komma till mig
jag låter allting rinna av
jag låter allting sakta rinna av

För jag är det osynliga barnet