Jag tänker på dig morfar

Jag tänker på dig morfar
Där du nu sitter på första raden
och ser på när RIK har hemmamatch

Nu sitter du inte framför TV:n mer
i den nedsuttna gungstolen
Nu står du längst fram
och hejar på ditt IFK
Din röst hörs eka över hela Nya Ullevi

Nu är det du som har det svenska rekordet
i stående längd
och stående höjd
Nu är det du som vinner
varje friidrottstävling

Det är du
och inte dina bröder som är hjälten
Och så har det alltid varit
för oss
som du följde till simskolan

Jag hade stora drömmar då

Jag hade stora drömmar då
där jag satt längst fram i fören
på väg in i Onsalafjorden
Hörde Mercurymotorn surra
och doften av kaffe sprida sig
i den tidiga morgonluften

Vi drog ålryssjor;
sömndruckna
Åt ostmackor;
innanför jackan
undan trutarna

Jag låg längst fram i fören
Läste böcker jag knappast förstod
mellan dragningarna
och såg solen sjunka/stiga
vid horisonten

Jag hade stora drömmar då
om en värld långt där borta
utan fisklukt ingrodd i huden
ständiga svordomar
och en sjösjuka som aldrig ville lämna

Klädd i orange galon,
blåställ,
och lantmannakeps
för att inte bränna öronen
Sorterade ål
skakade ryssjor
Gungades till sömn
under hemresan
Drömde stora drömmar

Jag skulle bli något annat än det här
gå på universitet, avsluta något
läsa ännu tjockare böcker
förstå ännu lite mindre
Skaffa ännu större drömmar
Aldrig dra en ålryssja mer

Så sitter jag här i vuxenvärlden
med halvt uppfyllda drömmar
Längtar efter tidiga dragningar
i Onsala fjorden
och skitiga nävar

Drömmer stora drömmar
om en tid jag ville fly
En oskuldens tid
Den som aldrig går att skrubba bort
ens med rotborste

Och vågorna
de rullar fortfarande
när jag somnar

Det är morgon i Stråvallabukten

Här kommer en novell från Hallands norra regioner...
Någonstans hörs trutarna. Jag hör dem där jag ligger i fören. Jag känner lukten av tång där jag ligger i ryssjhögen och jag hör Mercurymotorn surra. Tången luktar ruttet och salt. Runt mig är havet och det kluckar mot skrovet. Luften är redan varm och kommer snart att bli klibbig, blandad med salt. Båten går långsamt fram med trutarna som ständigt följe. Det är tidig morgon och det är bara vi vakna. Bara pappa och jag. Och trutarna. Båten som vi far i är stor för att vara en eka. Hon är svartbetsad med tjära och kallas för Svarta skräcken. Hon har varit boskapspråm förr och farit ut till öarna med getter, får och kor, säger pappa. Jag vet inte vad som är sant och vad som är skröna. Det är svårt med det där i pappas värld och jag har lärt mig av honom. Jag ligger gärna här i fören och fantiserar ett liv som jag skulle vilja ha. Jag drömmer om att bli författare, att skriva stora romaner och dikter som folk faktiskt kommer ihåg. Men allt det där är långt borta nu när jag ligger längst fram i fören på Svarta skräcken medan hon nästan svävar fram över vattenytan.

Svarta skräcken är full med rengjorda ryssjor. När vi kommer ner till båten om mornarna fyller vi den med nya ryssjor. De som ligger i är för fulla med skit nu och måste bytas ut. När de är fulla med för mycket tång, sjögräs och plankton blir de tunga att dra och det blir inte så mycket fångst i dem. De rengjorda ryssjorna har legat utsträckta nere i hamnen för att torka och sedan skakats för att bli rena. Pappa lägger ut dem överallt och de andra båtägarna brukar gnälla lite men inte för mycket. De är lite rädda för pappa och dessutom är han yrkesman. En yrkesman för respekt med sig. Ryssjorna blir aldrig helt rena och luktar därför fortfarande lite illa. Lukten av rutten tång och småfiskar är dock något som man vänjer sig vid och därför ligger jag här nu mitt ibland dem och försöker ta mig en morgonlur, på väg till första dragningen. Pappa styr båten ut mot Stråvallabukten med Stenuddens båthamn i ryggen. Där ute ligger Nordstö och Vendelsö och väntar på oss. Jag ser upp i skyn som är helt blå och det enda som stör synen är en ensam trut som kommit för nära. Den flaxar och åbäkar sig lite. När vi börjar dra ryssjorna kommer himlen att vara täckt av trutar och det kommer att bli nästan som en solförmörkelse över båten. Trutarna är inga snälla fåglar, de har kört bort fiskmåsarna från deras revir, så de måste hålla sig på land nu. Måsarna är vilse i människornas värld och trutarna håller hov här ute. De är närgångna och har ingen respekt för varken människor eller andra fåglar. En gång förra sommaren när vi låg i Onsalafjorden var det en trut som tog mackan direkt ur näven på mig, så pappa fick ge mig en av sina. Nä trutarna är otyg.

Jag kan känna en svag doft av kaffe borta från pappa. Han har tagit en kopp ur ståltermosen redan. Han är antagligen lika trött som jag men han har inte tid med det, så han dricker kaffe. Han låter mig sova. Han vet att jag är trött och att jag inte har sovit tillräckligt om natten. Han vet att jag brukar sitta uppe och skriva om nätterna. Ofta säger han till mig att det är dags att sova, att det är en arbetsdag imorgon också men det är inte alltid jag lyssnar på det örat. Så varje morgon går jag som i dvala till bilen och jag sover den korta resan ner till hamnen och vaknar bara om pappa säger att han ser ett rådjur springa över fälten nere hos gammelmormor Elsa. Pappa vet att jag tycker att rådjuren är vackra med sina resliga halsar och guldbruna färg. Bilresan ner till Stenudden tar bara några minuter, kanske ett stopp hos Elsa för att hämta något, ryssjor eller något redskap, och sedan på väg igen. Om några år ska vi åka längre bilturer längs E6:an ner mot Galtabäck. Vi kommer att flytta Svarta skräcken dit för att det är större fångster där men det har inte hänt än och jag är fortfarande nästan bara ett barn som pappa låter sova.

Pappa styr båten framåt med ena näven och håller kaffekoppen med en andra. Han har yvigt hår och skägg, min pappa. Han har alltid sett ut så och kommer alltid att göra det, hans hår och skägg kommer bara att bli gråare. Han är yvig till hela sin person min pappa. Han har blåbyxor och rutig flanellskjorta, det är hans paraddräkt. Den där skjortan har han alltid burit, jag minns honom inte i något annat. Min pappa har också ett temperament som jag aldrig har stött på hos någon annan, varken förr eller senare. Hans stubin är inte bara kort, den är labil också och kan gå av när som helst. Det kommer den att göra idag också och kanske kommer han att få mig att gråta, för jag är fortfarande bara ett barn och har inte blivit tillräckligt hårdhudad än. Men så här om morgonen, när han sitter i aktern och dricker sitt kaffe, är han lugn. Han blinkar och vinkar mot mig om jag öppnar ögonen där jag ligger. Han är nog lycklig nu. Jag är fortfarande hans lilla dotter. Jag fortsätter att blunda och hör vågorna mot skrovet, vågorna är inte höga, de är sällan det om mornarna. Det blåser nog bara ett fåtal sekundmeter men det är ändå aldrig riktigt stilla ute på havet, det rör sig alltid. Vågorna är mjuka och smeker båten. Svarta skräcken glider fram och havet söver mig. Havet söver långt efter att man gått i land, ibland kan jag känna hur min säng där hemma gungar som båten gör här ute. Havet, det stora havet som är familjens leverbröd. Havet som har så många färger, så många nyanser, havet som också skrämmer mig. Jag kan knappt simma och vill inte falla i. Kanske är det därför jag trivs så bra med att ligga bland ryssjorna nere på durken, man kan inte ramla i då, det är så tryggt här. Fiskare ska inte kunna simma säger pappa och eftersom jag har svårt att lära mig, tror jag honom.

Efter en stunds färd styr pappa båten in mot Vendelsö där den första länken ligger och jag vaknar till. Hur länge vi har åkt vet jag inte. Det är som en annan tidsuppfattning här ute. Minuter blir timmar och timmar blir till minuter. Pappa säger att det är dags att jobba nu. Jag torkar gruset ur ögonen och reser mig försiktigt upp i båten. Man får vara försiktig så att båten inte gungar för mycket. Himlen över oss är fortfarande blå. Inte förrän vi börjar skaka ur ryssjorna kommer trutarna för att skrika sig hesa och sänka sig över båten i jakten efter mat. Då får man vara försiktig så att de inte kommer åt småålarna. Dem släpper man i sjön igen, för att de ska växa sig större. Svarta skräcken glider in vid de grå klipporna som reser sig höga just här. Vendelsö är annars ingen klippö eller skär. Vendelsö är en ö för människor att leva på. Den har en vidsträckt sandstrand och strandängarna ner mot havet är beklädda av krypande enbuskar som böjer sig för havet och den salta och hårda vinden. På strandängarna går det får som tagits hit med båt från fastlandet för att beta under sommaren. Ännu längre upp på ön finns lite uppodlad mark där öborna odlar sina grönsaker och sin potatis. Från båten kan vi se husklungan uppe på kullen som ligger mitt på ön. Husen är små och röd- eller vitmålade och lite skeva efter alla år. Ur Esters skorsten ser man hur det ryker. Hon är redan vaken. Ester är den enda som bor på Vendelsö som är född här. Hon är gammal nu och hon har en liten lägenhet inne i stan där hon bor om vintrarna. Att bo på Vendelsö om vintern kan bli för hårt till och med för en infödd som Ester. I många år var det bara hon som bodde på ön men nu är det några som har köpt en av gårdarna och driver vandrarhem där, så nu slipper Ester vara ensam här ute. Kanske åker vi runt ön sen och går upp till henne och äter sockerkaka och dricker kaffe. Pappa tycker om att göra det och jag tycker om sockerkaka. Pappas stora dröm är att flytta hit ut till Vendelsö men det är han ensam om där hemma. Så ensam mamma skulle bli här ute. Nä det är bara en dröm som pappa har, han får nöja sig med besöken hos Ester. Pappa har så många drömmar.

Långt bort på andra sidan ön, bortom Stråvallabukten står farmor i sitt kök och tittar efter oss med sin kikare. Det gör hon varje morgon. Hon röker sina gula Blend och undrar när vi ska dyka upp vid horisonten. Hon får vänta ännu en stund. Pappa glider in med båten mot en av de guppande röda plastkulorna som det står GG 554 på, skrivet med svart vattentålig tuschpenna. Kulorna är bländande röda och påminner om eldklot där de ligger och väntar på pappas nävar. Jag är vaken nu, står mitt i båten och väntar också jag, iklädd orangea hängslebyxor i galon. Jag har en gammal lantmannakeps på huvudet som inte är särkilt smickrande men som skyddar mot solen. Mina öron har jag smörjt in, jag brände mig så förra sommaren. Vattnet kluckar där vi ligger och byter hela tiden färg, från blått, till grönt till svartaste svart. Det är djupt just här, djupt som en brunn. Det är bäst att stå stabilt med fötterna. Pappa fångar upp den första kulan och börjar dra i det tunna blå repet som ryssjlänken är fastbunden i. Ljudet när den första ryssjan bryter vattenytan är ett tecken på att arbetsdagen har börjat. Jag undrar hur många kilo ål vi får idag.

Livet vid världens ände

Jag föddes vid världens ände
och den platsen går inte att glömma
Det livet
Den havsluften
Går inte att glömma

Den doften av dieselolja
De glatta stenarna under fötterna
en tidig morgon
innan ögonen knappt hunnit vakna
De minnena bär man med sig

Känslan av vågor långt efter att man gått i land
och de där mackorna med smak av havsvatten
De där galonbyxorna i skrikande orange
Den klibbiga känslan av galon mot hud
Har man med sig

Man tror man lämnar
Man tror man blir någon annan
Med ett annat liv i en annan värld
Men så fort man lyfter på telefonluren
och hör den där rösten
från den platsen där man föddes
så vet man att den man är
beror på just det livet

Den platsen
De vågorna
De människorna
Bär man med sig
Allra längst in under skinnet

Min barndoms marker

Här ska jag begravas
Här bland kråkbär
gravhögar
och längs markens slingrande enbuskar

Här på min barndoms marker
Med mina fotsteg fastetsade i marken
och spåren av mina cykelljul fortfarande synliga
för mina ögon

Här går mina slingrande stigar
över klippor
hala snubblande stenar
och aldrig slutande ljunghedar

Här leder vägen fram
genom snåren
På långt håll
syns boskapen
De kommer aldrig nära

Detta är platsen för alltings början
och alltings slut

Här gick jag så
Flickan som alltid var rädd
Rädd för ormar
för det djupa vattet i Ramsvålas jättegrytor
Allra mest för andra människor

Här gick hon, skiten
med smuts under naglarna, tovigt hår
Ställde cykeln mot stängslet
hoppades slippa möte
gick som i andakt

Hon stannade
Tittade ut över Kattegatt
Fortsatte att hitta på sina historier
vilade sitt huvud mot hällarna

Här gick hon
och allt som oftast vill hon tillbaka
Här ska hon begravas

Jag var ensam då

När jag växte upp
med den märkligaste pappan i världen
fick jag lära mig
att vara kommunist
det var fint
och att präster
egentligen bara är trollkarlar

Så jag fick varken vara med i kyrkans barntimme
eller scouterna
utan gick mest ensam där hemma
och funderade ut historier
som jag iscensatte
med mig själv i alla roller

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

I skolan hade alla Göteborgsposten
men vi hade Arbetet
så jag kunde aldrig klippa ut den artikeln
som fröken ville att vi skulle ta med oss till skolan
Och sen kom pappa in i klassrummet och gormade och skrek
för vi skulle visst slutat för fem minuter sedan

Han hade fiskarkläderna på sig och luktade lite illa
men det var ingen som sa något
för alla var lite rädda för honom
och jag ska väl vara glad för det
för det var aldrig någon som rörde mig
hur konstig jag än var eller verkade
De pratade väl bakom ryggen på mig istället

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

Jag levde i en fantasivärld
och märkte inte så mycket av det som pågick runt mig
Men jag var en snäll flicka
som åt upp den stekta torsken och den överkokta potatisen som låg på tallriken
Varje dag var det samma torsk och potatis
kändes det som
Jag byggde mina luftslott
och skrev mina sagor
där jag gick över ängarna och fälten där hemma

Mycket lite har någonsin rört mig
Det har runnit av
som vattenfärg
på glansigt papper
Jag har alltid varit mig själv närmast
och hittat på historier inne i mitt huvud
För dit in
kan ingen
någonsin komma

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

Det kittet som håller oss samman

Vi hade inga familjefoton
hemma hos oss
med skevt leende barn
och 80-tals frisyrer
Vi hade mormors emaljer
och politiska teckningar från Göteborgs hamn

Vi hade inga tavlor i guldram
eller videobandspelare
Vi hade en svartvit TV
och en ständigt förbannad pappa

Och varje dag skulle jag springa minst två kilometer
för annars blev jag ju
aldrig världsmästare
Helst på längdskidor
Fast det fanns ju ingen snö
i Halland
så pappa sjöng
Hello Africa tell us what we are doing?
på skidtävlingarna
Och jag svor
och pappa skrek
Och jag svär att jag lika gärna hade kunnat slå ihjäl honom
Eller i alla fall
sparkat honom på minst lämpliga ställe
Men det gjorde jag inte
för man måste vara lojal med den som ställer mat på bordet

Vi var den konstigaste familjen på mils avstånd
En övervintrad kommunist
utklädd till fiskare
med ett par barn
och en fru
Spelandes kärnfamilj
i det sovandes förortssamhället

En far med drömmar
om att hans dotter skulle bli
den idrottsstjärna han själv aldrig blev
Jag skulle bli som den där fridrottaren
som sa nej till kapitalismen
som han ständigt tjatade om
Men istället svor jag och bad honom dra åt helvete
igen och åter igen

Och sen slutade jag tävla
och ville inte träna mer
och då var allting förstört
Nu var jag bara en oregerlig tonårsdotter
som ville skriva
och hålla på med politik
Sånt som han själv höll på med
men som man inte kunde bli någonting av
Ingenting blev någonsin som förut
ingenting fanns kvar
inget kitt som kunde hålla oss samman

Det där kittet
som ändå gjort oss oskiljaktiga
det som höll oss samman
och höll oss kvar
Det har aldrig någonsin kommit tillbaka
Jag sörjer det

Vi bodde i den där borgerliga kranskommunen
och livet var för jävligt
Det tog lång tid innan allt blev bra
Det kommer kanske aldrig någonsin att bli bra
Det kommer aldrig att bli bra

Minnen från Jutegårdsvägen

Jutegårdsvägen
Varje dag på väg hem
längs Jutegårdsvägen
Och det blåste ständigt motvind
precis som det gör här nu
Mammas böjda axlar nådde nästan ned till marken
när hon varje dag gick hem från buss 732
längs Jutegårdsvägen
Hon bar på tunga tygkassar med mat från Göteborg
Hon jobbade där
tog bussen tåget och gick längs Jutegårdsvägen
för att komma fram
och tillbaka

Ibland kom pappa och hämtade henne
om han inte var på sjön
och oftast när det var vinter
Och jag hade alltid för liten cykel
men pappa sa att den var bra
och det var den säkert också
när man tänker på det såhär i efterhand

Om somrarna
kom mormor och morfar
med tunga tygkassar farandes med buss 732
för att hälsa på oss
Det var sötebrödsdagar
med frukter från konstiga länder
som jag inte ens kunde uttala namnet på
och lyxiga pålägg som mormor
hade köpt i Saluhallen
Jag stod i köket och tittade på
när hon packade upp

Vi var uppe nästan hela nätterna
de där somrarna
och mormor och pappa pratade alltid om
det annalkande miljöhotet
Jag blev rädd
och kunde inte sova
Jag tänkte på ozonhålet
när mina klasskamrater tänkte på folköl
och det motsatta könet

Jag fick mens
Det var en sommar
och jag blev så rädd
där jag gick längs Jutegårdsvägen
och drog fötterna efter mig
för att inte behöva bli vuxen
Kunde jag inte få slippa?
Mamma saatt det inte var valfritt

Jag drömde om ett annat liv
utan klasskamrater i Paladiumskor
och Chevignonjacka
Om man tog buss 732 från Åsaskolan
kunde man visst komma dit
Jag försökte några gånger
men kom bara till Kungsbacka station
och där var det inte mycket bättre

Jag gick på högstadiet
och det stället måste ju ändå ha varit
helvetet på jorden
Korridorerna räckte nog ända bort
till Antarktis och så lång var ju inte ens
Jutegårdsvägen
Det var ett fruktansvärt ställe
Smedingeskolan
och det måste slöjdläraren också ha tyckt
för han hängde sig visstvid ett senare tillfälle

Jag var sen varje morgon
Pappa gav mig frukost på sängen
och jag gav mig av
när det var exakt 5 minuter kvar
till skolbussens avgång
men jag missade den aldrig
hur mycket jag än försökte

Jag cyklade hem från skolbussen
varje dag
längs Jutegårdsvägen
och det blåste ständig motvind

Det blåser fortfarande motvind
Kanske också längsJutegårdsvägen
men det gör mig inte lika mycket nu