En liten berättelse inspirerad av en tur vid sandbankarna.
Den lilla flickan står längst ut på isranden.
- Titta pappa, titta! Hon ropar högt. Ser han henne? Han höjer huvudet från sina sysslor. Visst ser han henne. Hur kan man låta bli att se henne? Hon står längst ut, så nära isranden att hon nästan faller i. Hon hoppar upp och ner nu. Ovanför henne är himlen klar, alldeles blå och iskall. Ur hennes mun kommer ånga. Han betraktar henne. Hon ser så lycklig ut, som om hon erövrat världens ände. Upp och ner hoppar hon men isen under henne rör sig inte. Inga sprickor uppenbarar sig. Inga andra ljud än hennes röst hörs. Hur kan han låta bli att se henne? Han kan någon låta bli att se henne? Hennes röda mössa, den röda overallen. Hennes höga skrik glädjeskrik i den kalla luften. Det går inte att missa henne.
– Jag ser dig, akta dig för helvete! Akta dig, kom genast tillbaka. Han är ganska säker på att inget kan hända men det hjälper honom inte. Är han inte hundra säker, finns ingen säkerhet. Hon gör ingen ansats till att sluta hoppa. Hon vinkar åt honom.
– Var försiktig, gå långsamt tillbaka, inga hastiga steg, ropar han en aning mer försiktigt. Han vill inte skrämma henne, flickstackarn. Vill bara att hon ska vara här bredvid honom, så han kan ha uppsikt medan han arbetar. Men hon ser inte rädd ut. Hon fortsätter hoppa, lyder honom inte. Hon är inte rädd.
Hon känner isen under sina fötter, hon har långsamt och försiktigt tagit sig hit ut från det ställe där sandbanken övergick i isblock. Någon vecka tidigare sprack isen upp en aning, när den frös igen skapade den detta månlika landskap. Under isen finns sand, det är så långgrunt här. Det var ingen fara att gå ut. Isblocken är rakt igenom solida. Det var ett spännande äventyr, hon hoppade mellan blocken. Såg att någon annans fotsteg, dessutom någon med mycket större skostorlek än hennes, hade gått här före henne. Hon satte sina fötter i denna så mycket större människas spår och gick försiktigt ut. Det svåra var att balansera, att inte hamna mellan blocken. Men hon var försiktig. En fot framför den andra, försiktiga hopp. Hon såg svanarna där ute simma i det klara öppna vatten, precis vid isranden. Hon visste att hon måste gå närmre, att hon måste se dem på nära håll. Se hur långt hon kunde komma. Hon vet att det inte är farligt, vet att hon till och med kan gå ut i det grunda vattnet och stå där utan att det är någon fara. Så hon fortsatte gå. Det enda som kan hända är något frusna fötter, något nya varma sockor kan ordna upp. Men allt detta vet inte hennes pappa, han ser henne från säkert hundra meters håll, hoppandes upp och ner på den farliga isen med havsdjupet under fötterna.
– Det är inte farligt pappa! Det är roligt! Hon halkar plötsligt till. Isen är hal under det tunna snötäcket, halka han man alltid, slå sig kan man alltid, oavsett hur säker isen är under fötterna. Detta ser han. Ser hur hon snubblar till, i sista sekund lyckas komma på fötter. Ingen fara. Inga skrubbsår på knäna, ingen trasig overall. Denna gången. För det kommer hända igen.
– För helvete, skriker han. Jag sa ju till dig! Han känner rädsla inom sig. Varje gång han ser henne så här, känner han rädsla. Hjärtat slår hårt, slår lite extra. Han rycker till. Tänker att nu är det kört. Nu ser han henne inte mer. Hur ska han förklara? Det är ju hans fel, det är han som inte haft ögonen öppna. Han har varit så fokuserad på vad hans händer gjort. Haft kniven i näven. Det är ju hans ansvar, hon är hans ansvar. Så här känner han varje gång, hon kan bara inte låta bli att gå på äventyr. Får tråkigt varje gång, måste upptäcka världen medan hon väntar. Han måste ju få sitt arbete gjort. Hon följer gärna med, går gärna ut på äventyr. Detta är priset han får betala för att ha henne med sig. Hon hade försvunnit lika mycket därhemma. Hon har sina vandringar men då är han långt därifrån. Nu är hon hans ansvar. Där ute vid isranden ser han hur hon faktiskt en kort stund stannar upp, kanske blev hon lite skrämd ändå. Hon säger inget mer i alla fall. Hon svarar honom inte.
– Nu kommer du tillbaka! Hon står bara helt stilla, kanske är det bara en sekund men hon står helt stilla. Är liksom avvaktande. Han hoppas att hon blev skrämd. Att hennes lilla rädsla får henne att vända om. Men hon vet inte om hon blev rädd. Det var bara lite obehagligt. Det hände ju inget. Hon slog sig inte. Ramlade inte ens. Men hon känner sig spänd i kroppen. Hon tycker inte om när det gör ont. Det gör väl ingen. Hennes kropp minns hur hon fastnade med foten mellan ekrarna i somras. Den smärtan vill hon inte vara med om igen. Ett kort ögonblick tänker hon på foten. Sen ruskar hon av sig det. Inget hände ju.
Hon vänder sig om ut mot havet, vänder sig från pappan, som om hon gömmer sig lite, fast helt synlig. Hon slipper i alla fall se hans ansikte. Hon tittar ut mot svanarna, de simmar där ute tillsammans. Hon tittar ut mot öarna där utanför. På andra sidan det öppna vattnet. Hon ser röken komma ur skorstenen på ett av boningshusen på den största ön, den bebodda. Innan isen sprack upp kunde man kanske gå dit ut. Det måste vara svårt att komma dit ut nu. Isen ligger packad runt ön och runt hamnen på fastlandet. Inga båtar kan ta sig ut där nu. Hoppas det är varmt där ute i huset. Åh, vad hon skulle vilja vara där nu. Sitta i köket, i den gamla kökssoffan och äta sockerkaka. Se pappa sträcka ut sig på soffan, sitta vid hans fötter. Känna hans lukt av svett. Dricka lite, lite kaffe med mycket, mycket mjölk ur en sprucken kopp och känna doften av kokekaffe i näsan. Höra på hur de vuxna pratar. Kanske är radion på borta vid fönstret. En ensam pelargon. Det gula gräset utanför fönstret. Den gamla katten som stryker över gårdsplanen. De vuxna som pratar om fisket, om fiskeriverket, om sjörapporten. Hon vet att hon inte är den enda som längtar. Men just nu är det hopplöst. De enda som kan ta sig dit ut just nu är svanarna med sina vingar men de verkar trivas bäst här vid isranden. De simmar lugnt, böjer sina halsar efter något under vattenytan, fortsätter simma. Hon vet att pappa tänker likadant när han tittar ut över öarna.
Hon vänder sig emot honom igen. Han står rakt nu, stela ben, knutna nävar. Han har släppt sitt arbete och har bara henne för ögonen.
– Ingen fara pappa! Jag halkade bara lite! Hon lyfter armarna och vinkar åt honom med sina tumvantar. Han vinkar tillbaka. Säger inget men gör tecken med armen om att det är dags att komma tillbaka. Det är det nog. Hon börjar långsamt ta sig tillbaka genom månlandskapet.
