Den röda kjolen

En höst dog min farfar. Det var inget konstigt med det. Egentligen var det märkligt att han fortfarande levde. Han konsumerade alkohol i stora mängder, åt för mycket och hade enligt ryktet haft fler hjärtinfarkter än vad en människa kan ha och fortfarande vara vid liv. Men så en dag föll han ihop i en tånghög. Det måste ha varit det efter omständigheterna bästa sättet att fara vidare på, för för min farfar fanns det egentligen bara ett och det var havet. Havet utanför köksfönstren i Stråvalla, det stora Kattegatt med Anholt och Läsö dit han for i sin tolv meter långa och ståtliga segelbåt. Ibland försvann han bara och kunde vara borta i flera dagar utan att berätta för någon och så stod farmor där och tittade ut genom de stora köksfönstren och ut över havet. Hon visste inte ens om han skulle komma tillbaka. Det var så det var, farfar var lyckligast när han fick vara på havet och vara fri. Fast det var farmor som var dotter till en fiskare så följde hon aldrig med farfar ut med båten. För henne räckte det att titta ut över havet som fanns där på andra sidan rutan. Hon stod där och väntade på att se pappa också, när han kom i ålaekan om mornarna. Hon kunde ringa till mamma och säga ”Nu ser jag Viking”. Mamma suckade, för nu ringde hon igen; farmor. Hon kunde ringa tre gånger om dagen, så att mamma inte fick något gjort. Sådan var hon min farmor, alltid orolig och alltid ensam, rökandes sina gula Blend och tittandes ut över Stråvallabukten.

Farfar och farmor var så olika som två människor kan vara. Att de var gifta överhuvudtaget måste ha haft med pappa att göra, att han blev till efter dansbanan i början på 50-talet någonstans i Löftadalen. Efter pappa kom hans två systrar och flytten till staden. Farmor var flickan från statarfamiljen och farfar från arbetarfamiljen inne i staden med de intellektuella ambitionerna. Farmor var alltid så orolig och vågade inte. Hon rökte sina gula Blend och stod där i köksfönstret och väntade på farfar. Farfar som alltid arbetade, som läste till ingenjör på kvällarna, som aldrig var hemma. Farmor tog hand om barnen och städade frenetiskt, bonade golv och tvättade fönster. De hade ingenting gemensamt min farmor och farfar. Farfar for över världen, han reste till Amerika och presenterna han kom hem med glömmer jag aldrig; souvenirer från indianerna och krimskrams från Disneyland. Farmors rädsla hindrade henne från att lämna, att släppa taget och att kasta sig ut. Farmor var en statarflicka ända in i själen, hon lämnade aldrig sitt arv. En gång när pappa var liten skulle familjen bo över en natt i Köpenhamn men var tvungna att resa hem eftersom farmor inte klarade av att sova borta. Hon var så rädd att tappa det minsta taget.

Jag kände aldrig min farfar. Han var så okänd för oss, jag vet att han gav oss vår första färg-TV i mitten på 80-talet, när alla andra hade haft färg-TV i minst 100 år och jag vet att vi fick pengar ibland när det var allt för knapert och något måste fixas där hemma men jag kände honom aldrig. Han var min farfar bara på pappret. Jag vet egentligen bara att han älskade havet och att resa över världen. Jag har inte mer än korta minnen av honom, jag minns att han en gång stekte gyllengula kantareller till mig men han visade aldrig mig sina svampställen i skogen. Jag fick vara med farmor och städa. Farmor städade alltid, dammsög och torkade och jag fick hjälpa till. Jag tror inte ens att min farfar tyckte om barn och även om pappa aldrig sa något om det, så tror jag inte att han hade haft någon vidare barndom med farfar han heller.

Så dog då min farfar. Jag blev inte särskilt ledsen för jag kände honom inte. Min höna Betty dog några veckor tidigare och jag minns att jag grät men när farfar dog så grät jag inte. Det blev liksom bara lite tomt. Jag var elva år och hade inte längre någon farfar. Men det hade jag väl egentligen aldrig haft. Veckorna efter hans död ringde farmor närmare fem gånger om dagen för att försäkra sig om att vi verkligen skulle vara svartklädda på begravningen. Var mamma verkligen säker på det? Det var hon inte, vi fick låna ihop tillräckligt mörka kläder för att farmor inte skulle få ett ännu större sammanbrott. Jag minns att min jacka var mörkt blå men ändå inte svart. Begravningen ägde rum i Stråvalla kyrka. Farmor tittade kritiskt på våra kläder men sa inget. Mamma bet ihop. Det var det schartauanska arvet sa hon. Farmor kunde inte hjälpa sig.

Jag minns egentligen bara en sak från begravningen och det var min pappas kusin Evas röda kjol. Pappas kusin Eva, som faktiskt kände farfar, ville hedra hans minne med sin vackra röda kjol. Eva och pappas yngsta syster Helen var de enda från den yngre generationen som faktiskt hade en bra relation till farfar. De brukade fara med honom i segelbåten, resa över Kattegatt till Anholt och Läsö. Det gjorde aldrig vi. Pappas kusin Eva hade röd kjol på begravningen och begick det grövsta av alla brott. Alla visste vad som gällde på ”farmors begravning” och det var den svarta färgen. Det var som om det stod en elefant mitt i kyrkan, alla såg den men ingen sa något högt. Det tisslades och tasslades i bänkarna men ingen sa något rakt ut. Kjolen var vackert röd och svepte om Evas ben. Jag bara tittade på henne. Mamma för sin del tyckte nog mest att det var skönt att farmor för en gångs skull lät henne vara. För mamma, som var den enda svärdottern, blev den röda kjolen till en stund av lugn.

Jag minns inte om någon överhuvudtaget konfronterade pappas kusin Eva om kjolen men det var inte farfars minne som hon hade skändat, det var farmors heder. Farfar hade antagligen inte brytt sig om vad vi hade för kläder på hans begravning men för farmor och hennes schartauanska arv var det en dödssynd med den röda kjolen, hur vacker den än var. Det skulle vara ordning och reda på en begravning, i sorg bar man svart och hedrade den döde, så var det bara.

Efter begravningen sades det att farmor sörjde länge, det var hennes plikt som änka men egentligen var nog allt precis som vanligt. Farfar var långt bortom horisonten och farmor stod i köksfönstret, rökandes gula Blend och tittade ut över Stråvallabukten.