Det kittet som håller oss samman

Vi hade inga familjefoton
hemma hos oss
med skevt leende barn
och 80-tals frisyrer
Vi hade mormors emaljer
och politiska teckningar från Göteborgs hamn

Vi hade inga tavlor i guldram
eller videobandspelare
Vi hade en svartvit TV
och en ständigt förbannad pappa

Och varje dag skulle jag springa minst två kilometer
för annars blev jag ju
aldrig världsmästare
Helst på längdskidor
Fast det fanns ju ingen snö
i Halland
så pappa sjöng
Hello Africa tell us what we are doing?
på skidtävlingarna
Och jag svor
och pappa skrek
Och jag svär att jag lika gärna hade kunnat slå ihjäl honom
Eller i alla fall
sparkat honom på minst lämpliga ställe
Men det gjorde jag inte
för man måste vara lojal med den som ställer mat på bordet

Vi var den konstigaste familjen på mils avstånd
En övervintrad kommunist
utklädd till fiskare
med ett par barn
och en fru
Spelandes kärnfamilj
i det sovandes förortssamhället

En far med drömmar
om att hans dotter skulle bli
den idrottsstjärna han själv aldrig blev
Jag skulle bli som den där fridrottaren
som sa nej till kapitalismen
som han ständigt tjatade om
Men istället svor jag och bad honom dra åt helvete
igen och åter igen

Och sen slutade jag tävla
och ville inte träna mer
och då var allting förstört
Nu var jag bara en oregerlig tonårsdotter
som ville skriva
och hålla på med politik
Sånt som han själv höll på med
men som man inte kunde bli någonting av
Ingenting blev någonsin som förut
ingenting fanns kvar
inget kitt som kunde hålla oss samman

Det där kittet
som ändå gjort oss oskiljaktiga
det som höll oss samman
och höll oss kvar
Det har aldrig någonsin kommit tillbaka
Jag sörjer det

Vi bodde i den där borgerliga kranskommunen
och livet var för jävligt
Det tog lång tid innan allt blev bra
Det kommer kanske aldrig någonsin att bli bra
Det kommer aldrig att bli bra