Jag hade stora drömmar då

Jag hade stora drömmar då
där jag satt längst fram i fören
på väg in i Onsalafjorden
Hörde Mercurymotorn surra
och doften av kaffe sprida sig
i den tidiga morgonluften

Vi drog ålryssjor;
sömndruckna
Åt ostmackor;
innanför jackan
undan trutarna

Jag låg längst fram i fören
Läste böcker jag knappast förstod
mellan dragningarna
och såg solen sjunka/stiga
vid horisonten

Jag hade stora drömmar då
om en värld långt där borta
utan fisklukt ingrodd i huden
ständiga svordomar
och en sjösjuka som aldrig ville lämna

Klädd i orange galon,
blåställ,
och lantmannakeps
för att inte bränna öronen
Sorterade ål
skakade ryssjor
Gungades till sömn
under hemresan
Drömde stora drömmar

Jag skulle bli något annat än det här
gå på universitet, avsluta något
läsa ännu tjockare böcker
förstå ännu lite mindre
Skaffa ännu större drömmar
Aldrig dra en ålryssja mer

Så sitter jag här i vuxenvärlden
med halvt uppfyllda drömmar
Längtar efter tidiga dragningar
i Onsala fjorden
och skitiga nävar

Drömmer stora drömmar
om en tid jag ville fly
En oskuldens tid
Den som aldrig går att skrubba bort
ens med rotborste

Och vågorna
de rullar fortfarande
när jag somnar

Du och jag pappa

Vi sitter på Valborgs tak med vinden i ryggen
och Jolly Roger vimplarna vajande
Vi talar om den stundande EM-matchen
om Linderoths skador
och Zlatans fullkomlighet

Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt

Där nedanför skäller hundarna
Tornado för full hals
och Turbo så gott han fortfarande orkar
Turbo, han är gammal nu
kanske sjunger han på sista versen
men han är en skeppshund
så han ger inte upp
Han är som vi pappa
så han ger aldrig upp

Vi är arga på världen
du och jag pappa
Vi är bittra
och ständigt förbannade
men vi är som Turbo
så vi ger aldrig upp

Jag cyklar över Slottsbron här hemma i Medelsvenssonstaden
och jag känner lukten av gasfläck
men det är ingen här som förstår vad jag menar
Jag tänker på dig pappa
du som förstår vad jag menar
Barndomen i Onslafjorden passerar revy
Men jag ringer dig inte
för jag är för stolt
Det är nog som du säger
Det är kanske jag som är mest som du

Det har aldrig känts som du hör mig
kanske är det därför jag är så arg
Vi säger aldrig sådana där saker
som man förväntas säga
men vi hjälper varandra och flytta
och det betyder nog så mycket
i alla fall för mig

Du gav mig tid med dig
och för det är jag dig evigt tacksam
Du lärde mig hederligt arbete
att det inte spelar någon roll
vilket kön man har
bara man har ett par ordentliga nävar
Du lärde mig
att tassa på tå
kring dig
och dina vredesutbrott
De som jag ärvde från dig
Vi är som två skällande skeppshundar
du och jag pappa

Det blåser kring oss pappa
Det har det alltid gjort
men vi sitter kvar här fortfarande
rygg mot rygg
och det är alltid nåt

Staden som jag kom till

Jag åkte till jobbet idag för att greja lite i klassrummet inför skolstarten. Jag tänkte på när jag kom hit för första gången, till mitt älskade Andersberg, hit till Medelsvenssonstaden, staden som jag kom till...

Staden som jag kom till
Mitt liv
som hör hemma här
Staden som jag kom till
betongen som jag gick i
Och all den där grönskan
jag vandrade i om våren
Och gatorna jag cyklade
när jag först kom hit
Och broarna över vattnet
som rann långsamt
Och fotbollsarenan
nästan översvämmad
någon gång sent i mars

Här i staden
som jag kom till
med trapphuslukt av urin
och tvättstugan
där jag en gång blev av med tvätten
Och jag cyklar ut i november
jag kommer någonstans
än jag från början skulle
Och jag irrar mig fram nere vid båtarna
jag sitter kvar här mitt i regnet
på en bänk av ruttet trä
och ser ut över Nissan
Här i det som blivit min stad

Jag kom dit
till nummer 75
med husen färgade i persika
Då när Konsum fortfarande fanns kvar
med priserna som ingen hade råd att betala
Och där gick pensionärerna med sina rollatorer
och de arbetslösa männen
sittande på bänkarna under de skuggande träden
Och min cykel nummer två genom gångtunneln
under motorvägen
till det stora köpcentrumet
med affärerna som ingen verkade handla i
Och så brann det gula dagiset ner
och barnen de hade ingenstans att ta vägen

Jag tar mig fram genom kall novemberblåst
i ständig motvind
längs vägen
mot Europa o tjuren
Och på torget är det tomt nu
Frukt- och grönsakshandlarna med sina skägg har gått hem
Och vid Mc Donalds
står de som inte
har någonstans att gå

Staden som jag kom till
den är lika mycket min nu
Den är min nu

Det är morgon i Stråvallabukten

Här kommer en novell från Hallands norra regioner...
Någonstans hörs trutarna. Jag hör dem där jag ligger i fören. Jag känner lukten av tång där jag ligger i ryssjhögen och jag hör Mercurymotorn surra. Tången luktar ruttet och salt. Runt mig är havet och det kluckar mot skrovet. Luften är redan varm och kommer snart att bli klibbig, blandad med salt. Båten går långsamt fram med trutarna som ständigt följe. Det är tidig morgon och det är bara vi vakna. Bara pappa och jag. Och trutarna. Båten som vi far i är stor för att vara en eka. Hon är svartbetsad med tjära och kallas för Svarta skräcken. Hon har varit boskapspråm förr och farit ut till öarna med getter, får och kor, säger pappa. Jag vet inte vad som är sant och vad som är skröna. Det är svårt med det där i pappas värld och jag har lärt mig av honom. Jag ligger gärna här i fören och fantiserar ett liv som jag skulle vilja ha. Jag drömmer om att bli författare, att skriva stora romaner och dikter som folk faktiskt kommer ihåg. Men allt det där är långt borta nu när jag ligger längst fram i fören på Svarta skräcken medan hon nästan svävar fram över vattenytan.

Svarta skräcken är full med rengjorda ryssjor. När vi kommer ner till båten om mornarna fyller vi den med nya ryssjor. De som ligger i är för fulla med skit nu och måste bytas ut. När de är fulla med för mycket tång, sjögräs och plankton blir de tunga att dra och det blir inte så mycket fångst i dem. De rengjorda ryssjorna har legat utsträckta nere i hamnen för att torka och sedan skakats för att bli rena. Pappa lägger ut dem överallt och de andra båtägarna brukar gnälla lite men inte för mycket. De är lite rädda för pappa och dessutom är han yrkesman. En yrkesman för respekt med sig. Ryssjorna blir aldrig helt rena och luktar därför fortfarande lite illa. Lukten av rutten tång och småfiskar är dock något som man vänjer sig vid och därför ligger jag här nu mitt ibland dem och försöker ta mig en morgonlur, på väg till första dragningen. Pappa styr båten ut mot Stråvallabukten med Stenuddens båthamn i ryggen. Där ute ligger Nordstö och Vendelsö och väntar på oss. Jag ser upp i skyn som är helt blå och det enda som stör synen är en ensam trut som kommit för nära. Den flaxar och åbäkar sig lite. När vi börjar dra ryssjorna kommer himlen att vara täckt av trutar och det kommer att bli nästan som en solförmörkelse över båten. Trutarna är inga snälla fåglar, de har kört bort fiskmåsarna från deras revir, så de måste hålla sig på land nu. Måsarna är vilse i människornas värld och trutarna håller hov här ute. De är närgångna och har ingen respekt för varken människor eller andra fåglar. En gång förra sommaren när vi låg i Onsalafjorden var det en trut som tog mackan direkt ur näven på mig, så pappa fick ge mig en av sina. Nä trutarna är otyg.

Jag kan känna en svag doft av kaffe borta från pappa. Han har tagit en kopp ur ståltermosen redan. Han är antagligen lika trött som jag men han har inte tid med det, så han dricker kaffe. Han låter mig sova. Han vet att jag är trött och att jag inte har sovit tillräckligt om natten. Han vet att jag brukar sitta uppe och skriva om nätterna. Ofta säger han till mig att det är dags att sova, att det är en arbetsdag imorgon också men det är inte alltid jag lyssnar på det örat. Så varje morgon går jag som i dvala till bilen och jag sover den korta resan ner till hamnen och vaknar bara om pappa säger att han ser ett rådjur springa över fälten nere hos gammelmormor Elsa. Pappa vet att jag tycker att rådjuren är vackra med sina resliga halsar och guldbruna färg. Bilresan ner till Stenudden tar bara några minuter, kanske ett stopp hos Elsa för att hämta något, ryssjor eller något redskap, och sedan på väg igen. Om några år ska vi åka längre bilturer längs E6:an ner mot Galtabäck. Vi kommer att flytta Svarta skräcken dit för att det är större fångster där men det har inte hänt än och jag är fortfarande nästan bara ett barn som pappa låter sova.

Pappa styr båten framåt med ena näven och håller kaffekoppen med en andra. Han har yvigt hår och skägg, min pappa. Han har alltid sett ut så och kommer alltid att göra det, hans hår och skägg kommer bara att bli gråare. Han är yvig till hela sin person min pappa. Han har blåbyxor och rutig flanellskjorta, det är hans paraddräkt. Den där skjortan har han alltid burit, jag minns honom inte i något annat. Min pappa har också ett temperament som jag aldrig har stött på hos någon annan, varken förr eller senare. Hans stubin är inte bara kort, den är labil också och kan gå av när som helst. Det kommer den att göra idag också och kanske kommer han att få mig att gråta, för jag är fortfarande bara ett barn och har inte blivit tillräckligt hårdhudad än. Men så här om morgonen, när han sitter i aktern och dricker sitt kaffe, är han lugn. Han blinkar och vinkar mot mig om jag öppnar ögonen där jag ligger. Han är nog lycklig nu. Jag är fortfarande hans lilla dotter. Jag fortsätter att blunda och hör vågorna mot skrovet, vågorna är inte höga, de är sällan det om mornarna. Det blåser nog bara ett fåtal sekundmeter men det är ändå aldrig riktigt stilla ute på havet, det rör sig alltid. Vågorna är mjuka och smeker båten. Svarta skräcken glider fram och havet söver mig. Havet söver långt efter att man gått i land, ibland kan jag känna hur min säng där hemma gungar som båten gör här ute. Havet, det stora havet som är familjens leverbröd. Havet som har så många färger, så många nyanser, havet som också skrämmer mig. Jag kan knappt simma och vill inte falla i. Kanske är det därför jag trivs så bra med att ligga bland ryssjorna nere på durken, man kan inte ramla i då, det är så tryggt här. Fiskare ska inte kunna simma säger pappa och eftersom jag har svårt att lära mig, tror jag honom.

Efter en stunds färd styr pappa båten in mot Vendelsö där den första länken ligger och jag vaknar till. Hur länge vi har åkt vet jag inte. Det är som en annan tidsuppfattning här ute. Minuter blir timmar och timmar blir till minuter. Pappa säger att det är dags att jobba nu. Jag torkar gruset ur ögonen och reser mig försiktigt upp i båten. Man får vara försiktig så att båten inte gungar för mycket. Himlen över oss är fortfarande blå. Inte förrän vi börjar skaka ur ryssjorna kommer trutarna för att skrika sig hesa och sänka sig över båten i jakten efter mat. Då får man vara försiktig så att de inte kommer åt småålarna. Dem släpper man i sjön igen, för att de ska växa sig större. Svarta skräcken glider in vid de grå klipporna som reser sig höga just här. Vendelsö är annars ingen klippö eller skär. Vendelsö är en ö för människor att leva på. Den har en vidsträckt sandstrand och strandängarna ner mot havet är beklädda av krypande enbuskar som böjer sig för havet och den salta och hårda vinden. På strandängarna går det får som tagits hit med båt från fastlandet för att beta under sommaren. Ännu längre upp på ön finns lite uppodlad mark där öborna odlar sina grönsaker och sin potatis. Från båten kan vi se husklungan uppe på kullen som ligger mitt på ön. Husen är små och röd- eller vitmålade och lite skeva efter alla år. Ur Esters skorsten ser man hur det ryker. Hon är redan vaken. Ester är den enda som bor på Vendelsö som är född här. Hon är gammal nu och hon har en liten lägenhet inne i stan där hon bor om vintrarna. Att bo på Vendelsö om vintern kan bli för hårt till och med för en infödd som Ester. I många år var det bara hon som bodde på ön men nu är det några som har köpt en av gårdarna och driver vandrarhem där, så nu slipper Ester vara ensam här ute. Kanske åker vi runt ön sen och går upp till henne och äter sockerkaka och dricker kaffe. Pappa tycker om att göra det och jag tycker om sockerkaka. Pappas stora dröm är att flytta hit ut till Vendelsö men det är han ensam om där hemma. Så ensam mamma skulle bli här ute. Nä det är bara en dröm som pappa har, han får nöja sig med besöken hos Ester. Pappa har så många drömmar.

Långt bort på andra sidan ön, bortom Stråvallabukten står farmor i sitt kök och tittar efter oss med sin kikare. Det gör hon varje morgon. Hon röker sina gula Blend och undrar när vi ska dyka upp vid horisonten. Hon får vänta ännu en stund. Pappa glider in med båten mot en av de guppande röda plastkulorna som det står GG 554 på, skrivet med svart vattentålig tuschpenna. Kulorna är bländande röda och påminner om eldklot där de ligger och väntar på pappas nävar. Jag är vaken nu, står mitt i båten och väntar också jag, iklädd orangea hängslebyxor i galon. Jag har en gammal lantmannakeps på huvudet som inte är särkilt smickrande men som skyddar mot solen. Mina öron har jag smörjt in, jag brände mig så förra sommaren. Vattnet kluckar där vi ligger och byter hela tiden färg, från blått, till grönt till svartaste svart. Det är djupt just här, djupt som en brunn. Det är bäst att stå stabilt med fötterna. Pappa fångar upp den första kulan och börjar dra i det tunna blå repet som ryssjlänken är fastbunden i. Ljudet när den första ryssjan bryter vattenytan är ett tecken på att arbetsdagen har börjat. Jag undrar hur många kilo ål vi får idag.

Livet vid världens ände

Jag föddes vid världens ände
och den platsen går inte att glömma
Det livet
Den havsluften
Går inte att glömma

Den doften av dieselolja
De glatta stenarna under fötterna
en tidig morgon
innan ögonen knappt hunnit vakna
De minnena bär man med sig

Känslan av vågor långt efter att man gått i land
och de där mackorna med smak av havsvatten
De där galonbyxorna i skrikande orange
Den klibbiga känslan av galon mot hud
Har man med sig

Man tror man lämnar
Man tror man blir någon annan
Med ett annat liv i en annan värld
Men så fort man lyfter på telefonluren
och hör den där rösten
från den platsen där man föddes
så vet man att den man är
beror på just det livet

Den platsen
De vågorna
De människorna
Bär man med sig
Allra längst in under skinnet

Min barndoms marker

Här ska jag begravas
Här bland kråkbär
gravhögar
och längs markens slingrande enbuskar

Här på min barndoms marker
Med mina fotsteg fastetsade i marken
och spåren av mina cykelljul fortfarande synliga
för mina ögon

Här går mina slingrande stigar
över klippor
hala snubblande stenar
och aldrig slutande ljunghedar

Här leder vägen fram
genom snåren
På långt håll
syns boskapen
De kommer aldrig nära

Detta är platsen för alltings början
och alltings slut

Här gick jag så
Flickan som alltid var rädd
Rädd för ormar
för det djupa vattet i Ramsvålas jättegrytor
Allra mest för andra människor

Här gick hon, skiten
med smuts under naglarna, tovigt hår
Ställde cykeln mot stängslet
hoppades slippa möte
gick som i andakt

Hon stannade
Tittade ut över Kattegatt
Fortsatte att hitta på sina historier
vilade sitt huvud mot hällarna

Här gick hon
och allt som oftast vill hon tillbaka
Här ska hon begravas

Jag var ensam då

När jag växte upp
med den märkligaste pappan i världen
fick jag lära mig
att vara kommunist
det var fint
och att präster
egentligen bara är trollkarlar

Så jag fick varken vara med i kyrkans barntimme
eller scouterna
utan gick mest ensam där hemma
och funderade ut historier
som jag iscensatte
med mig själv i alla roller

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

I skolan hade alla Göteborgsposten
men vi hade Arbetet
så jag kunde aldrig klippa ut den artikeln
som fröken ville att vi skulle ta med oss till skolan
Och sen kom pappa in i klassrummet och gormade och skrek
för vi skulle visst slutat för fem minuter sedan

Han hade fiskarkläderna på sig och luktade lite illa
men det var ingen som sa något
för alla var lite rädda för honom
och jag ska väl vara glad för det
för det var aldrig någon som rörde mig
hur konstig jag än var eller verkade
De pratade väl bakom ryggen på mig istället

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det

Jag levde i en fantasivärld
och märkte inte så mycket av det som pågick runt mig
Men jag var en snäll flicka
som åt upp den stekta torsken och den överkokta potatisen som låg på tallriken
Varje dag var det samma torsk och potatis
kändes det som
Jag byggde mina luftslott
och skrev mina sagor
där jag gick över ängarna och fälten där hemma

Mycket lite har någonsin rört mig
Det har runnit av
som vattenfärg
på glansigt papper
Jag har alltid varit mig själv närmast
och hittat på historier inne i mitt huvud
För dit in
kan ingen
någonsin komma

Jag var ensam då
jag är ensam nu
och det är så jag har valt det