Uppdaterad version av: Livet pågår fortfarande här inför väggarna

Läste den här dikten som en krönika över veckan som gått i P4 Radio Halland 100723. Några raders tillägg, från tidigare. Ville fokusera på hur värmen påverkar oss, framförallt äldre människor.

Livet pågår fortfarande här inför väggarna
Den gamla damen
har lämnat sjukhuset nu
Sitter i den bekväma stolen
som en gång var hennes makes
och tittar ut över havet

Havet rör sig
där långt utanför fönstret
Det rör sig sakta fram och tillbaka
Hon hör
skogen
strandfåglarna
pågå
Bilar på väg ned till stranden
en och annan hund
åbäka sig

Själv pågår hon inte så mycket längre
orkar bara röra sig
en liten stund i taget
Det värker så
i benen
ryggen
och hjärtat slår lite för fort
om hon lämnar stolen alltför hastigt

Hon går en bit med rollatorn
för att ta en macka
i kylskåpet
Det står ett glas mjölk där också
Kylskåpet rasslar
det bråkar så förskräckligt med henne
men det pågår fortfarande
så hon håller sig lugn

Hon är så tacksam för flickorna
som brer hennes smörgåsar
som tar på henne stödstrumporna
och smörjer hennes ben

Ibland kommer det en pojk också
och han är lika fin han
När han ler under luggen

Hon är tacksam för barnen
Döttrarna och sonen
som kommer och går där
Det känns nästan skönt när de bråkar
det blir lite liv då
och det händer
att hon ler åt eländet
sådär lite i smyg

Det är skönt med lite liv
i alla fall en stund i taget
att någonting fortfarande pågår
här inne i huset
och inte bara utanför hennes fönster

Nu har barnbarnen
byggt bo
i stugan ovanför
Hon blir lite orolig
för dem
när hon känner lukten av grillning
Orolig för skogsbränder
det är så torrt nu
De är väl försiktiga?

Men hon är glad att de kommer
att de tar hand om vinbären
att de är glada och skrattar
att livet fortfarande pågår där uppe

Bara de är försiktiga med cigaretterna
de har lovat att vara försiktiga med cigaretterna

Hon återvänder till stolen
väntar på nyheterna
löser korsord i nya Hemmets
Ibland är orden lite för svåra
så hon struntar i dem
Hon vilar sina ögon
en stund
istället

Hon är så trött nu om dagarna
för det är så varmt i huset
i juli
och det är så svårt
att sova om nätterna
Hon vänder sig fram och tillbaka
vrider både sig och sina lakan

Hennes dotter har ställt in en fläkt
inne i sovrummet
men den
för så mycket oväsen
Det är som om trutarna
har byggt bo på fönsterbrädet
så hon ställer in den i garderoben
där kan den pågå lite i skym undan

Fast det säger hon ingenting om
för hon är tacksam
och dottern är så orolig
både för hennes hjärta
och sitt eget
Så nu hon vilar här i stolen istället
medan hon väntar

Kanske somnar hon en stund
och drömmer om
om en annan tid
En tid med ork i kroppen
cykelturer
och trädgårdsarbete

Snart kommer flickorna
och frågar vad de kan göra för henne
Hon ska le åt dem
säga att de är hennes solstrålar

Kanske kunde de bara pågå lite?

Jag är det osynliga barnet

Jag är det osynliga barnet
den ensamma
ensam långt in under huden
den isande
den hukande längs husgrunderna

Jag är hon med den undvikande blicken
den ni mött
men aldrig nånsin känner

Jag kunde riva era väggar
flaga färgen på era fasader
slå sönder de finaste glasen
men jag vandrar mina osynliga stigar

Jag sitter stilla
minsta vindpust fäller mig
minsta surrande fäller mig
så jag sitter stilla

Ingen kan märka mig här
bakom knuten
Ingen kan se mig
där jag kryper ihop
till nästan oigenkännbarhet
jag sitter stilla

Ingen kan höra mig här
vinden tystar mig
sveper omkring mig
bäddar in mig i sitt täcke

Jag sitter stilla
jag samlar mod
tills ingen längre kan se mig
tills ensamheten är total
huden rinner av mig
ögonen slutar stirra
fotsulorna inte ger av sig ett ljud
på sina vandringar

Jag är det osynliga barnet
jag är samma barn nu som jag alltid varit
jag vandrar samma stigar
jag trampar över hällar
lägger mig att vila
på ljunghedar

Jag gömmer mig för mänskligheten
människor är hårda som stenar
människor är seniga
som krypande ormar
de sticker i fotsulorna
bränner i huden
så jag sitter stilla

Jag gömmer mig undan
här bakom knuten
Jag låter ingen komma åt mig
jag låter ingen komma till mig
jag låter allting rinna av
jag låter allting sakta rinna av

För jag är det osynliga barnet

Jag tampas med utsikten över Vendelsöbukten

Har inte publicerat ngt på ett halvår, tänkte att det nog är dags. Texten är dock från i vintras!

Jag tampas med utsikten över Vendelsöbukten
Jag tampas med utsikten över Vendelsöbukten
slåss med den vinterblå himlen
med de förbipasserande tågen
nere vid kustlinjen

Det är så förbannat vackert här
när solen sakta försvinner
bakom öarna
ljusen tänds i fönstren
hemma hos öborna
och isen fortsätter fortsätter
bort mot horisonten

Det är vinter nu
detta är en istid i dubbel bemärkelse
Detta är min istid

Försöker krampaktigt
acceptera skönheten
utanför fönstret
Inte slå den ifrån mig
för att det är enklare så

För att det är enklare
att gräma sig
att sitta bitter med
en kopp snabbkaffe
mellan kalla fingrar
och känna otillräckligheten
komma till sig

För att det är enklare
att ge upp
inför det egna motståndet
än att kapitulera
inför utsikten över havet

Detta är en bergstopp
som jag sitter på
Jag har ett val
för att jag är människa

Jag väger
tröttheten
mot skönheten
på guldvåg
Känner orken
långsamt komma tillbaka
genom kroppen
Låter magvärken släppa
och känslan av tillräcklighet
nå ut i fingertopparna

Tar mig sakta upp för berget
Känner lugnet
till slut infinna sig

Träden hänger tunga av snö
längs landsvägen
Istappar gnistrar till
mellan grenarna

Detta finns att vila i

Ger till slut upp inför utsikten över Vendelsöbukten

I vår gamla röda Lada Samara

Vi åkte längs de där landsvägarna
så många gånger
på väg till skidtävlingarna
i vår gamla röda Lada Samara
Den enda på vägarna
jag någonsin sett
Vi passerade Horred, Kinna stadshotell
Björketorp
dit prästen i vår församling flyttat
för pappa sa
att de var ännu galnare där
så det passade visst honom

Vi for genom granskogarna
i Viskadalen
såg knappast en bil
så tidigt på morgonen
Ingen annan var på väg
till skidtävlingarna
en lördag morgon
när vi passerade Sjuhärads snögräns

Jag drömde om
Torgny Mogren och Christer Majbäck
där i baksätet
i vår gamla röda Lada Samara
Jag fick aldrig se dem
i verkligheten
Men jag fick träffa Tomas Wassberg
i en mögelskadad idrottshall i Ullared
och såg Vladimir Smirnoff
skata förbi i Ulricehamns skidspår
på en SM-tävling
en av de sista vintrarna
med snö
i Sveriges södra delar

Vi brukade svänga av
med vår gamla röda Lada Samara
någonstans
i obygderna
för dagens tävling
med samma förhoppning
om att denna gång skulle det gå
och skidorna skulle vara perfekt vallade
Och det pratades om glid och fäste
med samma frenesi
som det pratades om höstens hummerfiske
där hemma

Men skidpjäxorna skavde om fötterna
där ute i skidspåren
och benen värkte
när jag saxade uppför backarna
Nedförsbackarna var alltför branta
kurvorna för skarpa
och det spelade ingen roll
hur mycket jag än
stakade på upploppet
för platsen
var någonstans långt ner i resultatlistan

Fast det spelade ingen roll
på väg hem genom granskogarna
där jag satt i baksätet
i vår gamla röda Lada Samara
och åt pappas ostmackor

Det var som en dröm
de där helgerna
på väg till och från skidtävlingarna
och helgens förlust
Borta från skolan
och det verkliga livet
i vår gamla röda Lada Samara
genom Viskadalen

Jag har sällan varit lyckligare

Uppdaterad Så går en dag och kommer ständigt åter

Efter lite textbearbetning och en uppläsning har Så går det en dag och den kommer ständigt åter förändrats så mycket att jag bestämt mig för att publicera den på nytt i sin nya form. Den känns helt enkelt bättre nu och är mer mer anpassad att läsas högt. Håll till godo (eller inte)!
/Tania

Så går en dag och den kommer ständigt åter
Han skriker
han vet inte vart han ska ta vägen så han skriker
Han springer
han vet inte vart han ska ta vägen så han springer
Han ser någon komma så han gömmer sig
han vet inte vart han ska ta vägen så han gömmer sig

Han springer genom korridorer, förbi rektorsexpeditionen,
via matsalen,
och ut över skolgården
Slutar först
borta vid klassrumsfönstret

Han står här utanför fönstret,
tittar in på dem där inne
De som ser ut att trivas
nu när han äntligen har gått
Han trycker näsan mot rutan
han vill att de ska märka honom så han trycker näsan mot rutan

Klasskamraterna där inne ser honom, suckar
vi gör vad som helst för att slippa så vi suckar
Vi drar ned persiennerna
Vi tittar åt ett annat håll och böjer oss ner över våra böcker
Vi försvinner in i en värld
där han inte är välkommen
Inte mer
inte idag

Han skriker lite högre
Han bankar på rutan
han vet inte vad han ska göra så han bankar

Klasskamraterna därinne stänger av sina öron
Vi läser i våra böcker och vi försöker förstå vad det står där
Vi anstränger oss så hårt
att orden bara virvlar förbi våra ögon
Men vi håller honom borta
Vi håller honom utanför

Han står här
Han vet inte vart han ska ta vägen så han står här
Han trycker näsan mot fönstret och hoppas att någon ska bry sig
Men ingen verkar bry sig
Ingen orkar bry sig
inte fler gånger
inte idag

Fröken har sagt att det är nog nu
Hon har suckat, hon har höjt rösten lite för mycket,
hon har klappat honom
Hon har tittat honom så långt in i ögonen som hon bara kan
försökt hitta honom där längst in
och frågat honom hur det är
Sagt att hon finns där
Han vet att hon finns där
men nu orkar hon inte mer
inte fler gånger
inte idag

Fröken orkar inte mer
Klasskamraterna orkar inte mer
Han orkar inte heller mer

Han orkar inte mer så han springer
Han orkar inte mer så han skriker
Han orkar inte mer så han gömmer sig

Han gör vad som helst
men han går inte hem
Bara han slipper gå hem

Så går en dag och den kommer ständigt åter

Han skriker
han vet inte vart han ska ta vägen så han skriker
Han springer
han vet inte vart han ska ta vägen så han springer
Han ser någon komma så han gömmer sig
han vet inte vart han ska ta vägen så han gömmer sig

Han springer genom korridorer, över skolgården,
bort mot klassrumsfönstret
Han står utanför fönstret, trycker näsan mot rutan
Klasskamraterna där inne suckar
De gör vad som helst för att slippa så de suckar
De drar ned persiennerna
tittar åt ett annat håll och böjer sig över sina böcker

Han skriker lite högre
Han bankar på rutan
Klasskamraterna stänger av sina öron
läser i sina böcker och försöker förstå vad det står där
De anstränger sig så hårt
att orden bara virvlar förbi deras ögon
Men de håller honom borta
De håller honom utanför

Han står här
Han vet inte vart han ska ta vägen så han står här
Han trycker näsan mot fönstret och hoppas att någon ska bry sig
Men ingen verkar bry sig
Ingen orkar bry sig
inte fler gånger
inte idag

Fröken har sagt att det är nog nu
Hon har suckat, hon har höjt rösten lite för mycket,
hon har klappat honom
Hon har tittat honom i ögonen och frågat honom hur det är
Sagt att hon finns där, han vet att hon finns där
men nu orkar hon inte mer
inte fler gånger
inte idag

Fröken orkar inte mer
Klasskamraterna orkar inte mer

Han orkar inte heller mer så han springer
Han orkar inte mer så han skriker
Han orkar inte mer så han gömmer sig

Han gör vad som helst
men han går inte hem
Bara han slipper gå hem

Läsningar på gång!

Det var ett tag sedan jag uppdaterade min blogg men här kommer ett par läsningar framöver!

Teckningsmuseet i Laholm torsdagen den 29:e oktober kl. 18.30 - Poesi med Tania Bengtsson
Temat på dikterna är ofta barndomen i det nordhalländska landskapet, relationer mellan människor och självupplevda händelser, ofta med en ironisk och politisk udd. Tania är regerande halländsk mästare i poetry slam.

Öppen scen på Halmstad stadsbibliotek tisdagen den 3:e november kl 18 30.
Familjesuccéerna fortsätter... Jag och min käre far (Viking Bengtsson) presenterar öppen scen i bibliotekscaféet. Alla som vill får sjunga, spela och läsa dikter. Anmälan sker på plats.