Vi hade aldrig känt oss ensamma om vi bodde i samma stad

Vi hade aldrig känt oss ensamma om vi bodde i samma stad
Aldrig känt oss så tomma
glädjelösa
och så in i själen sorgsna
som jag gör just nu

Det är fredag här i Medelsvenssonstaden
Det är en vacker sommarkväll
och jag känner mig ensammast i världen
På uteserveringarna sitter människor
De ler
skrattar
skålar i alltför dyr öl
Jag cyklar hemåt
med en hemköpskasse på cykelstyret
och jag känner mig sorgligast i världen

Du ringde förra helgen
med samma känsla i bröstet som jag har nu
Vill bara höra din röst

Du är min stora kärlekshistoria
du är mina händer och fingrar
Du är den jag saknar
den jag tänker på

Vi hade aldrig känt oss ensamma om vi bodde i samma stad

Komma hem

Vi gick upp sådär tidigt
som man annars bara gör när man ska gå på sjön
Vi skulle hälsa på Gud där i Frillesås kyrka
och folk tittade på oss
förvånade över vad de såg
men det var att komma hem

Vi lämnade Stuv
och vi for i bilen
Det var som i somras
då allting kändes bra
Vi lyssnade på Radio Halland
antagligen var det dansband på

Vi såg härliga Åsa-bor ta en promenad
vid det o så chica havet
De log så härligt och gick i bredd mitt i bilvägen
Vi svor i kapp när vi for förbi

Vi fyllde bakluckan med krabbor och hummer
Jag halkade nästan ner i vattnet
för jag hade fel stövlar på
Och solen lös så där vackert som den bara
kan göra vid Stenuddens båthamn
en juldag i december

Vi åkte gamla E6:an ner till Bua
Det här är att komma hem
Ringhals låg där
och Väröbruk
och doften av nykokta skaldjur
gick inte gå att missta
inne på fabriken

Vi stannade på tappen i Frillesås på väg tillbaks
De ska visst stänga snart
Hela landsbygden ska visst stänga snart
Vi köpte godissnören och coca cola
för julmusten var slut
Snart tar allting slut
men det här kommer alltid vara
att komma hem

Du, jag och Giovanni

Vi satt hemma i lägenheten igen
med mera folkölsburkar än igår
vi drack Tequila
och jag tvingade dig att gå ut
jag var rädd att jag skulle gå sönder annars
och du bet ihop
du gjorde det för mig
så vi tog bussen in till stan
vi drack ännu mera
så jag inte skulle gå i sönder
och du gjorde det för mig

Vi gick hem längs gatorna
du pissade i Nissan
och jag retade upp någon
som skrek fitta efter mig
du sa nu går vi
det är dags nu

Vi kom hem mitt i natten
jag sa får jag inte se Giovanni Ribsi nu
så vet jag inte vad jag gör
och du satte på Heaven på DVD:n
och jag somnade
i soffan där
men du gjorde det för mig

Jag vaknade av att telefonen ringde
på andra sidan
en likadan som som jag
på en helt annan plats
jag sa tur att du ringde
annars vet jag inte vad jag gör
och jag somnade
tills telefonen väckte mig igen
med samma röst på andra sidan luren
med samma desperation
och vilsenhet

Du gjorde kaffe till oss på morgonen
och vi låg där i sängen
med varsin kaffekopp
huvuden som värkte
och hos mig kanske något mer
du sa jag måste hitta någon snart
och jag sa att då följer jag med dig
jag dricker med dig tills du vågar
jag berättar för henne
hur fantastisk du är
tills hon tror mig
det är visst så vårt liv är nu

Vi skildes åt på eftermiddan
du åkte hem till Gullbrandstorp
och jag släpade mig genom regnet
till järnvägsstation
men snart
ska vi åt samma håll
du och jag igen

Nu är det
du, jag och Giovanni
och inga jävlar kan ta oss

De som alltid finns där

Jag pratade med honom i telefon förut
pojken som jag vet att jag älskar
han som finns där
han som skrattar
och säger att allt kommer att bli bra
2009 kommer bli ett fantastiskt år
jag vet inte om jag tror honom
men jag vet att han kommer att finnas där
som han alltid gjort förut

Snart kommer han med tåget
brodern som jag vet att jag älskar
han som bär på samma skuld
som har samma hål i hjärtat
han som ringer mig om nätterna
och säger obceniteter som ingen annan kan
det är ju tur att jag inte tror honom
men jag vet att han kommer finnas där
som han alltid gjort förut

Hon ringde mig igår
flickan som jag vet att jag älskar
hon som håller mitt hjärta i handen
och min kropp nära sin
hon som säger att vi alltid har varann
oavsett vad som händer
jag vet att jag tror henne
och jag vet att hon kommer finnas där
som hon alltid gjort förut

Jag kom hit till lägenheten vid järnvägen
i Kungsbacka innerstad
och här finns modern som jag vet att jag älskar
Hon häller upp kaffe i koppen
och säger
Tania, allt kommer att bli bra
jag vet inte om jag tror henne
men jag vet att hon alltid kommer finnas där
som hon alltid gjort förut

Det finns de som kommer och går
och det finns de
som aldrig går
ifrån

Hålet i hjärtat

På andra sidan köksbordet sitter modern med sina artrosfingrar och frågar sin än en gång misslyckade dotter när hon ska komma hem med en 40:åring. Kanske en som redan har barn, så hon slipper tänka på det där med barnbarn, hennes dotter lär ju inte producera några. Kanske sonen men det vet man ju aldrig. Dottern sänker sitt huvud ner i kaffekoppen i det alltför trånga köket i Kungsbacka innerstad. Hon har precis lyckats landa sitt första fasta jobb efter år med vikariat och visstidsanställningar och studier som tillslut blev klara. Hon har precis flyttat in i sin nya stora lägenhet med en hyra som hon knappt har råd att betala och hon har precis slängt sitt andra långa förhållande i soporna. "Du har både jobb och lägenhet" hör hon C:s röst säga i sitt huvud men det hjälper henne inte. Hon kommer aldrig att lyckas med det där som man ska, hon har försökt och kanske är det inget för henne.

Hösten har varit lång och huvudet har slagits i väggen mer än en gång. Hon har suttit i C:s kök på andra sidan Medelsvenssonstaden, staden där hon har bott hela sitt vuxna liv, och utanför har regnet öst ner. De har funnits där för henne, C och D. De där grabbarna har varit hennes trygghet, inte alls de som man skulle kunnat tro. De andra vännerna har varit för långt borta, för upptagna med sina egna vuxenliv eller inte förstått henne fullt ut. Det är C och D som har talat henne till rätta, klappat henne på ryggen och sett till att hon supit ned sig tillräckligt för att orka. De långa diskussionerna nätterna igenom, D:s kärleksförklaringar till Zlatan och C:s ständiga tjat om veckans South Park-avsnitt har hållit henne flytande, till och med skrattande. Hon är jävligt tacksam för det de gjort för henne, men de kan inte fylla hennes hål i hjärtat.

Nu sitter hon här i barndomsstaden med modern på andra sidan köksbordet och känner hur axlarna trycks ned mot bordsskivan. Hon har försökt springa av sig skiten idag, när hon for hem till barndomsstaden lade hon löparskorna högst upp i väskan, så att det bara skulle vara att ge sig av när det tryckte över bröstet alltför mycket. Hon har sprungit genom radhusområden, sett medelålders par med hundar promenera längs Kungsbackaån, sett par i hennes egen ålder med barnvagnar och hon har sprungit ännu fortare. När hon var nästan hemma, såg hon honom, hennes första stora kärlek stå vid en bankomat. Hon slutade andas, rörde bara på fötterna. Skyndade sig därifrån, hoppades så in i norden att han inte såg henne. Hon har hört att han är lycklig, att han har en ny, som antagligen behandlar honom bättre än vad hon någonsin gjorde. Att hon alltid ska vara så besvärlig, att hon aldrig blir nöjd. Hon mindes hur hon alltid klagade på honom, hur hon skrek och svor och hur han aldrig någonsin kunde förstå henne. Hur skulle han? Hon som ännu inte lyckats förstå sig själv eller sina egna handlingar. Han har det så mycket bättre utan henne, ett så mycket enklare liv. Hennes mor säger att man nöjde sig med mindre förr, att man försökte till sista andetaget men hon har aldrig sagt om det var bra eller dåligt, bara att det var så. Dottern vet inte, men hon känner som vanligt skuld. När hon ser honom känner hon skuld. När hon tänker på sin andra stora kärlek känner hon skuld. Hon känner skuld när hon tänker på hur hon själv hanterat livet, tänker på sin egen svaghet, rädsla att gå i tid, hur hennes uppbrott sedan har blivit så totala. Inte en gång har hon vänt sig i dörren, hon har aldrig ångrat sina handlingar då. Hon ångrar snarare hur hon inte har handlat förrän det egentligen har varit för sent. En gång kan man väl misslyckas men två gånger börjar bli till en vana. Kanske är det så hennes mor ser det, hon skulle aldrig säga det men dottern vet ju inte vad hon tänker och känner där längst inne. Hon häller upp mer kaffe i kopparna framför dem istället.

Utanför finns den gråa december, de här sista dagarna fram till jul ligger som ett grått täcke framför dem. De ska göra de sista inköpen och dottern har kommit för att finnas vid sin mors sida, det är vad döttrar gör när morfäder lämnat jorden. Hennes mor är trött och sorgen tynger hennes skuldror, hon känner ständig skuld inför mormodern och allt som hon hela tiden måste göra, måste orka. De är tre kvinnor, dottern, modern och mormodern och alla känner de sorg. En del människor verkar av naturen vara sorgfria, vad som än händer dem, men så är det inte hos någon av dem. Det är som de ständigt bär på något som tynger dem, som om de aldrig kan vara riktigt genuint glada. Det finns alltid något där som gnager, något hål i hjärtat som måste täppas till först men som aldrig riktigt fylls igen.

Så talar modern om hur dottern alltid kastar sig in i saker med huvudet före, utan att tänka. Det är det där hålet som måste fyllas, den där förbannade drömmen som måste besannas och nu har hon bara en chans på sig. Ingen får väl mer än tre försök? Modern säger att hon inte vet, hon har inte heller alltid gjort rätt val, hon har vantrivits med livet och hon har inte uppfyllt sina drömmar. Dottern suckar, hon önskar sig en mor med alla svar men hon får nöja sig med den snart 60-åriga kvinnan på andra sidan köksbordet. Hon gör så gott hon kan, är en så bra mor som hon kan. Hon har alltid funnits där, funnits där för brodern och för henne. Antagligen har de inte funnits där lika mycket för modern när hon har behövt dem. Antagligen har de varit för upptagna med sina egna liv, sina jobb och sina drömmar men nu sitter dottern ändå här och ber modern om svaret på något av det svåraste.

Det värsta är väl att dottern själv vet svaret på det mesta. Hon vet själv vad hon söker, vem som måste liknas, vem som måste bli nöjd: hon vet allt det där. D har försökt prata med henne om det där, hon har själv talat om det där. Det stora hålet i hjärtat som det bara finns en som kan fylla. Det finns bara en man som någonsin lycktas linda henne runt sitt finger, det finns bara en relation där hon känner sig svag, där det inte hon som har makten. Hon vet allt detta och innan hon har löst det, så måste hon vänta, kan inte släppa in någon under skinnet. Detta försöker hon tala med modern om men det är så svårt. Det är svårt att säga att det inte spelar någon roll om hon kommer hem med en 40-åring eller en 25-åring, hon måste själv täppa till hålet först.

Dit man tillhör

När telefonen ringer
och det är det dåliga samvetet som ringer
det som tär mig i bitar
fast jag ständigt försöker bryta mig loss
då är jag tillbaka på den där platsen
som jag aldrig någonsin kommer ifrån

Då kommer fjättrorna tillbaka
de som jag låst fast mig själv i
för att aldrig slippa loss
för att jag vet
att det är där jag hör hemma
även om jag försöker tro att det är någon annanstans

Det finns människor man aldrig kommer ifrån
hur man än försöker
som drar ner en
och får en att känna ständig skuld
för att man vet
var man egentligen hör hemma
även om man ständigt försöker bryta sig loss

Så när telefonen ringer
en vecka innan
den där dagen
som man ska vara så jävla lycklig på
då är det än en gång som hela världen rämnar
för man vet vart man tillhör
var det verkliga hemma är
det går bara inte att komma ifrån

Dom säger att det är vinter nu

Dom säger att det är vinter nu
att mörkret sprider sig över gatorna
att vi går som i dvala
släpar våra fötter efter oss
tittar ned i marken
att vi snart faller djupt
ned i avgrunden

Men jag tror att det är först nu som jag lever
som jag vågar andas i alla fall lite
och är det någon som frågar
om magen fortfarande värker
om hjärtat fortfarande slår lite för fort
så är det nog fortfarande så
men jag tror att det är bra nu
för det inte gör mig lika mycket längre

För visst är det vinter
och visst halkar jag min väg över gatorna
och visst fryser jag
det blåser in en isande kall vind under jackan
när jag går över övergångsstället
men det gör mig inte lika mycket längre
nä det gör mig inte lika mycket nu

För visst sover jag fortfarande för lite om nätterna
och jag har fortfarande svårt att hantera mig själv
hålet i hjärtat finns fortfarande där
men jag tror att det långsamt krymper
till oigenkännlighet
för inget gör mig lika mycket längre
nu när jag snart kommit över mig själv

Dom säger det är vinter nu
med kyla, ständigt mörker
och isande vindar längs Laholmsvägen
och visst har dom rätt
men det gör mig ingenting
för ingenting gör mig lika mycket nu
Jag har alltid gillat vintern