Barn som slåss med pinnar

Det händer så mycket skit därute i världen
men jag bryr mig inte

För på min skolgård
slåss barn med pinnar
jagar dom varandra
över skolgården
kallar dom varandra öknamn
tar dom upp sand
som dom kastar i varandras ögon

Och när jag kommer hem
oroar jag mig inte
över världssvälten
Skiter jag i klimathotet
och världens oroshärdar
För min skolgård
är sin egen oroshärd

För du är fel och du och du och du
och du är jävligt ful
och din morsa och din farsa
och fan vad du ska få
om du säger till fröken!

Så vi skriver likabehandlingsplaner
och vi har antimobbingsgrupper
och kamratstödjare
(som får stryk varenda jävla rast)
Och vi har lärare
i fula, gula västar
(med ögon inte bara i nacken)
som patrullerar skolgården
som några förbannade poliser

Men det hjälper inte
För bakom buskarna
sitter ändå någon och gråter
med sand i ögonen
och blåmärken
och jävligt ont i pyttelilla hjärtat

Och bakom planket
sitter ändå någon och håller gråten inne
med ont i magen
och blåmärken
och en stor jävla bula i huvudet

Så jag ringer hem
Till barnen som slåss med pinnar
som kastar sten
och som skriker så fula ord
att inte ens jag har hört dem förut
Och jag säger att nu är det nog
Nu får det fanimej vara nog!

Men det hjälper inte
För på andra sidan luren
finns en oförstående mamma eller pappa eller syster
eller bror som säger:
– Det var väl någon annan som började
Det var säkert han eller han eller hon
Det är alltid han som börjar
– Och du vet ju hur barn är
Dom leker ju bara
Eller om jag har tur:
– Vi ska prata med honom
För 444:e gången i ordningen
Och jag suckar i tysthet
och säger att:
Då säger vi så

Så jag skriver åtgärdsprogram
och fyller i ännu fler papper
Och jag har värderingsövningar
och beslagtar ännu fler pinnar
Och jag skriker ännu lite högre
och försöker hålla svordomarna borta

Så jag kramar barn som gråter
och jag plåstrar om blödande knän
och jag ger så jävla mycket kärlek
som jag bara orkar
(Och har jag tur
hinner jag kanske planera
några lektioner också)

Och när jag kommer hem
Funderar jag inte över världsekonomin
eller den globala lågkonjunkturen
För på min skolgård
är det ständigt lågkonjunktur

Jag tänker på Jan Björklund
och hans prat om disciplin och ordning
och fucking jävla reda
Och jag tänker i mitt stilla sinne att:
Hoppas inte den jäveln kommer hit
För då kanske jag också
börjar slåss med pinnar

Poetry slam

Nu på måndag den 30/3 är det Hallandsfinal i Poetry slam på The Fox and anchor i Halmstad kl 19 00. Jag kommer att vara med, så kom gärna och titta när jag och de andra finalisterna gör upp om titeln Hallandsmästare i Poetry slam!

/Tania

A-kassan bryr sig inte om så banala saker som kärlek

Dom säger på nyheterna
att jag kanske blir arbetslös snart
men det gör mig inget
För du säger
att du följer mig överallt

A-kassan bryr sig inte om
så banala saker som kärlek
även om det är den som är
krass verklighet
Den bryr sig inte om
hur du ser på mig
när jag går över vardagsrumsgolvet
Hur du ler
när jag säger
att jag inte har några underbyxor på mig
eller hur jag låter dig hållas
när du vill spela din favoritlåtar för mig
fast jag tycker att det är lite väl
pretentiöst
för en tjej
som mig

Lågkonjunkturen bryr sig inte om
att det är fredag
och att min arbetsvecka
i alla fall på pappret är slut
Den bryr sig inte om
hur du uppslukas
av Olle Ljungström-dokumentären
på SVT
Hur vi dricker lite för mycket
och hur vi somnar sen
utan att vi vet var jag börjar
och du tar vid

Anders Borg bryr sig inte
Maud Olofsson bryr sig inte
och det gör väl knappast
Sven-Otto Littorin heller

Men du säger
att du följer mig
vart som helst

090302 lyckas jag äntligen få ur mig något

Du försöker göra motstånd
Du försöker verkligen göra motstånd
Du knyter händerna hårt i fickorna
och du försöker göra motstånd
Du kniper ihop ögonen
och du försöker göra motstånd
Du kryper ihop i fosterställning
och du försöker göra motstånd

Du försöker göra motstånd
men det kommer att hända likförbannat
Du vet att du gör fel
men du gör det likförbannat
Du tror att det är värt det
så du gör det likförbannat

Så det här är du nu
och det andra, det är han
Det är så svårt att veta var gränserna går
Var ni nuddar varandra
var den ena slutar
och den andra tar vid
När ni somnar
och var ni vaknar
Vart du tar vägen när du lämnar honom
och kliver ut genom dörren
Vad han gör när du inte är där
Hur han går över vardagsrumsgolvet
ut mot balkongen

Du försökte göra motsånd
Du försökte verkligen göra motstånd
Du försökte hålla dig undan
och hålla dig själv på avstånd
Du stängde in dig bakom den fysiska dörren
och du försökte stanna där
Du försökte göra motstånd
Du försökte verkligen göra motstånd
men nu går det inte mer

Så ni sover med händerna tvinnade

Exakt samma rum

(Till min käraste mor)

Det är exakt samma rum
Exakt samma kalla lysrörsljus
Samma rostfria skålar på bänken
invid dörren

Det är samma sammanbitna
vita rockar
Det där sterila som slår emot dig
(som en dålig andedräkt)
Du ryggar tillbaka
Det är exakt samma
bara en annan årstid nu

Ingen ser det på dig
Ingen ser hur du biter ihop
hur du kniper ihop ögonen
Hur blodet strömmar fort
genom sina gångar
Hur händerna knyts
och knogarna vitnar

Ingen kan se vad du genomgår nu
Ingen vet hur du tappar fattningen
och faller
Du står där med båda fötterna på jorden
Krampaktigt

Ingen ser det på dig
Ingen vet att det är samma rum
bara en annan årstid nu
Inte ens hon
Inte hon som åter behöver dig

Du får inte visa henne
Hon får inte se det
Så du biter dig i tungan
tills du blöder

De rusar runt er
De vita rockarna
virvlar runt er
och de ber er sitta ner

Du har tappat all fattning
men du står kvar
Det är hon som är gammal
Det är hon som inte har någon ork
Det är hon som är modern
men det är du som är
i exakt samma rum

Hon sitter böjd
Du ryggar tillbaka
(dröjer kvar)
borta vid dörren
Hon är inte majestätisk längre
Hon är inte huvudet längre
än andra kvinnor mer
men hon tittar fortfarande ner
på er andra
där nedanför

Du vet inte hur mycket du orkar
Den här tiden dras ut allt mer
(som ett tunt gummiband)
Du är inte rustad för detta

Du trycker dig krampaktigt upp mot väggen
De vita rockarna rusar förbi dig
De ser inte
de hör inte
hur du viskar för dig själv
att det är exakt samma rum

De ser inte hur du famlar
Hur du håller dig fast
Hur du naglar fast dig själv
för att ingen ska se
att du i själva verket
bara är en liten vattenpöl
som sakta rinner mot avloppsbrunnen

De undersöker henne
Du tänker på din far
Hit kom han
den allra sista dagen
Det är exakt samma rum

Ingen ser hur du till sist
rinner ner i avloppsbrunnen
och helt försvinner

Jag säger att jag rasar nu

Den här tågresan börjar nu 12 02 

söndagen den 18:e januari

Där utanför

snö längs rälsen

Här innanför

hon som inte vet

vem det är hon klätt sig i

Där utanför

vinterkyla/ isande vindar

Kupén tom

på allt utom hon

på allt 

(det är tomt på allt)

hon ser sig inte ens reflekteras

i fönsterrutan

Ser bara blanka havet 

(Stråvallabukten)

passera 

utanför

Det är det här landskapet

som hon passerar

Som passerar genom henne

Dessa skenor

som skär in

i huden

Huden som varit hon en lång tid

(med endast porer som sprickor)

Hon iklär sig den här

huden

Hon bär den som kläder

Som att iklä sig

halvdyra danska designerkläder

för att synas 

lite tydligare

i konturerna

Men den här huden bleknar bort nu

tappar de starka konturerna

flyter ut

De här kläderna är urtvättade nu

De raderas

reflekteras

inte längre

ens i kupéfönstret

Hon bär inte upp den längre

Hon sjunker ihop/ töms på luft/

på innehåll/ på yta

Hon döljer sig i tågsätet

Ögonen precis ovanför 

fönsterkarmen

Ögonen tittar ut

över landskapet/ rör sig sakta/ betraktar

Det är så vackert där ute

att allting rasar

Allting rasar

Jag säger att jag rasar nu.

Jag säger att jag rasar nu.

Jag säger att jag rasar nu.

Jag tänjer den här huden

tills den brister

och sen har jag den inte längre

Jag blundar och jag säger

att jag rasar nu

Tåget ankommer stationen

12 57 prick

Hon stiger av 

Går långsamt hem längs Laholmsvägen

Januari

Det är snålblåst

Hon har rasat nu

Hon plockar upp sig själv

Hon går vidare.

Var tacksam för det du!

Vad är det egentligen för fel på
vardagens småskavanker?
Som damm i hörnen
stora som otrimmade pudlar
högar av disk
som belamrar diskbänken
och små oförrätter
som man blivit utsatt för
av exempelvis försäkringskassan

Man borde egentligen vara tacksam
för de små vardagliga helvetena
För obäddade sängar
obetalda räkningar
och ännu en kallelse
till arbetsförmedlingen

För grannar som klagar på
att det låter som man
möblerar om hela nätterna
för måsar som jagar en
över gården
när man har bråttom till jobbet
för gamla kärringar som skriker
och slår i elementen om nätterna
så man inte kan sova

För studenter
som ännu inte insett
att det finns människor
som ska gå upp tidigt om mornarna
och förtjäna sitt leverbröd
för överklasskärringar
som vägrar plocka upp hundens skit
så man trampar i det
med de nya skorna

Man borde vara tacksam
för allt det där jävliga
man utsätts för om dagarna
Det gör ju i alla fall
att man är en verklig människa

Utan dessa livets skavanker
skulle livet vara
än mer outhärdligt
än mer ointressant att leva
Nu har man i alla fall
någon form av existensberättigande

Det är ju vardagens små helveten som gör
att man vet att man lever
Att man inte är nån döing
som det tar två veckor
för ordningsmakten att upptäcka
när grannarna tillslut
reagerar på
att någonting luktar
jävligt illa i trapphuset
och att det inte är deras egen skit
och förmår sig
att ringa polisen

Var tacksam för det du!