Det är morgon i Stråvallabukten

Här kommer en novell från Hallands norra regioner...
Någonstans hörs trutarna. Jag hör dem där jag ligger i fören. Jag känner lukten av tång där jag ligger i ryssjhögen och jag hör Mercurymotorn surra. Tången luktar ruttet och salt. Runt mig är havet och det kluckar mot skrovet. Luften är redan varm och kommer snart att bli klibbig, blandad med salt. Båten går långsamt fram med trutarna som ständigt följe. Det är tidig morgon och det är bara vi vakna. Bara pappa och jag. Och trutarna. Båten som vi far i är stor för att vara en eka. Hon är svartbetsad med tjära och kallas för Svarta skräcken. Hon har varit boskapspråm förr och farit ut till öarna med getter, får och kor, säger pappa. Jag vet inte vad som är sant och vad som är skröna. Det är svårt med det där i pappas värld och jag har lärt mig av honom. Jag ligger gärna här i fören och fantiserar ett liv som jag skulle vilja ha. Jag drömmer om att bli författare, att skriva stora romaner och dikter som folk faktiskt kommer ihåg. Men allt det där är långt borta nu när jag ligger längst fram i fören på Svarta skräcken medan hon nästan svävar fram över vattenytan.

Svarta skräcken är full med rengjorda ryssjor. När vi kommer ner till båten om mornarna fyller vi den med nya ryssjor. De som ligger i är för fulla med skit nu och måste bytas ut. När de är fulla med för mycket tång, sjögräs och plankton blir de tunga att dra och det blir inte så mycket fångst i dem. De rengjorda ryssjorna har legat utsträckta nere i hamnen för att torka och sedan skakats för att bli rena. Pappa lägger ut dem överallt och de andra båtägarna brukar gnälla lite men inte för mycket. De är lite rädda för pappa och dessutom är han yrkesman. En yrkesman för respekt med sig. Ryssjorna blir aldrig helt rena och luktar därför fortfarande lite illa. Lukten av rutten tång och småfiskar är dock något som man vänjer sig vid och därför ligger jag här nu mitt ibland dem och försöker ta mig en morgonlur, på väg till första dragningen. Pappa styr båten ut mot Stråvallabukten med Stenuddens båthamn i ryggen. Där ute ligger Nordstö och Vendelsö och väntar på oss. Jag ser upp i skyn som är helt blå och det enda som stör synen är en ensam trut som kommit för nära. Den flaxar och åbäkar sig lite. När vi börjar dra ryssjorna kommer himlen att vara täckt av trutar och det kommer att bli nästan som en solförmörkelse över båten. Trutarna är inga snälla fåglar, de har kört bort fiskmåsarna från deras revir, så de måste hålla sig på land nu. Måsarna är vilse i människornas värld och trutarna håller hov här ute. De är närgångna och har ingen respekt för varken människor eller andra fåglar. En gång förra sommaren när vi låg i Onsalafjorden var det en trut som tog mackan direkt ur näven på mig, så pappa fick ge mig en av sina. Nä trutarna är otyg.

Jag kan känna en svag doft av kaffe borta från pappa. Han har tagit en kopp ur ståltermosen redan. Han är antagligen lika trött som jag men han har inte tid med det, så han dricker kaffe. Han låter mig sova. Han vet att jag är trött och att jag inte har sovit tillräckligt om natten. Han vet att jag brukar sitta uppe och skriva om nätterna. Ofta säger han till mig att det är dags att sova, att det är en arbetsdag imorgon också men det är inte alltid jag lyssnar på det örat. Så varje morgon går jag som i dvala till bilen och jag sover den korta resan ner till hamnen och vaknar bara om pappa säger att han ser ett rådjur springa över fälten nere hos gammelmormor Elsa. Pappa vet att jag tycker att rådjuren är vackra med sina resliga halsar och guldbruna färg. Bilresan ner till Stenudden tar bara några minuter, kanske ett stopp hos Elsa för att hämta något, ryssjor eller något redskap, och sedan på väg igen. Om några år ska vi åka längre bilturer längs E6:an ner mot Galtabäck. Vi kommer att flytta Svarta skräcken dit för att det är större fångster där men det har inte hänt än och jag är fortfarande nästan bara ett barn som pappa låter sova.

Pappa styr båten framåt med ena näven och håller kaffekoppen med en andra. Han har yvigt hår och skägg, min pappa. Han har alltid sett ut så och kommer alltid att göra det, hans hår och skägg kommer bara att bli gråare. Han är yvig till hela sin person min pappa. Han har blåbyxor och rutig flanellskjorta, det är hans paraddräkt. Den där skjortan har han alltid burit, jag minns honom inte i något annat. Min pappa har också ett temperament som jag aldrig har stött på hos någon annan, varken förr eller senare. Hans stubin är inte bara kort, den är labil också och kan gå av när som helst. Det kommer den att göra idag också och kanske kommer han att få mig att gråta, för jag är fortfarande bara ett barn och har inte blivit tillräckligt hårdhudad än. Men så här om morgonen, när han sitter i aktern och dricker sitt kaffe, är han lugn. Han blinkar och vinkar mot mig om jag öppnar ögonen där jag ligger. Han är nog lycklig nu. Jag är fortfarande hans lilla dotter. Jag fortsätter att blunda och hör vågorna mot skrovet, vågorna är inte höga, de är sällan det om mornarna. Det blåser nog bara ett fåtal sekundmeter men det är ändå aldrig riktigt stilla ute på havet, det rör sig alltid. Vågorna är mjuka och smeker båten. Svarta skräcken glider fram och havet söver mig. Havet söver långt efter att man gått i land, ibland kan jag känna hur min säng där hemma gungar som båten gör här ute. Havet, det stora havet som är familjens leverbröd. Havet som har så många färger, så många nyanser, havet som också skrämmer mig. Jag kan knappt simma och vill inte falla i. Kanske är det därför jag trivs så bra med att ligga bland ryssjorna nere på durken, man kan inte ramla i då, det är så tryggt här. Fiskare ska inte kunna simma säger pappa och eftersom jag har svårt att lära mig, tror jag honom.

Efter en stunds färd styr pappa båten in mot Vendelsö där den första länken ligger och jag vaknar till. Hur länge vi har åkt vet jag inte. Det är som en annan tidsuppfattning här ute. Minuter blir timmar och timmar blir till minuter. Pappa säger att det är dags att jobba nu. Jag torkar gruset ur ögonen och reser mig försiktigt upp i båten. Man får vara försiktig så att båten inte gungar för mycket. Himlen över oss är fortfarande blå. Inte förrän vi börjar skaka ur ryssjorna kommer trutarna för att skrika sig hesa och sänka sig över båten i jakten efter mat. Då får man vara försiktig så att de inte kommer åt småålarna. Dem släpper man i sjön igen, för att de ska växa sig större. Svarta skräcken glider in vid de grå klipporna som reser sig höga just här. Vendelsö är annars ingen klippö eller skär. Vendelsö är en ö för människor att leva på. Den har en vidsträckt sandstrand och strandängarna ner mot havet är beklädda av krypande enbuskar som böjer sig för havet och den salta och hårda vinden. På strandängarna går det får som tagits hit med båt från fastlandet för att beta under sommaren. Ännu längre upp på ön finns lite uppodlad mark där öborna odlar sina grönsaker och sin potatis. Från båten kan vi se husklungan uppe på kullen som ligger mitt på ön. Husen är små och röd- eller vitmålade och lite skeva efter alla år. Ur Esters skorsten ser man hur det ryker. Hon är redan vaken. Ester är den enda som bor på Vendelsö som är född här. Hon är gammal nu och hon har en liten lägenhet inne i stan där hon bor om vintrarna. Att bo på Vendelsö om vintern kan bli för hårt till och med för en infödd som Ester. I många år var det bara hon som bodde på ön men nu är det några som har köpt en av gårdarna och driver vandrarhem där, så nu slipper Ester vara ensam här ute. Kanske åker vi runt ön sen och går upp till henne och äter sockerkaka och dricker kaffe. Pappa tycker om att göra det och jag tycker om sockerkaka. Pappas stora dröm är att flytta hit ut till Vendelsö men det är han ensam om där hemma. Så ensam mamma skulle bli här ute. Nä det är bara en dröm som pappa har, han får nöja sig med besöken hos Ester. Pappa har så många drömmar.

Långt bort på andra sidan ön, bortom Stråvallabukten står farmor i sitt kök och tittar efter oss med sin kikare. Det gör hon varje morgon. Hon röker sina gula Blend och undrar när vi ska dyka upp vid horisonten. Hon får vänta ännu en stund. Pappa glider in med båten mot en av de guppande röda plastkulorna som det står GG 554 på, skrivet med svart vattentålig tuschpenna. Kulorna är bländande röda och påminner om eldklot där de ligger och väntar på pappas nävar. Jag är vaken nu, står mitt i båten och väntar också jag, iklädd orangea hängslebyxor i galon. Jag har en gammal lantmannakeps på huvudet som inte är särkilt smickrande men som skyddar mot solen. Mina öron har jag smörjt in, jag brände mig så förra sommaren. Vattnet kluckar där vi ligger och byter hela tiden färg, från blått, till grönt till svartaste svart. Det är djupt just här, djupt som en brunn. Det är bäst att stå stabilt med fötterna. Pappa fångar upp den första kulan och börjar dra i det tunna blå repet som ryssjlänken är fastbunden i. Ljudet när den första ryssjan bryter vattenytan är ett tecken på att arbetsdagen har börjat. Jag undrar hur många kilo ål vi får idag.

Den röda kjolen

En höst dog min farfar. Det var inget konstigt med det. Egentligen var det märkligt att han fortfarande levde. Han konsumerade alkohol i stora mängder, åt för mycket och hade enligt ryktet haft fler hjärtinfarkter än vad en människa kan ha och fortfarande vara vid liv. Men så en dag föll han ihop i en tånghög. Det måste ha varit det efter omständigheterna bästa sättet att fara vidare på, för för min farfar fanns det egentligen bara ett och det var havet. Havet utanför köksfönstren i Stråvalla, det stora Kattegatt med Anholt och Läsö dit han for i sin tolv meter långa och ståtliga segelbåt. Ibland försvann han bara och kunde vara borta i flera dagar utan att berätta för någon och så stod farmor där och tittade ut genom de stora köksfönstren och ut över havet. Hon visste inte ens om han skulle komma tillbaka. Det var så det var, farfar var lyckligast när han fick vara på havet och vara fri. Fast det var farmor som var dotter till en fiskare så följde hon aldrig med farfar ut med båten. För henne räckte det att titta ut över havet som fanns där på andra sidan rutan. Hon stod där och väntade på att se pappa också, när han kom i ålaekan om mornarna. Hon kunde ringa till mamma och säga ”Nu ser jag Viking”. Mamma suckade, för nu ringde hon igen; farmor. Hon kunde ringa tre gånger om dagen, så att mamma inte fick något gjort. Sådan var hon min farmor, alltid orolig och alltid ensam, rökandes sina gula Blend och tittandes ut över Stråvallabukten.

Farfar och farmor var så olika som två människor kan vara. Att de var gifta överhuvudtaget måste ha haft med pappa att göra, att han blev till efter dansbanan i början på 50-talet någonstans i Löftadalen. Efter pappa kom hans två systrar och flytten till staden. Farmor var flickan från statarfamiljen och farfar från arbetarfamiljen inne i staden med de intellektuella ambitionerna. Farmor var alltid så orolig och vågade inte. Hon rökte sina gula Blend och stod där i köksfönstret och väntade på farfar. Farfar som alltid arbetade, som läste till ingenjör på kvällarna, som aldrig var hemma. Farmor tog hand om barnen och städade frenetiskt, bonade golv och tvättade fönster. De hade ingenting gemensamt min farmor och farfar. Farfar for över världen, han reste till Amerika och presenterna han kom hem med glömmer jag aldrig; souvenirer från indianerna och krimskrams från Disneyland. Farmors rädsla hindrade henne från att lämna, att släppa taget och att kasta sig ut. Farmor var en statarflicka ända in i själen, hon lämnade aldrig sitt arv. En gång när pappa var liten skulle familjen bo över en natt i Köpenhamn men var tvungna att resa hem eftersom farmor inte klarade av att sova borta. Hon var så rädd att tappa det minsta taget.

Jag kände aldrig min farfar. Han var så okänd för oss, jag vet att han gav oss vår första färg-TV i mitten på 80-talet, när alla andra hade haft färg-TV i minst 100 år och jag vet att vi fick pengar ibland när det var allt för knapert och något måste fixas där hemma men jag kände honom aldrig. Han var min farfar bara på pappret. Jag vet egentligen bara att han älskade havet och att resa över världen. Jag har inte mer än korta minnen av honom, jag minns att han en gång stekte gyllengula kantareller till mig men han visade aldrig mig sina svampställen i skogen. Jag fick vara med farmor och städa. Farmor städade alltid, dammsög och torkade och jag fick hjälpa till. Jag tror inte ens att min farfar tyckte om barn och även om pappa aldrig sa något om det, så tror jag inte att han hade haft någon vidare barndom med farfar han heller.

Så dog då min farfar. Jag blev inte särskilt ledsen för jag kände honom inte. Min höna Betty dog några veckor tidigare och jag minns att jag grät men när farfar dog så grät jag inte. Det blev liksom bara lite tomt. Jag var elva år och hade inte längre någon farfar. Men det hade jag väl egentligen aldrig haft. Veckorna efter hans död ringde farmor närmare fem gånger om dagen för att försäkra sig om att vi verkligen skulle vara svartklädda på begravningen. Var mamma verkligen säker på det? Det var hon inte, vi fick låna ihop tillräckligt mörka kläder för att farmor inte skulle få ett ännu större sammanbrott. Jag minns att min jacka var mörkt blå men ändå inte svart. Begravningen ägde rum i Stråvalla kyrka. Farmor tittade kritiskt på våra kläder men sa inget. Mamma bet ihop. Det var det schartauanska arvet sa hon. Farmor kunde inte hjälpa sig.

Jag minns egentligen bara en sak från begravningen och det var min pappas kusin Evas röda kjol. Pappas kusin Eva, som faktiskt kände farfar, ville hedra hans minne med sin vackra röda kjol. Eva och pappas yngsta syster Helen var de enda från den yngre generationen som faktiskt hade en bra relation till farfar. De brukade fara med honom i segelbåten, resa över Kattegatt till Anholt och Läsö. Det gjorde aldrig vi. Pappas kusin Eva hade röd kjol på begravningen och begick det grövsta av alla brott. Alla visste vad som gällde på ”farmors begravning” och det var den svarta färgen. Det var som om det stod en elefant mitt i kyrkan, alla såg den men ingen sa något högt. Det tisslades och tasslades i bänkarna men ingen sa något rakt ut. Kjolen var vackert röd och svepte om Evas ben. Jag bara tittade på henne. Mamma för sin del tyckte nog mest att det var skönt att farmor för en gångs skull lät henne vara. För mamma, som var den enda svärdottern, blev den röda kjolen till en stund av lugn.

Jag minns inte om någon överhuvudtaget konfronterade pappas kusin Eva om kjolen men det var inte farfars minne som hon hade skändat, det var farmors heder. Farfar hade antagligen inte brytt sig om vad vi hade för kläder på hans begravning men för farmor och hennes schartauanska arv var det en dödssynd med den röda kjolen, hur vacker den än var. Det skulle vara ordning och reda på en begravning, i sorg bar man svart och hedrade den döde, så var det bara.

Efter begravningen sades det att farmor sörjde länge, det var hennes plikt som änka men egentligen var nog allt precis som vanligt. Farfar var långt bortom horisonten och farmor stod i köksfönstret, rökandes gula Blend och tittade ut över Stråvallabukten.